Hur lätt/svårt är det att få bli sjukskriven några dagar pga sorg?

Du har rätt att 'rycka upp dig' inte var ett speciellt bra ordval, jag ber om ursäkt för det. Jag kan personligen bli provocerad när personer säger att de känner stor sorg och är alldeles uppfyllda av ångest när den bortgångne inte är en på något sätt närstående, och kan inte låta bli att tänka att det just nu finns människor som har förlorat sitt barn eller kanske båda sina föräldrar vid ung ålder. Alla har dock förstås rätt till sina känslor och det är inte rätt av mig att förringa dina känslor. Man kan som sagt inte tävla i sorg. Jag vidhåller att jag verkligen inte tycker att det låter speciellt sunt att reagera så starkt och må så dåligt som du säger att du gör, men det är förstås ingenting som jag eller någon annan kan veta säkert från att läsa en tråd på ett forum.

Alltså, är du efterbliven? Jag har ALDRIG sagt att hon inte ska stanna hemma. Hur dum får man vara? Hur var det nu med läsförståelsen lille vän?

Vilket jävla kackel det är på er förbannade moralkärringar. Uppenbarligen så har ingen av er läst tråden från början då det enda ni tjafsar om är att ts har rätt att få stanna hemma, ja, vem fan har påstått nått annat? Svarar jag ts så är jag inte ett dugg intresserad av vad nån av er moralkärringar tycker. Det är fullkomligt ointressant. Knip igen nu, på riktigt.

"Så läs inte tråden då", vad är det för svar att ge på mitt inlägg? Du är ju helt lost. Och ärligt talat nu, hur mycket inflytande tror du att du har på mig? Om du inte tycker jag ska skriva till ts, tror du jag lyssnar på dig då? På riktigt? Nu får du ge dig.

Fast jag tycker verkligen att det spelar roll. I detta fall var det en bekant och ingen som ts ens umgås med privat.

Det känns överdrivet att bli så pass berörd av något sådant. Då kanske ts bör kolla upp sitt allmäntillstånd när det gäller det psykiska måendet.

Hade det varit en anhörig person till ts hade jag förstått reaktionen och chocken till 100%, men just detta tror/anser jag tyder på något annat problem.

Säger detta av välvilja, tror att ts kan behöva hjälp! På riktigt!

Sen att ts upprepar samma sak/fråga gång på gång utan att förstå svaren som "alla" ger tyder på något. Ts kallar det chock, jag oroar mig för att detta kan ha utlöst något annat hos ts.

Det är osunt att agera som om man vore närmsta anhörig som förlorat någon när det egentligen är en bekant. En bekant har man inte så nära relation till men man kan beröras av dess bortgång ändå utan att bli helt förlamad av sorg. Blir man förlamad av sorg när en bekant går bort ligger det nog andra bakomliggande orsaker än dödsfallet av den bekanta

Så det fungerade att bita ihop för att gå på stan i alla fall?

År det bara jag som i TS tycker känna igen den tjejen som startat ett antal trådar de senaste veckorna här på familjeliv rörande sitt jobb och sina känslor inför detta? Jag tänker på tjejen som arbetar deltid som lokalvårdare hemma hos folk och tycker det är väldigt jobbigt att vara ute bland folk i allmänhet, hon vill helst ha ett jobb hon kan göra hemifrån. (I en tråd var uppdragsgivaren hemma samtidigt som hon var där och städade, och i en annan tråd hade hennes kollega beskyllt henne för något inför deras gemensamma chef).

Nu är jag kanske helt ute och cyklar, men om det är samma tjej är det synd om hon tror att några dagars sjukskrivning hjälper för allt det jobbiga med att vara ute bland folk är ju kvar när sjukskrivningen är över.

Till TS: eftersom du inte haft så mycket med sjukskrivning att göra tidigare, det finns något som heter karensdag, men det vet du säkert redan (någon har säkert skrivit om det redan i tråden). Karensdagen innebär att man inte får betalt alls första dagen man är sjukskriven, oavsett orsak.