Kan inte glädjas med andra som får barn.. Någon mer?

Alltså, jag har aldrig varit ofrivilligt barnlös, men jag tycker ändå det borde vara möjligt för sådana som mig att förstå, läsa av och misstänka när det är lämpligt att prata graviditet eller inte. Jag inser trots bristande erfarenhet av den här typen av sorg, att ämnet i vissa situationer känns för privat för "D I A L O G". Det ska inte krävas redovisningsskyldighet av ens kanske livs största sorg, för att omgivningen ska ha lite fingertoppskänsla. Jag menar inte att jag måste springa och gömma mig för att magen är stor eller jag har bebis med, men när man talar med vänner kan man oftast läsa av hur intresserade de är.

Jag kan inte tro att man måste vara ofrivilligt barnlös för att förstå detta, eller har jag för höga förväntningar på empatisk förmåga hos mina medmänniskor?

Nej då, det varken ekar eller finns någon anledning att vara arrogant.

Du skrev: "Men om man inte har nån aning om en väns eller en bekants ofrivilliga barnlöshet, så kan man inte ha förväntningar på sig att knipa käft om allt som rör graviditeten. "

Det är det jag inte håller med om. Jag anser att det är möjligt att inte babbla på om sin graviditet oavsett om man har en aning eller inte. Jag upplever att du uttrycker det som en lätt åtgärd för ofrivilligt barnlösa att kommunicera sitt problem, annars får de skylla sig själva. Det tycker jag är en naiv inställning. Man behöver inte vara tankeläsare, men man kan göra sitt bästa för att läsa av någon, utan att den explicit ska behöva outa jobbiga känslor.

Nu fick du ett sakligt svar trots en från dig otrevlig kommentar. Du kommer inte få fler svar från mig pga det, för egentligen förtjänar du knappt det här. Ansträng dig för att förstå det jag skrivit hittills så får det vara bra så.