Någon som sätter igång i maj 2016?

Tror inte rätt tillfälle finns. Har grubblat en massa till och från det senaste året, men nu vill jag bara att chansen ska finnas så att det kan bli en bebis. Skulle det inte bli det så var det inte meningen. Sen kommer jag ju sörja om det inte blir någon bebis, men samtidigt försöker jag tänka så. Om det är meningen att vi ska ha en till så kommer det bli en till. :)

Ja det är väl så. Med första så kände jag lite så. ville att rätt tillfälle skulle infinna sig så att vi också skulle kunna få en bebis. Såg hur alla runt omkring en skaffade barn åt höger och vänster helt utan någon form utav säkerhet eller stabilitet efter korta förhållanden och ostabila jobb om dom ens hade något och jag vart nästan lite arg på mig själv för att jag var så kontrollerande och ville ha allt perfekt innan vi skulle skaffa en bebis. Var arg på mig själv för att jag inte vågade satsa mer än jag gjorde. Jag har alltid velat ha säkerhet och kontroll över mitt liv. Det är lite samma sak nu.

Innan vi skulle skaffa första så ville jag liksom vara klar med min utbildning, ha fast jobb, vara gift, vart tillsammans minst 3 år innan vi skulle försöka och lite sådana saker. Ja körkort skulle mannen skaffa och bil skulle vi ha innan. Ja du ser ju. Mycket krav på mig själv och min situation.
Nu andra gången är det lite samma sak fast ändå inte. Nu ville jag ha hus innan. Lite mindre krav i alla fall men ändå. Krav. Det känns lite dumt. Men nu får det bära eller brista känner jag. För man vet aldrig vad som händer i morgon eller nästa år. Visst lite får man kanske tänka men inte för mycket tror jag. Jag orkar inte fundera om detta blir rätt eller inte. nu är det bara och köra känner jag. haha

Alla de saker du nämnde hade vi klart innan första förutom att vara gifta. Det är vi fortfarande inte. :) Så stabilitet hade vi redan då och därför känner jag att det inte är ett problem, men däremot är jag överviktig och det jobbar jag på, men vill inte vänta längre. Jag blir ju inte yngre direkt. ;)

Ja det är ju så. Ja vi hade ju allt utom hus när första kom och huset kom 7 månader efter efter 2 års letande. Men nej du har rätt. Nu är ju jag bara 26 år så inte så gammal än. Men äldre blir man ju. Som sagt jag tänker lägga ner tvivlet och bara köra nu

Tycker jag att du gör rätt i!!

Känner så väl igen mig i det du skriver. Så tänkte jag också, och tänker fortfarande så ibland. 

Innan vi fick barn var tanken att vi skulle ha flyttat till ett hus, skaffat kombi, vara gifta, utbildade, tillsvidareanställningar, ha en ordentligt sparbuffert, etc, etc. "Kravlistan" var ganska lång. 

Något av detta har vi hunnit med. Vi är gifta och hunnit utbilda oss, har heltidsjobb varav en fast anställning och en sparbuffert. 

Vi har inte hunnit skaffa hus dock och det är väl detta jag funderar på mest. Samtidigt så tror jag att man måste våga släppa på kontrollen också. Vi har ett fönster på 4-6 år när det för de flesta går bra att skaffa barn och vad jag skulle jag ångra mest när jag blir gammal? Att vi flyttade till det perfekta huset men aldrig fick barn eller att vi fick barn och var tvungna att bo lite trångt ett tag?

Jag vet ju vad svaret skulle bli för mig själv. 

Tack!! Ja jag tror nog att det känns bra nu. Och det kan ju dessutom ta tid så man har ju ingen tid att förlora.

Ja men precis. Ibland måste man ju släppa på kraven lite. låter som du tänker som mig. Vi tog ju chansen trots att vi inte bodde i hus då vi hade letat så länge så var ingen idé att vänta längre. Men vi fortsatte gå på husvisning ändå och letade på. plötsligt änder det ju.
Vi bodde i en 3:a på 80 kvm när dottern föddes. Det gick det också. Inga större problem och en bebis tar ju inte direkt mycket plats heller.
Och när hon var 7 månader så skrev vi på papperen för huset vi bor i nu. Och det har gått hur bra som helst.

Nu håller vi ju på å renoverar istället och då funderar jag på om man borde renovera mer innan nästa kommer och sådana saker. spara mer pengar osv osv. men det känns som världens dummaste argument.

Som du sa med val. vill man ha massa pengar eller vill man ha barn? vilket är viktigast liksom. Det är även där väldigt lätt för mig.

Men tanken om en till är väldigt skrämmande. Jag känner det när jag nattar dottern och gör saker med henne. hur räcker man till åt två stycken? två stycken med olika behov. Nästan skrämmande.

Jag tror också att jag drabbats av lite kalla fötter.. Mina flickor är bara 4 år men har på sista tiden blivit så stora o självgående... Är det dumt o börja om då? Egentligen vet jag ju att det bara är rädslan för förändring som spökar... För en bebis är ju min största önskan! Får ett litet stick i hjärtat i hjärtat nu när jag fått nys om några vänner som väntar smått... När jag väntade tjejerna fick jag panik o kalla fötter i typ v 18... Haha! Tur det gick över snabbt ;)

Mina barn är 9 år och snart 7 år så vi kommer verkligen börja om, men jag har grubblat massor på för och nackdelar med det att nu bara jag kör på. Mannen vill också och då vill jag inte tveka och leva i limbo längre. Det blir säkert konstigt, men samtidigt tror jag att det kommer bli jättebra också. Jag är själv sladdis. Mina syskon är 8 och 10 år äldre än mig. Vi har en bra relation i dag och haft i många år nu. Jag tänker den omöjliga tanken: tänk om mina föräldrar tvekat och inte försökt få mig. Då hade jag inte funnits. Så i maj kör vi!