Hej!
Märker redan att många är trötta på hur jag skriver och vad jag skriver.
Dock ännu en allmän fråga:
Scenario Du är biomamma och ditt ex har träffat en ny efter 6 år isär och presenterat för ditt barn.
Har du som biomamma något intresse av att lära känna denna nya kvinna och vad hon står för och hur hon är som person?
Ligger ansvaret på den nya att presentera sig för dig eller ligger det ansvaret på dig?
Kan tycka att ansvaret ligger på båda. Det ligger ju i allas intresse att man har en bra kommunikation och en fungerande vardag. Sen kanske lite större på mig som biomamma, då jag faktiskt vill veta vilka som finns i mina barns liv och vill kunna prata med personen.
Jag är en mamma och ingenting annat.
Jag är en mamma och ingenting annat. Eller jo, jag är en massa andra saker också men är mina barns mamma och ingenting annat.
Kan tycka att ansvaret ligger på båda. Det ligger ju i allas intresse att man har en bra kommunikation och en fungerande vardag. Sen kanske lite större på mig som biomamma, då jag faktiskt vill veta vilka som finns i mina barns liv och vill kunna prata med personen.
Jag vill lära känna min bonus mamma och har försökt lite grann att prata med henne men hon visar inget intresse tillbaks.
Hade jag haft barn och inte varit ihop med pappan hade jag varit väldigt nyfiken på vem den nya är och allmänt på hur hon ser saker och ting.
Känns som jag får be om ursäkt för att jag frågade. Och be om ursäkt för att jag använde prefixet biomamma.
Ingen har något ansvar, den enda som möjligtvis kan ha ett minimalt ansvar är pappan. Det är han som introducerat den nya kvinnan i sina barns liv och därav ligger det eventuella ansvaret att denna nya person blir presenterad för sina barns nätverk.
Ingen har något ansvar, den enda som möjligtvis kan ha ett minimalt ansvar är pappan. Det är han som introducerat den nya kvinnan i sina barns liv och därav ligger det eventuella ansvaret att denna nya person blir presenterad för sina barns nätverk.
Mamman ville de första åren inte veta av mig över huvud taget.
Efter några år krävde hon att få träffa mig. Ensam. Vilket hon självklart fick. Hon talade om för mig att hon aldrig skulle se mig som en del av sin dotters liv, att inget jag nånsin skulle göra kunde ge mig en viktig roll i hennes dotters liv, och att hon ansåg att jag borde lämna min man då hon inte ansåg att jag tillförde hennes dotters liv något gott. Det var första mötet :)
Sen har vi genom åren träffats på saker i skolan och uppvisningar och så, men någon närmare relation än så har vi inte. Vi är artiga mot varandra, men inte mer än så.
Min man och mina barns pappa kommer däremot väl överens. Och gör emellanåt saker bara de två med alla barnen. Men min fd man hade en helt annan inställning till att det kom in en ny vuxen i våra barns liv, och såg det som en fördel att vi var många runt barnen som brydde sig om dem. Han var nyfiken på ett positivt sätt.
Min fd mans nya fick välja själv om hon ville träffa mig eller inte. Jag bjöd in henne till det liv som finns runt våra barn, men jag krävde inget av henne. Gillar mina barn henne, och hon gör deras pappa lycklig, så tar jag för givet att hon är en tillgång i deras liv och jag litar på min fd mans omdöme.
Så precis som när det gäller allt annat, oavsett vems "ansvar" man kan tycka att det är så är det individerna och deras inställning som till slut får råda och lägger grunden för hur relationerna sinsemellan ser ut.