Anonym (H) skrev 2016-05-13 17:55:59 följande:
Jag tycker ändå att du lyckades bryta det sociala arvet på ett sätt när du gjorde en anmälan. Jävligt starkt och bra gjort av dig. Men hemskt att kommunen gjorde fel :/ kram
Tack så jättemycket! Dum som jag är så hade jag förhoppningar på soc, jag trodde att bara man erkände sina problem så skulle man få hjälp. Och att själv erkänna att familjen for Illa var bland det svåraste jag nånsin gjort. Att bli hotad av den man älskar och har barn med och trots allt anmäler sig själv var det svåraste jag nånsin gjort. Att lyfta luren och ringa soc och anmäla sig själv var svårt, jävligt svårt och jag minns att jag grät när jag berättade min historia. Exet hotade mig men barnen betydde mer, deras välmående kom före allt, därför valde jag att ringa och anmäla oss själva. Men det jag fick tillbaka kunde jag aldrig tänka mig. Soc svek när vi behövde dom som mest. Och vi snackar inte om "milda" saker nu utan exet utsatte oss för livsfarliga saker. Missbruk, och försäljning var vardag, (och MYCKET mer) och alla kort lades fram på bordet.
Kvinnan på mottagningen inom barngruppen svarade: Du verkar ju vara en stark och medveten mamma så jag anser inte att det finns något behov av att starta en utredning.
Det MINSTA jag hade hoppats på var att dom åtminstone skulle kalla oss på besök tillsammans för att ställa lite krav på min ex man. Dessutom var det allvarliga grejer han utsatte oss för. Jag anser att dom begått tjänstefel.
Idag har han skulder till fel personer och jag har kommit till en punkt där jag inte bryr mig längre. Jag lever ett bra liv ensam med mina barn och han kan dra åt helvete. Det är bara en tidsfråga innan han blir plockad.
Ändock kan jag inte låta bli att tänka: Om dom ändå hade hjälpt oss, hade vi varit fortsatt gifta? Hade han varit drogfri? Hade barnen haft en pappa? Hade vi kunnat vara en lycklig familj? Det är frågor jag aldrig får svar på och det är försent för våran del. Men barnen förtjänar en pappa. Dom har rätt till sin pappa. Och soc har gjort fel. Jag anser att dom gjort fel.
Att få till ett LVM är också svårt. Vi har ringt allihopa och uttryckt oro kring hans liv, men han är i alldeles för bra skick för att kunna få ett LVM. Trots skulder, och missbruk. Barngruppen gör ingenting heller.
Vi har även försökt få ett LVM på min mamma också. Det är samma resultat där, hon är i för bra skick. Trots att hon kan vara ute och springa i nattlinne när det är -20 grader. Hon kan slå på spisen för att laga mat, och sen somna ifrån maten och kastrullen bränns vid då den är tom. Och dom säger att hon inte är en fara för sig själv och andra.
Om hon somnar och det börjar brinna så dör inte bara hon utan grannarna riskeras att skadas också och i värsta fall dö. Soc är lustiga dom :)
Fy fan vad jag gnäller och låter bitter nu :p
Ska ge mig nu.
Men till er alla som mår dåligt eller har missbruk i eran närhet som påverkar barnen. Snälla snälla snälla, kämpa för barnens skull. Tänk er för innan ni gör saker för allt får konsekvenser. Det kommer följa er resten av livet och vi har möjlighet att ge barnen dom bästa förutsättningarna som bara är möjligt. Våga lyfta luren och ringa det där samtalet som är så jävla svårt. Känn till era rättigheter och känn till barnens rättigheter. Att våga erkänna visar på styrka och mod, och skäms inte för det som varit utan för det ni väljer att göra här och nu. Det är det ni gör nu som räknas.
Mina barn ska så småningom få börja gå till en grupp där andra barn möts, barn till föräldrar som är missbrukare där dom får möjlighet att ställa frågor till nån som verkligen vet. Jag själv har gått till en familjebehandlare som är TOPPEN. Det är även hon som har hand om gruppen där barn möts och får prata. Hon kanske kan ge dom svar på sånt jag inte kan. Det enda jag kan säga och säger varje dag är: INGENTING är erat fel och har ALDRIG varit och kommer ALDRIG vara!