Förvirrad och totaldeprimerad.

Jag menar till och med frugan säger att om jag hyr en lägenhet här i Spanien så kommer det inte räcka ekonomiskt alltså hon är medveten om det.
Vad vill hon att jag ska göra?
Någon som har svar på det?

Vi har sovit i separata rum i nu 3 år!
Något måste ju göras.

Jag skulle verkligen rekommendera att gå till en bra familjeterapeut!
Ni har ju verkligen gjort allt vad ni kan i egen kraft. Innan ni avslutar det hela vore det bra att ha gjort det sista lilla ni kan göra så att ni vet att ni verkligen försökt allt. Vem vet, en bra familjeterapeut skulle kanske kunna få er att förstå varandra bättre, se ur nya synvinklar, ge er motivation och redskap att ändra era invanda mönster och om allt det börjar fungera bättre, kommer kanske även sexlivet att vakna till liv igen. Kanske ni kan lära er något av denna långa svacka, kanske den till och mer kan föra er närmare varandra i slutändan.
Det finaste du kan ge dina barn är att älska deras mor hängivet i nöd (det vill säga när du verkligen inte känner för det och du inte upplever att hon gör sin del) och lust och göra allt som står i din makt att få relationen att fungera. Det finaste du kan göra för dina barn är att återvinna deras mors hjärta med allt som krävs. Om du tror på Gud, så vänd dig till honom och be honom om hjälp. Det kan vara det som krävs. Jag förstår inte hur man ska kunna hålla ihop ett äktenskap utan Guds hjälp... Gud kanske kan visa er en bra familjeterapeut. När ni väl är i parterapi, så ge det hela då verkligen en chans. Du får försöka uppvakta din fru tills hon går med på det. Övervinna ont med gott och smälta hennes hjärta. Smöra om du behöver det. Hon kanske längtar att bli smörad för. Vinn tillbaka ditt hjärtas dam. Visa dina barn hur kärlek ser ut. Styrkekram..

Fint svar!
Ska göra så gott jag kan men ser det som en svår sak nu när min fru har intresse för någon annan.
Hon ser inte mig längre, jag är luft som susar förbi.
Men ditt svar stärker.
TACK.

Jag har talat med min fru idag och frågade, vad ska vi nu göra? Hon sa, har du varit till Skatteverket (tesorería) än ?, och frågat ut vad du ska göra angående flytten hem till Sverige ( hon är ISKALL), jag sa men vi måste väll prata igenom sakerna lite först innan man tar dom stora stegen?.
Hon verkar vara väldig bestämd inför separationen, vad hon inte begriper är att jag syftar på barnen hur svårt det kommer att bli för mig att lämna dem och bli en så kallad (semesterfarsa) Jag sa till henne en gång till att jag skulle gärna ta med mig barnen till Sverige, men det kom ej på frågan.
Hon förstår själv att här i Spanien så kan jag inte hyra en lägenhet med den låga lönen som jag har och kan då efter inte betala barnunderhållning till min två småttingar.
Hon ger mig inga val, det känns som hon lämnar mig ute i vintern i bara underkläder.
Du måste förstå mig även fast det låter hemskt jag älskar mina barn och gör allt för dom men den här ekonomin som jag har här låter mig inte kunna att betala de utgifter som jag har.
Liksom vad ska jag göra? Många säger att barnen kommer att känna sig svikna och det har ni rätt i, jag är den som sviker dem och själv känner mig djupt deprimerad och besviken framför mina beslut, men jag tror att livet tar inte slut så här utan jag kommer att fortsätta vara den bästa PAPPAN som finns för dom även fast jag bor på distans.
Efter fyra år kämpande efter glöden i vårt förhållande så ville jag än idag ge det ett försök men hon har gett upp och mina krafter tar nu slut.

Vad är det som hindrar dig från att hitta ett bättre jobb med mer betalt? Arbetsmarknaden? Om det inte går i den mindre stad där du nu bor, så i en större stad (som i vart fall är lite närmre än Sverige). Om det verkligen inte finns något, kan du utbilda dig till något annat? Alltså, finns det verkligen inga lösningar för din ekonomi, någon lösning som du kanske förbisett?

Det känns ju lite som om du sitter fast i samma läge och går igenom samma alternativ om igen. Finns det inga fler alternativ? Hur gör andra skilda låginkomsttagare i Spanien då? Har du sökt råd på plats?

Jag blir orolig över att din fru är så ivrig om att du ska flytta till Sverige. Är rädd att hon försöker få hela vårdnaden och att du kommer förlora kontakten med dina barn. Jag hoppas att jag har fel.

Tja, det kan ju handla om pengar (åker han till Sverige räknar hon ju med underhåll) och om att få till avstånd till pappan så att hon slipper insyn och kan gå vidare med sitt liv.

Sedan är det förstås svårt att ha vårdnad om barn när man bor i ett annat land och knappt ses?

Alltså jag måste förklara lite om Spanien, just nu här så är det en stor arbetsbrist här nere, så stor att ni inte kan ana, att ha ett jobb just nu i dagsläget är guld värt här just nu.
Från båda våra löner så går den nästan åt på huslån,privatlån,mat och dagslevnad, om vi nu separerar så skulle hon ta över huslånet och jag dom andra privatlånen som fattas mindre att betala av.
Saken är ju det att om flyttar ut och hyr en lägenhet skulle de kosta mig ca 4-5 tusen kr hyra,el och vatten, sen då underhåll till barnen ca 3000 kr sedan privatlån på ca 6-7 tusen, alltså ca 14000-15000 tusen kr i månaden när jag bara har en lön på 11000, min ekonomi kommer ju att krascha på en gång bara första månaden.
I storstäderna så är det värre med jobb det finns nada de nada just nu, totalkris!
Så som jag och hon förstår i det här läget så skulle jag bo delvis gratis eftersom jag skulle flytta hem till min mammas lägenhet i en början som jag inte skulle behöva betala hyra för att min familj skulle ju stötta mig förstås, min bror fixar jobb till mig som skulle dubbla lönen lätt, alltså skulle jag kunna skicka pengar för underhåll till barnen och kunna betala av lånet som jag får betala.
Enligt mig så är hon ändå ute och cycklar och håller huvet högt som inget har hänt, jag gråter ju för fan varje dag i tanke på att behöva lämna mina barn och hon bara sitter där som en jävla isbit och ser bitter ut.
Igår så kom jag hem och barnen ville pynta granen så kommer hon ut från sovrummet som vanligt bitter och klagar och skriker över allt mierda Mierda!! Vilket betyder Skit på spanska och jag bad henne att inte prata så inför barnen och bad henne att gå och lägga sig igen om hon inte hade någon illusion att pynta med barnen.
Idag så kom jag hem från jobbet och det första jag ser är att hon är råstressad med barnen och bara klagar över dom så jag klädde på dom och drog till parken eftersom hon har varken tagit ut dom, inte ens en halvtimma så dom får se dagsljuset, a just det hunden som hon så gärna ville ha har hon inte häller rastat så det fick jag göra så klart.
Det är klart barnen är rastlösa och måste få leka men det verkar vara en börda för henne.
Hur fan ska hon klara det själv då om inte jag finns till? Jag börjar bli orolig och känner så deprimerad över allt det här.
Jag frågade henne om hon fått till det med den här mannen som hon verkar hålla så kär om dom hade någon sorts relation eller så?
Men självklart så svara hon nej men kan ändå se lögnen i hennes ögon när hon nästan flinar av nerver och inte veta hur hon ska dölja det, jag sa att allt det här som pågår så tror jag att jag ändå är värd att få höra en sanning i allt men hon bara skyller saker på att allt är mitt fel, hon letar efter negativa anledningar för att få känna sig starkare att få slut på vårt äktenskap.
Hon kommer aldrig att berätta mig den ärliga sanningen vilket skulle få henne att se ut som en idiot och dålig mamma inför vänskapskretsen och familj inför våran separation, därför vill hon klaga allt på mig men när vi ändå vet att hon lever ett dubbelliv, vilken kvinna va!
Hur kan man vara en sådan egoist? Bara tänka på sig själv.
Säger bara en sak att här i Spanien så kan man inte bli större i karriären och inte heller tjäna mer pengar, om vi nu skiljer oss, vad fan kan jag göra?
Sa än en gång till om jag kunde ta barnen med mig och hon blev nästan tokig! Hon sa va fan säger du, försöker du ta barnen ifrån mig så hamnar du i graven.
Hon vill helt enkelt att jag ska åka hem till Sverige betala av delvis av lånen och skicka pengar till barnen och hon leva fritt som hon vill med sin nya kärlek om det nu är så som jag i alla fall tror.
Den här mannen vi talar om är betydligt yngre en vad hon är och skulle nästan kunna vara han mamma förfan!!
Vad tror hon? Att han ska ta hand om barnen och bli någon sorts plastfarsa eller ?
Hon svävar för högt i molnen och kommer att falla hårt tror jag.
Ja nu fick jag skriva av mig lite så ni får gärna säga vad ni tycker.

Hej,
Jag har skrivit ner några rader så du får säga vad tycker om min dag?

Många skilda här i Spanien som inte har jobb blir först och främst skuldsatta upp till öronen här, det är för låga löner och för dyra hyresrätter.

Jag hänger fast lite i det här med Sverige för att jag vet att den ekonomiska biten skulle bli bättre men mitt hjärta kommer att brista om jag lämnar barnen.
Jag menar jag lämnar dom men inte för alltid,
Jag blir ju nästan tvungen emot min egen vilja men kommer ju knappt kunna försörja varken mig eller dom.
Frun har ju alltid hennes familj som kan ställa upp för henne och hjälpa till med barnen.
Här har jag ingen annan en mina två barn.
Jag är ung på bara 33 år och kom hit till Spanien själv på bara 21 år.
Jag är fortfarande ung och kan åtminstone få till det bättre med arbete medan jag kan i mitt hemland (Sverige)
Här så vet jag inte om jag med tiden bara sjunker och kommer aldrig att kunna äga någon bostad eller bli större i karriären och ha någonting i framtiden för mina barn.
Jag förstår att ni vill jämföra Sverige och säga att saker och ting har förändrats där hemma men jag kan lova, jämför inte Sverige mot Spanien, jag har bott i båda länderna och vet vad jag pratar om, Spanien är katastrof, därför så vill ja ju helst få med mig barnen med mig såklart.
Jag vet att till slut så kommer väll allt att orda sig på något sätt men just nu så ser jag inga ljus.