Förvirrad och totaldeprimerad.
Ja, det stämmer. De dagar du tagit utomlands räknas av, men sedan har du rätt att ta ut lika många dagar som andra svenskar även om barnen är födda utomlands. (Vet det av egen erfarenhet)
Ja, det stämmer. De dagar du tagit utomlands räknas av, men sedan har du rätt att ta ut lika många dagar som andra svenskar även om barnen är födda utomlands. (Vet det av egen erfarenhet)
I mitt fall tog jag inte ut några dagar alls utomlands (fick studiemedel), när jag flyttade till Sverige sen fick jag ta ut alla dagar här (480?) när jag vill innan barnet fyller 12 (eller är det 8?, beror på när barnet är fött de har äbdrat nu till 8), jag jobbade inte utomlands när barnet föddes (studerade), men jobbar nu i Sverige. Därför blir de första 180 dagarna (för mig eller min man) på lägstanivån, därefter kommer SGIn baseras på nuvarande lön.
Gar ni funderat på äktenskapsrådgivning? Det är väl inte bara att skilja sig när man har barn hur som helst (vet ej hur reglerna ser ut i Spanien, betänketid osv)? Är ni civilt eller katolskt gifta? Kan det vara så att ni har fastnat i ett dåligt mönster, att du klagar och surar och hon mest vill fly till sin flirt eller slår ifrån sig/går i försvar? Ni kanske har någon form av problem i botten som kan lösas?
Jag förstår att du är frustrerad, men du gör ju inte precis alla hemsysslor? Hon lagar frukost och lunch till barnen (?) och leker med dem, sorterar tvätt och brukar väl egentligen hänga upp den och i regel stryka uniformerna? Att du lagar middag och tar hand om barnen när du kommer hem samt gör lite hemsysslor då är ganska normalt. Det blir ju så när inte båda föräldrarna jobbar dagtid/samtidigt och man inte har barnen på förskola/fritids? Om det bli ojämn fördelning i sysslorna hemma får ni kanske prata om? Vad säger hon när du tar upp det (utan att vara anklagade)?
Vad är det som hindrar dig från att hitta ett bättre jobb med mer betalt? Arbetsmarknaden? Om det inte går i den mindre stad där du nu bor, så i en större stad (som i vart fall är lite närmre än Sverige). Om det verkligen inte finns något, kan du utbilda dig till något annat? Alltså, finns det verkligen inga lösningar för din ekonomi, någon lösning som du kanske förbisett?
Det känns ju lite som om du sitter fast i samma läge och går igenom samma alternativ om igen. Finns det inga fler alternativ? Hur gör andra skilda låginkomsttagare i Spanien då? Har du sökt råd på plats?
Jag blir orolig över att din fru är så ivrig om att du ska flytta till Sverige. Är rädd att hon försöker få hela vårdnaden och att du kommer förlora kontakten med dina barn. Jag hoppas att jag har fel.
Jag förstår faktiskt inte - har ni BARA skulder? Vid en bodelning ska man ju ta den sammanlagda egendomens värde minus skulder och dela. Den som sitter kvar i huset löser ut den andre för värdet av husets andel. Hur kommer det sig att du ska betala 7000 kr/mån för skulder, bl a tillbyggnad av huset som du inte ska bo kvar i? Det låter som väldigt dyra lån. Är du säker på att din fru inte blåser dig och/eller att du tar på dig för stor andel som du inte ska/borde?
Vadå lån på två bilar? Sälj bilarna och lös lånen? Åtminstone den bil som du inte behåller.
Om du ska betala 7000 kr/mån för lån + uppehälle här i Sverige kommer du tyvärr inte att kunna spara så mycket även om du lever billigt, inte om du ska jobba i ett yrke som inte kräver utbildning.
Ledsen att säga detta, men du kommer att få svårt att få lån i Sverige utan god inkomst- och kredithistorik här, alltså bra lån till låg ränta.
Har du verkligen tänkt igenom detta?
Vet du om din arbetgivare i Spanien ger dig tjänstledigt? På vilka grunder kan man få det i Spanien? I Sverige är det ganska snävt utrymme.
Det där privatlånet som hör till huset ska du verkligen inte ta? Det hör till huset och borde vara hennes problem? Advokatkostnaderna bör ni dela på? Och har huset inget värde som du får del av? Har ni verkligen mer än 100% i lån sett till husets värde idag?
Varför ska du sitta i skiten ekonomiskt? Varför delar ni inte rättvist?