Morsdag, bara för biomamman?

Nej du är inte likvärdig med deras mamma.

Barn kan absolut fira sina binusföräldrara, men det är något som byggs upp o som förtjänas. Du verkar ju inte en gilla barnen??

Och nej jag är ingen bitter biomamma. Jag firar min bonuspappa varje farsdag o jag älskar honom, han är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Men det blev han inte bara för att han träffade min mamma o delade bostad med mig. Det blev han för att han älskar mig, tog hand om mig, visade mig respekt o helt enkelt var en av de bästa personer som finns.

jag är både bio och bonusmamma. Jag förväntar mig inget på mors dag av några av barnen. Jag tycker inte det är så speciellt viktigt att fira sådana dagar men vi brukar fixa lite extra gott fika. De yngsta kanske ritar en teckning, om de tänker på det (inte mina barn) och då blir jag förstås glad (men de kan lika gärna rita och ge mig något en annan dag, vilket händer oh då blir jag lika glad då). Mina egna barn tänker inte på det eftersom vi inte uppfostrat dem till att tycka att mor och fars dag är så noga med. 

Jag tycker TS, att det mer handlar om hur du känner dig i den familjekonstellation du lever i. Mors dag blir bara ett symtom på det.

[quote=76604242][quote-nick]Anonym (Mamma - men ändå inte) skrev 2016-05-07 21:41:43 följande:[/quote-nick]

Jag är ärligt GLAD att de inte är mina barn, men nog skulle jag gärna ha egna barn någon dag. Tanken på att jag kanske aldrig får bli mamma skrämmer mig. Pappan vill inte ha flera barn ännu då dom andra är så små, men vem vet om jag ens kan få barn om 5 år. Då har jag gett upp det jag drömt om länge, för hans och barnens skull.

Kräver inte att få bli firad, men det skulle kännas bra att få veta att man åtminstone är ens liite uppskattad.

Den yngre har nån gång kallat mig "städerskan" så det e kanske därför det svider. Är det något som biomamman kallar mig, eller är det bara det de ser mig som?

[/

Det är du som beslutar att inte få egna barn. Det är inte dessa barns fel.

Om din partner är tydlig med att han inte vill ha barn, varför stanna om det är vinst för sig??

Du trivs inte i familjen.

Jag tror inte att de sa så för att va elaka, jag tror inte heller att de saknar respekt för ts. Jag tror helt enkelt att det är så de ser hennes roll i hemmet, det enda de ser är att hon springer runt och städar, lagar mat och sköter allt när deras pappa leker och lägger tiden på dem. Det skulle inte förvåna mig om de en dag säger att de vill flytta till sin pappa för att han har mer tid för dem och är roligare än mamma är. Det hade blivit ett beskt uppvaknande för både pappa och barn eftersom ts troligen sagt upp sig ganska snabbt.

Jag tycker ts ska ta upp frågan om gemensamma barn igen och se hur han ställer sig till det. Hon ska definitivt se till att inte göra allt, utan pappan får dra extra lasset som hans barn innebär och hon kan skaffa sig en hobby, så slipper hon se hans ev sura miner när han inte blir uppassad längre.
Barnen får dessutom se att hon är en levande person med ett eget liv och inte ett tjänstehjon på pappans villkor.

Älskar du dina styvbarn?

Att vara mamma innebär inte att plocka upp efter dem, att läsa saga, tvätta, köpa kläder, laga mat osv. Att vara mamma är att älska dem, oavsett vad de gör. Glömmer de bort dig på mors dag så älskar du dem i alla fall. 
Att vara mamma betyder att du inte kräver något tillbaka, du ger -och när du ger av kärlek kommer du få kärlek tillbaka, i ofantliga mängder.
DET är att vara mamma. Det är en otrolig känsla, en känsla man även kan få utan att vara biomamma. Men det kräver att man är mer än bara den som köper saker, läser. Det kräver att man älskar sitt styvbarn.

Jag fick ett barn "på köpet" med min första man, barnet var 5 år när jag träffade honom första gången. Han blev "min", fast han bara var hos oss varannan helg. (ni skulle sett den gången han la fingret på vår tv och drog, vände upp det och tittade på det och sedan putsade bort dammet från sitt finger.. )
När vi gick skilda vägar, jag och pappan, 10 år och tre barn senare var det värsta för mig att mista den grabben.. Jag hade ju ingen "rätt" längre att träffa honom.
Något år senare träffade pappan en ny, flyttade ihop med henne och hon blev en underbar styvmor till mina barn. -men våra barn har alltid gjort skillnad på henne och mig, jag är deras mamma, även om de älskar även henne. Inget fel i det, lika lite som min styvson älskar sin biomamma mycket mer än han älskar mig.


Vad gäller mors dag? Kan lugnt säga att jag inte fick något av barnen de första 15 åren om deras pappa inte påminde dem eller köpte något själv.. Nu däremot kommer de ihåg det -ibland    Får väl se om de kommer ihåg mig i år 

.
(det för mig största min styvson sagt till mig är när han nio år gammal sa "du gör godare köttfärssås än mamma"..! DÅ vet man hur bra den är, för ens mamma ÄR alltid bäst! )

Det du beskriver TS är bonuslivets baksida. Förhoppningsvis inser barnen när de blir äldre att de har haft en jäkla tur som fått en person som frivilligt gett dem samma som en förälder gjort utan att vara det minsta tvungen.

Som bonusförälder upplever man ofta att man har en massa skyldigheter och måsten, men man får ingenting av rättigheterna och den spontana naturliga kärleken som barn ger sina föräldrar.
Det är ett val man måste göra, är jag beredd att göra detta utan minsta uns av tacksamhet eller vill jag hellre elva med en man utan barn alt låta mannen ta allt ansvar, alla måsten osv och bara själv ställa upp som 'förälder' när man själv vill?

Ett svårt val men många gånger nödvändigt för att kunna leva sitt liv fullt ut på det sätt man väljer.

Så är det här hemma också. Barnen själva hade inte haft en aning om det annars.
Jag tror det är samma i ts, mamman vill ha dem som en symbolisk handling den dagen, barnen själva skulle inte kunna bry sig mindre. Det är ts själv som bygger upp en ljuv fantasi om hur barnen på eget insiativ uppvaktar och tackar sin mamma för att va den bästa mamman någonsin osv.

Men varför tar du så mycket ansvar för bonusbarnen?Säg åt pappan att ta mera ansvar!Du behöver inte känna såhär.

Känns mera som du är en barnflicka,utan lön.Hur tackar din man dig?

Nu har jag läst TS inlägg, det verkar inte som om det är barnen i första hand som du är missnöjd med utan deras pappa.

Har du varit tydlig med att du inte längre vill dra hela lasset med hemmet när hans barn är där?
Har du varit tydlig med att du vill att barnen också gör sin del i hushållsarbetet? Som tex plocka undan efter sig själva och någon annan syssla anpassad efter deras ålder?

Om inte, var tydlig och struntar din man i det så ser jag inte riktigt vad du får ut av förhållandet...
HAN får ut någon som han får ligga med, som städar och tar allt trist när han har barnen PLUS att hon tar hand om barnen på andra vis också så han slipper. Dessutom slipper han betala för tjänsterna..

Min man har ett barn som jag gör mycket för, för att jag känner mig tvungen eftersom hans pappa inte är direkt bra på det här med barn alls. För att barnet ska ha en bra vistelse hos oss. Jag står ut för att min man är noga med att tacka mig för allt jag gör och för att han gör saker för mig med.