Pappan tvinga vår 11-åring att träffa hans nya tjej.

1) Sörjer dottern fortfarande er skilsmässa? Okej att er skilsmässa är någonting hon alltid kommer att vara lite ledsen över men borde hon inte kommit över den mest akuta sorgefasen redan? Varför är hon fortfarande upprörd över det? Kan det vara något annat i hennes liv som också påverkar henne negativt? Ni har inte funderat på att skaffa henne en samtalskontakt så att hon får möjlighet att bearbeta skilsmässan ordentligt?

2) Varför lägger du dig i exets liv så förbannat? Försöker bestämma när han ska introducera nya partners. Känns inte som du har med det att göra riktigt. Tagga ner lite.

Håller med.

Jag var inne på en liknande linje när jag svarade ts när hon ställde samma fråga i en annan grupp.

1. Flickan mår bra och har hittat sin plats i tillvaron. Vad jag sett från pyskologer som svarar i liknande fall kan barnen reagera med en övergående krisreaktion när någon av föräldrarna träffar en ny. Jag tror det löser sig med tiden och att hon bara behöver lite tid att vänja sig vid det.

2. Jag lägger mig inte alls i hans liv utan i min dotters liv. Han har sitt liv med en ny och jag har mitt liv. Jag förstår också att det ur ett vuxenperspektiv kan vara superseriöst efter ett par månader och har därför inte alls motsatt mig att han ska introducera sin nya. Det har jag varit tydlig med både med dottern och honom. Jag ber honom om är att inte tvinga dottern och nu när hon säger ifrån bara ge henne  lite tid och tålamod; att hon ska få styra när hon ska träffa dem. Det kan inte vara rätt att tvinga så stort barn som säger att det inte vill.

Hon mår mest dåligt över att han är så ihärdig och känner sig pressad och känner sig inte ett dugg förstådd av sin pappa.

Ett barn kan inte välja skilsmässa. Men ett så pass stort barn kan tala för sig själv och får välja om och när det ska träffa nya träffa nya partners.

Så tagga ner ni. Ni verkar väldigt bittra och självupptagna egoister.

Vad är detta för kommentar, vi samtliga reagerade på att du skrev att hon sörjde skilsmässan fortfarande efter tre år och tolkade att hon inte kunde gå vidare.
Ditt svar är ett standardsvar när man inte får det svar man förväntat sig.

Tagga ner själv istället och låt pappan sköta dottern bäst han vill under sin tid. Annars kommer du själv bara bidra till flickans dåliga måenden genom en konflikt mellan er två föräldrar.

Jag är inte bitter. Tycker bara att du ska försöka sluta med mikrostyrningen av exets liv. Lita på att hand tar hand om dottern tillräckligt väl och ägna din energi åt viktigare saker.

Men om dottern säger till mamma och pappa att hon inte vill träffa pappas nya än och pappan rent ut sagt verkar skita i det så ska mamman skita i att hennes dotter mår dåligt? Det låter ju helt vansinnigt. Ska dottern vägra träffa pappa också då? Eller ska hon åka och må dåligt hos pappa hur ofta det nu är? 

Jag hade agerat på olika sätt beroende på orsaken. Hade dottern sagt som i trådstarten, hade jag kopplat in stöd utifrån, eftersom jag ser det inte som sunt att fastnat i sorgerprocessen som jag fick det intrycket när jag läste trådstarten.
Hade det varit två månader mellan de olika kvinnorna så hade jag bett pappan avvakta, så flickan hade möjlighet att landa mellan de olika kvinnorna.

Hade det varit ren "nej, jag vill inte" då hade jag nog sagt till att det är inte din sak att bestämma än.

Vilken svår situation. Det är flera olika intressen som ska tillvaratas här. Pappan  måste få möjlighet att träffa vem han vill och skapa sig ett nytt liv, att på sikt exempelvis bo med en annan person och dennes eventuella barn. Dock förstår jag från dotterns perspektiv vilket svek det kan kännas som. Om de har inbokat en skidresa, bara pappa och dottern, och sen säger han senare att några andra ska följa med, nää jag tror hon ville ha sin pappa för sig själv då. Dock har hon ingen rätt att styra och ställa för mycket. Vill pappa flytta ihop med någon så måste han få göra det. Vill pappa resa med sin familj (den nya + dottern) så måste han få vilja det. Sen har ju dottern rätt att exempelvis säga att hon inte vill åka tillsammans med dem, såklart. Jag tycker det låter som han tänker mycket på sig själv och dottern känner sig åsidosatt. Kanske förståeligt om han träffat flera andra kvinnor efter dig. Dock förstod jag inte riktigt om dottern hade hunnit träffa de andra kvinnorna eller inte?
Har du träffat nya som du introducerat för henne? Eller är detta den första "seriösa" partnern till någon av er föräldrar som hon får träffa? Det är ju ett stort steg isåfall, att se sina föräldrar gå vidare. Jag vet inte om hon sörjer just separationen mellan er fortfarande, kanske gör hon det och då kanske hon skulle behöva någon samtalskontakt, men annars är det väl bara det att det är en stor omställning i hennes liv. Samtidigt som hon är i den fasen i livet där mycket händer på annat håll, med kroppen och i skolan och sånt. Mycket på samma gång liksom.
Dottern får inte diktera villkoren för hur ni föräldrar ska leva era liv, men pappan måste visa respekt för henne och det är väl kanske det hon saknar just nu när pappa har fullt upp med sin nya?

Jag styr inte exet alls. Läs vad jag skrivit.

Men det ni menar är att när dottern kommer hem och är ledsen över att han tvingar henne, att jag ska strunta i att hjälpa henne när hon ber om det!?

Det är inte så det fungerar. Man har all skyldighet som förälder att stötta sitt barn oavsett var det sker.

Det kan vara min eller hans vecka, men det är hennes liv. Och där ska hon få känna tryggheten att jag finns till oavsett var hon råkar vara. Den tryggheten vill jag ge henne och den vet hon att hon har.

Har förresten pratat med Familjerätten vars inställning är helt på dotterns sida och att man ska lyssna på så pass stort barn; att pappan gör fel och erbjuder oss samarbetssamtal. Hon får i väldigt stor utsträckning välja själv.