Vi som planerar äggdonation 2016

Vecka 14 idag! Jag har börjar trappa ner hormonerna, men tar det långsamt och kommer inte sluta helt förrän om 1-2 veckor.

I övrigt är jag helt normalt gravid. Magen börjar puta och brösten är mycket större än vanligt. Jag har inga blödningar eller andra orosmoment. Snart måste jag berätta på jobbet.

Jag är inte så aktiv i den här tråden för jag vet inte om jag tillför så mycket. Det är så mycket diskussioner om ingrepp och mediciner jag aldrig hört talas om innan och inte vet något om.

Jag skrev här från början för jag hoppades kunna sprida optimism till andra och visa att det kan fungera ganska smidigt. Jag tyckte själv att det var ont om sådana exempel när jag började läsa på om ÄD/ED. Jag tror att det är ofta är många som har försökt väldigt länge som är aktiva i den här typen av trådar. De som lyckas snabbt hinner kanske knappt hit eller så är de inne någon gång och ställer någon fråga och sedan försvinner de snart igen när det lyckades.

Jag har passerat klimakteriet i förtid på grund av mediciner, men blev gravid på mitt andra fet med tredagarsembryo utan annan medicinering än östrogen, progesteron och kortison. Jag är medveten om att jag är lyckligt lottad och att detta inte fungerar för alla, men jag vill också vara ett bevis och en påminnelse om att det faktiskt fungerar för en del. På då vis kanske jag får någon tveksam person som undrar om det ens är idé att pröva utan hysto, IL-dropp och allt vad det heter att våga känna att det visst kan vara värt ett försök.

Jag fortsätter bevaka här litegrann om någon vill ställa frågor till mig, men annars håller jag en låg profil framöver.

Lycka till alla!

Nej, jag valde att inte göra kub. Även om jag fick reda på att risken är förhöjd skulle jag inte vilja göra fostervattensprov eller välja bort ett barn. Så jag kände inte att jag hade någon nytta av provet. Sedan är donatorn under gränsen för vad som räknas som riskålder.

Jag glömde skriva att jag faktiskt har en autoimmun sjukdom. Därav cellgifterna som gjorde att jag passerade klimakteriet i förtid. Jag äter alltid 10 mg prednisolon (kortison) och höjde på eget bevåg dosen till 20 mg vid fet. Sedan har jag trappat ned och är nu nere på 12,5.

En tanke gällande er som åker till Riga. Kan ni inte ta båten? Det gjorde jag till Estland och det kostade inte många hundralappar per väg. Allra billigast var att köpa en koj i delad hytt.

Nu har jag inte koll på hur båtarna går till Riga, men gissar att även de går över natt. Om kliniken ligger i stan borde det väl gå att ta färja på kvällen, spendera en dag där och åka hem igen på kvällen?

Jag har 14 tabletter progynon som du kan få. Jag bor i Nacka och jobbar på Kungsholmen. Jag skulle också kunna posta dem.

Jag har också en oöppnad förpackning lutinus. Om någon är intresserad av dessa säljer jag för 100 kr som jag sätter in direkt till rädda barnen.

Skrev ett svar, men är osäker på om det fick iväg. Har du fått det?

Det verkar inte funka nu heller.

Du får gärna de 14 progynon jag har gratis. De räcker dock inte så långt. Jag åt tre tabletter om dagen från ca tre veckor innan insättning till tio veckor efter. Om du har användning av dem får du hojta till så kan vi säkert lösa det. Jag kan nog hoppa av utanför dig någon em/kväll.

Progesteronnivån säger inte om du är gravid eller inte, speciellt inte om du medicinerar med progesteron. Du måste väl ha tagit hcg?

Nu kommer jag från spec-mödravården. Reste i drygt en och en halv timme, väntade i 50 min, pratade fem minuter med läkaren och är nu på väg hem igen. Inga undersökningar eller provtagningar. Det enda han var intresserad av var hur mycket kortison jag åt och utifrån detta skrev han remiss till ett special-ul i vecka 19 och ett tillväxt-ul i vecka 30. Detta senare hade redan min ordinarie bm bestämt att göra så nu blir det två remisser till olika sjukhus, men dessvärre är det detta längst bort som är kopplat till min reumatolog och som jag bör åka på.

Ni som går på specialmödravård utifrån att ni har gjort ÄD, vad går det ut på? Här såg de ingen anledning till besök hos dem av den anledningen.

Intressant att det är så olika! Min mvc remitterade mig inte alls till spec. De sade att ÄD-mammor har tätare kontroller där på slutet för att hålla koll på blodtryck. De remitterade dock ett tillväxtultraljud runt vecka 32, men detta på grund av att jag äter kortison.

Det är uppenbarligen olika rutiner i olika landsting. Själv kände jag mig mest uppgiven efter att ha åkt den långa vägen, dessutom med mina barn i släptåg, för något som vi borde kunnat gjort över telefon. Dessutom hade jag först fått en tid för några veckor sedan som inte fungerade. När jag ringde för att ändra var sköterskan jag pratade med ganska stressad över att det inte fanns någon ny tid förrän nu. Vad var det som var så viktigt liksom?

Helt klart olika för olika regioner!

Jag blir mest frustrerad över de där resorna när de känns onödiga. För ett par år sedan fick jag tio cellgiftsbehandlingar på samma sjukhus. Inför varje behandling måste jag åka till sjukhuset för att träffa en läkare. Besöket gick ut på att de frågade hur jag mådde för att bestämma om jag skulle komma tilllbaka för behandling ett par dagar senare. De fem första gångerna tjatade jag om att få ta detta på telefon och om läkaren ville se mig låta dem göra det samma dag som behandlingen. Sedan gav jag upp. Personalen konstaterade själva att systemet var gjort för sjukskrivna människor inte för ensamstående mammor med heltidsjobb...

Skönt i alla fall att specmvc finns för dem som behöver. Jag får väl bita ihop om min frustration och vara tacksam över att de gör ett extra noggrant ul i vecka 19.

Tätare kontroller på vanliga mvc alltså...

Jag blir nyfiken. Varför ska man vänta två blödningar efter stimulerat försök?

Eftersom jag har passerat klimakteriet och inte har någon mens bar jag tvungen att köra stimulerat, men kunde inte vänta in någon andra blödning innan försök nummer två.

Hej!

Förstår din sorg. Jag fick samma besked i höstas, men kom över sorgen och chocken snabbt när jag förstod att det finns alternativ. Jag är ensamstående och hade tänkt inseminera i Danmark, men fick ändra upplägget till dubbeldonation. Eftersom inte alla länder tillåter det och eftersom det är så mycket billigare och enklare att adoptera frysta överblivna embryon än att ta en egen färsk äggdonator var mitt utbud av kliniker lite mindre. Jag hittade snart Elite Clinic i Estland som kändes bra eftersom det var billigt och lätt att ta sig dit med båt. Jag fick beskedet i oktober och gjorde mitt första försök i mitten av november. Tyvärr fäste inget av de två embryona, men den sjätte januari i år gjorde jag nästa försök och är nu i vecka 16.

Om du undrar mer om mina erfarenheter är det bara att fråga.

Ha en fin födelsedag!

Jag hade 9 mm slemhinna åtta dagar före transfer. Efter det mätte jag inte igen. Då hade jag ätit progynon i 12 dagar.

Jag började med lutinus tre gånger om dagen fem dagar före transfer.

För tidigt klimakterium på grund av cellgifter.

Utomlands för att jag är ensamstående. Dubbeldonation är inte tillåtet i Sverige, inte heller för par. Dessutom har jag barn sedan tidigare så jag blir diskad i Sverige på många punkter.

Det är en bergochdalbana att läsa i den här tråden med alla blandade besked. Jag önskar att alla fick plusa och ha graviditeter som flöt smidigt och orosfritt.

Själv mår jag utmärkt, jag var väldigt trött fram till och med vecka 15-16 men inget annat. Jag har inte haft några blödningar eller andra jobbiga upplevelser.

Nu oroar jag mig ändå för vad RUL imorgon ska visa. Jag känner ännu inga tydliga fosterrörelser, vilket är helt normalt då moderkakan kan ligga så att den dämpar. Den största anledningen till min oro är att magen är så liten att jag inte har problem att dölja den. Jag har barn sedan tidigare och då frågade folk mig om jag snart skulle föda vid samma tid. Kan det verkligen vara så olika?

Mina farhågor var tyvärr riktiga. Mitt foster visade sig ha varit dött sedan vecka 13.

Hoppas vara tillbaka här om ett tag.

Tack för era ord.

Aningar har jag dessvärre haft ett bra tag eftersom jag har varit gravid med enorm mage tre gånger tidigare. Nu var den som sagt inte alls svår att dölja.

Jag var helt inställd på beskedet när jag kom till undersökningen och såg själv att fostret var för litet och stilla när de startade.

Tack för er omtanke!

Det känns mest ledsamt att livet inte kommer bli som planerat. Istället för att vara föräldraledig med en liten i höst och låta de stora barnen få en massa härlig hemmatid kommer vardagen fortsätta med jobb och fritids.