Som sagt så låter inte ts beskrivning av situationen ens vara i närheten av en krisreaktion. I såfall kan väl alla hävda sig vara i krissituation oavsett symptom eller orsak och söka sjukpenning pga det. Vilket såklart faller på sin egen orimlighet.
Ja faktiskt så är det ju. Nu har det gått bra att jobba och chocken har liksom lagt sig. Jag bara orolig att jag ska bryta ihop helt plötsligt om det är väldigt stressigt på jobbet (och därmed att jag är mer känslig för allt) och jag av någon anledning blir påmind om detta. Att liksom helt plötsligt bryta ihop av till synes ingen anledning. Ja ja, än så länge har det gått ok iaf.
Min åsikt är att en krisreaktion bör ha nästintill fysiologiska symptom för att kunna räknas som sjukdom och därmed beviljas sjukersättning. Då ts kunnat arbeta i två veckor utan vidare (tankspriddhet, allmän nedstämdhet och svårt att koncentrera sig är i sig inte fysiologiska symptom. Det är vi många som är vissa veckor av olika anledningar.) I Sverige så tror man att varenda huvudbry bör leda till att man går hemma, vilket inte nödvändigtvis hjälper alls. Innan man begär att få gå hemma så går man väl rimligen på terapi först eller dylikt, vilket är fullt möjligt att göra medan man samtidigt arbetar. Känner man att man behöver semester ska man kunna göra det utan sjukersättning, som tidigare nämnt är just ämnat för sjuka människor. Bara för att det är enkelt att sjukskriva sig så betyder det inte att alla har rätt till det eller att det är det bästa för den individuella situationen.
Ja usch jag förstår att det har varit tungt. Ni kanske kan ta en psykolog/präst/samtalsterapeut eller så till jobbet och samtala om det som hänt. Kan vara till hjälp att samla gruppen och "ventilera" och liksom samlas i sorgen.
Jag tycker det låter alldeles befängt att du anser dig ha rätten att sjukskriva dig för att du "inte känner dig på topp". Ta semester.
Jag tycker det låter alldeles befängt att du anser dig ha rätten att sjukskriva dig för att du "inte känner dig på topp". Ta semester.
Jag anser inte att ha en dålig dag psykiskt eller fysiskt är detsamma som att vara sjuk. Och då har jag läkare och psykologer som kan ge sitt medhåll på det. Och mitt samvete hade då aldrig tillåtit att jag tog "psykiska vilodagar" på andras, bla de riktigt sjukas, bekostnad. Men det är ju inte en slump att vi har högst antal sjukskrivningar i hela europa som sagt, trots att vi är friskast och lever längst. Just för att välfärden ger utrymme för totalt utnyttjande där inget ansvar läggs på individen själv. Därför flyttade jag utomlands där man inte känner efter så mycket. Ha en bra dag, sjukskriven eller ej!
Jag vet precis vad det handlar om. Det är individens eget ansvar att gå till terapeut, ta ledigt eller på annat sätt tacklas med de ledsamma känslor man upplever när något hänt i sin omgivning och man trots det inte lider av panikångest, akutdepression eller dylikt (vilket, som sagt, ts klart inte gjorde iom att hon tog sig upp ur sängen och jobbade i två veckor samt frågade på familjeliv "hur lätt det är att bli sjukskriven") och därmed inte låta det gå ut över ens arbetsuppgifter. Alla människor har dåliga, ledsamma, existentiellt svåra dagar ibland och det innebär inte att man har rätt att gå hema och leva på sjukpenning. Det är du som inte kan ge ett relevant svar i diskussionen.
Det är just precis det jag vet. Jag vet att lider man av panikångest, depression eller akut krisreaktion så går man inte till jobbet i två veckor, kommer på i efterhand att man har svårt att koncentrera sig för att sedan fråga på ett forum hur lätt det är att sjukskriva sig ( varav det sistnämnda i sig vittnar om att situationen inte är så illa som du av någon anledning vill tro). Det utspelar sig faktiskt VÄLDIGT annorlunda. Att mena att "det artar sig olika för olika individer" är som att säga att cancer artar sig olika för olika individer, en del får bara huvudvärk. Sådana som du får det att se ut som att kliniska depressioner är påhittade, de är de inte, man lider fruktansvärt av det och skulle aldrig höra sig för på ett forum "hur man sjukskriver sig" i två veckor. Kalla det för vad det är i stället. Jag är glad att kunna meddela att ts inte lider av den diagnosen, det är trots allt goda nyheter för hennes skull.
Nuförtiden slänger man sig med uttryck som att man är deprimerad bara för att man inte är glad eller man har tråkigt några dagar. Då vet man inte vad en depression är, då orkar man inget och i synnerhet inte tillbringa dagarna på FL.