Kan inte glädjas med andra som får barn.. Någon mer?

Jag tänkte bidra med mina erfarenheter och mitt perspektiv i den hör diskussionen.

Även långt innan jag visste att min man och jag hade svårt att få barn, under tiden vi fortfarande använde preventivmedel, hatade jag verkligen frågor om "när ska ni ha barn då", "är det inte dags snart", "nu när ni har gift er är det väl bara att köra på" etc. Detta gällde oavsett om frågan kom från någon ytligt bekant, kollega eller släkt/familjemedlem. För mig är det verkligen en förbjuden fråga att ställa, och jag skulle aldrig ställa den själv. Jag förstår verkligen inte denna enorma nyfikenhet på folks familjeplaner,

Tror folk inte att det kommer att märkas om/när ett barn är på gång? Att de blivande föräldrarna själva kanske önskar berätta den glada nyheten när de vill? Om jag nu vore gravid, varför i hela fridens namn skulle jag berätta det för att Johanna på jobbet frågar mig, om jag nu själv inte tycker att tiden är inne för att gå ut med det själv. DEN hänsynen önskar jag att folk i allmänhet kunde visa, sluta fråga om folks familjeplaner!

Vi har valt att inte berätta för i princip någon utanför sjukvården om våra problem. För min del beror det främst för att jag vill ha min sorg i fred. Jag vill inte få frågor om hur det går, om jag blivit gravid än, om vi funderar på adoption, surrogat utomlands, att vi ska "slappna av", att "någon" har hört att det hjälper att äta sju kilo apelsiner om dagen etc. Frågorna är tillräckligt många som de är (även om jag inte får särskilt många) och jag känner inte att jag dessutom vill hantera folks ytterligare nyfikenhet om en ev pågående behandling. Jag orkar helt enkelt inte ta hand om också andras nyfikenhet och oro/bekymmer över vår situation, även om jag innerst inne förstår att de (allra flesta) frågar av omtanke och för att de bryr sig. Kanske ändrar vi synsätt om vi fortfarande är barnlösa om tio år, vem vet?

När vi gjorde ivf berättade jag bara för min chef på jobbet, eftersom jag behövde vara frånvarande med kort varsel. I övrigt ville jag kunna gå till jobbet och bara vara mig själv, och inte "hon som är barnlös och genomgår ivf". Men jag inser att alla är olika och vill ha det på olika sätt.

När det gäller hur man hanterar sin sorg och andra i omgivningen som får barn tror jag att det är viktigt att hitta sitt eget sätt. När vi insåg att vi hade problem bestämde jag tidigt att detta inte skulle få definiera mitt liv, oavsett utgång. Att vara barnlös är en del av mitt liv, än så länge, men inte hela mitt liv. Den dag ett barn kommer in i vårt liv blir det en del av vårt liv, men inte hela mitt liv. (Säger jag nu i alla fall )