Carabellis kusp skrev 2015-08-30 19:17:36 följande:
Tack. Jag vågar inte ta in att det finns andra som det gått bra för, är helt inställd på det värsta. Det skulle vara för svårt och smärtsamt att få upp hoppet och sedan kastas tillbaka i den djupa ångest och förtvivlan som detta är. Det är inte klokt vad det smärtar rent fysiskt; jag går i slow motion och hör hur mitt skratt fastnar i halsen. Så fort jag är ensam forsar tårarna, tyst och stilla. Kan man nånsin bli den man en gång var efter en sådan här process?
Jag förstår det... Kanske låta det bli en positiv överraskning om, om det bästa händer. Jag lider verkligen med dig. Och ja, man kan återgå till ett "normalt" liv, och man kan bli "som vanligt", fast man bär ju med sig även detta resten av livet och jag tror att man liksom blir djupare i sina känslor när man också känt den värsta oron, sorgen och smärtan. Kramar!