Kan inte glädjas med andra som får barn.. Någon mer?

Klart att man inte behöver berätta för alla, men vissa berättar ju inte ens för sina familjer.

Jag tror att man tjänar på att vara öppen med sina problem, det är inte samma sak som att berätta för alla. Jag tror hela samhällsklimatet för de ofrivilligt barnlösa skulle bli bättre om folk vågade berätta om hur de känner och hur de mår. Att sopa saker under mattan för aldrig något gott med sig.

Har en f d arbetskamrat som mådde väldigt dålig pga detta. Hon berättade inte, utan drog sig bara undan, eftersom många på jobbet hade barn och naturligtvis pratade om dom. Även privat drog hon sig undan. Nu lever hon ensam, och mår inte alls bra. Är det värt det?

Varför är ofrivilligt barnlösa så rädda för att ta emot hjälp när de mår dåligt?

Vad är det som säger att hennes livssituation skulle sett annorlunda ut om hon hade berättat?

Jag tror hon hade mått bättre. Det är inte hälsosamt att gå med en sådan sorg inom sig, utan att ventilera.

Eftersom hon drog sig undan vänner så är hon väldigt ensam idag. Man kan ha vänner och familj omkring sig och ändå vara sorgsen, men få stöd och prata ut. Känns som ett mycket bättre alternativ än att inte ha någon och må dåligt.

Tycker faktiskt att man är skyldig sig själv att ta vara på sitt liv och göra det bästa av det. Sorgen blir varken mindre eller större om man försöker leva som vanligt med jobb och umgänge, livet går faktiskt vidare. Hennes kille gjorde slut, han orkade inte med hennes ältande, fast han försökte länge. Hon ville inte resa, träffa vänner. Han har ju idag berättat varför, och känner att det är bättre att folk vet, för då accepterar de lättare att han ibland mår dåligt.

"Livet går faktiskt vidare"... Undrar hur du tänker? Är man ofrivilligt barnlös och har försökt en längre tid, så kan man inte bara skaka av sig den sorgen och "gå vidare" hur enkelt som helst. Sorg fungerar inte riktigt så och speciellt inte den här typen av sorg, för man sörjer någonting som man så gärna vill ha, men har svårt att få, eller i värsta fall aldrig kan få. Man kan inte göra annat än att kämpa sig blodig, för det är enda alternativet, tills den dag man kanske måste ge upp för att det har kommit till den punkt då det faktiskt är bevisat att det aldrig kommer gå. Att då säga "livet går faktiskt vidare" blir väldigt nedlåtande och förminskande av en såpass stor händelse och sorg i någons liv.

"...göra det bästa av det." Jag gör det bästa av mitt liv, trots den här kampen och sorgen. Jag gör det som jag mår bra av, för att jag är värd det. Alla i den här sitsen försöker givetvis att göra "det bästa av det". Hur kan du tro någonting annat, om det nu är det du gör..?

Jag umgås med de jag känner att jag kan vara mig själv med, drar mig undan de med små barn för att det gör för ont. Jag har berättat för de jag har närmast, men ser ingen anledning att dela det med hela släkten och alla i bekantskapen. Alla människor bär på sorger och svårigheter, bagage och grusade drömmar, men långt ifrån alla är öppna med det till alla de råkar ha omkring sig.

Det går inte att förstå hur det känns att vara ofrivilligt barnlös och befinna sig i ett virrvarr av behandlingar och att kastas mellan hopp och förtvivlan, om man själv aldrig varit där.

Om man känner till att en person är ofrivilligt barnlös, så kan man undvika att prata om sin graviditet allt för mycket i den personens närhet.

Men om man inte har nån aning om en väns eller en bekants ofrivilliga barnlöshet, så kan man inte ha förväntningar på sig att knipa käft om allt som rör graviditeten.

Folk är inga tankeläsare. Mår du dåligt av något - OAVSETT VAD - så SÄG det! Klarar du inte av att säga det, så kan du heller inte förvänta dig att folk ska förstå.

DIALOG, vänner! D I A L O G !

Alltså, jag har aldrig varit ofrivilligt barnlös, men jag tycker ändå det borde vara möjligt för sådana som mig att förstå, läsa av och misstänka när det är lämpligt att prata graviditet eller inte. Jag inser trots bristande erfarenhet av den här typen av sorg, att ämnet i vissa situationer känns för privat för "D I A L O G". Det ska inte krävas redovisningsskyldighet av ens kanske livs största sorg, för att omgivningen ska ha lite fingertoppskänsla. Jag menar inte att jag måste springa och gömma mig för att magen är stor eller jag har bebis med, men när man talar med vänner kan man oftast läsa av hur intresserade de är.

Jag kan inte tro att man måste vara ofrivilligt barnlös för att förstå detta, eller har jag för höga förväntningar på empatisk förmåga hos mina medmänniskor?

Läste du öht mitt inlägg!?

Ekar det här?!

Nej då, det varken ekar eller finns någon anledning att vara arrogant.

Du skrev: "Men om man inte har nån aning om en väns eller en bekants ofrivilliga barnlöshet, så kan man inte ha förväntningar på sig att knipa käft om allt som rör graviditeten. "

Det är det jag inte håller med om. Jag anser att det är möjligt att inte babbla på om sin graviditet oavsett om man har en aning eller inte. Jag upplever att du uttrycker det som en lätt åtgärd för ofrivilligt barnlösa att kommunicera sitt problem, annars får de skylla sig själva. Det tycker jag är en naiv inställning. Man behöver inte vara tankeläsare, men man kan göra sitt bästa för att läsa av någon, utan att den explicit ska behöva outa jobbiga känslor.

Nu fick du ett sakligt svar trots en från dig otrevlig kommentar. Du kommer inte få fler svar från mig pga det, för egentligen förtjänar du knappt det här. Ansträng dig för att förstå det jag skrivit hittills så får det vara bra så.

Jag var likadan om inte värre, blev otroligt avundsjuk när kompisar blev gravida men aldrig jag. Jag gladde mig när en fick missfall. Jag gladde mig åt alla problem en annan kompis fick under graviditeten, åt hennes illamående, när hon kissade på sig när vi promenerade, när hon fick foglossning. Med mera. 3 år senare blev jag äntligen gravid och skäms verkligen idag över hur missunsam jag var då.

Hej TS, har också befunnit mig i din situation, jag och mitt ex försökte bli gravida i 2 års tid utan att lyckas, jag genomgick flera tester, spolade äggledarna mm mm och det visade sig att jag fungerade ok, däremot var mannens spermier alldeles för få... Vi hade bokat tid för ivf och allting men jag insåg sen att jag inte orkade mer, (han var inte speciellt snäll på slutet). och vi gjorde slut. Jag minns att jag under denna process när vi försökte bli gravida mådde pyton, jag HATADE alla gravidmagar jag såg på fb och kunde inte heller glädjas riktigt åt mina vänners graviditeter, var så nedrans avundsjuk och det gjorde så fruktansvärt ont. Grät rätt ofta och tyckte synd om mig själv. Det värsta var iaf när hans vänner skickade mms med ul bild på deras foster å skrev "kolla vad vi lyckats med". denna bild skickades till båda våra telefoner (mitt nr hade dom inte ens så måste ha letat upp det på nätet). Blev iaf sjukt sårad och tyckte det var riktigt dålig stil, snacka om att strö lite extra salt i såret liksom då dom visste att vi hade det svårt..... nä fy å blä och jag förstår verkligen din frustration.
Däremot får du aldrig ge upp hoppet! jag sitter nu här, 2 år senare med en liten i magen och är i vecka 13 med min nya man, gick på första försöket vilket var VÄLDIGT snopet, så allt kan hända! håller alla tummar och tår jag har för er och att ni snart blir gravida! <3

Jag var likadan om inte värre, blev otroligt avundsjuk när kompisar blev gravida men aldrig jag. Jag gladde mig när en fick missfall. Jag gladde mig åt alla problem en annan kompis fick under graviditeten, åt hennes illamående, när hon kissade på sig när vi promenerade, när hon fick foglossning. Med mera. 3 år senare blev jag äntligen gravid och skäms verkligen idag över hur missunsam jag var då.