Det som inte fick hända, har hänt.
Trodde och hoppades att jag aldrig mera skulle behöva säga eller skriva dom orden igen.
Fick ett samtal igår, och hon som ringde berättade att barnet jag bär på, vecka 15, har samma genetiska mutation som ängla storebror Gustav hade.
Ingen trodde det skulle hända, ingen.
Den risken var så obefintlig liten.
Men för att ändå stilla min oro, och för rädslan att en gång till föda ett så väldigt sjukt barn till världen så gjorde jag ett moderkaksprov.
Kommer inte att behålla detta barn.
Kan inte göra det för varken barnets eller vår skull.
Ett barn som skulle ha grav utvecklings försening, epilepsi, en kropp som tinar bort och som tillslut inte klarar av andningen.
Ett barn som skulle kunna bli högst tre år.
Ett så sjukt barn, som skulle lida största delen av sitt liv.
Skulle jag aldrig medvetet sätta till världen. (Så JAG tänker)
Hur tufft än beslutet om att avbryta graviditeten är, så vet jag att det är rätt för oss och bebisen.
Världen är så orättvis, livet är så orättvist.
De har i alla fall kommit på varför vi får sjuka barn.
Robin, min sambo har en denna mutation i en liiiten del av sina blodceller.
Vet varken ut eller in just nu.
Allt känns som en sån där hemsk mardröm igen.
En sådan som jag varit i allt för många gånger förut.
Hur kan man vara bara 21 år och redan haft så mycket sorg och orättvishet i sitt liv?
21 år och få reda på att man har minst mellan 25-50% risk att få ett sjukt barn igen.
Spelar såklart ingen roll vilken ålder man är i när man får reda på en sån sak.
Kanske är positivt att vara ung till och med.