Kan inte glädjas med andra som får barn.. Någon mer?

Ni som inte kan glädjas till andra som får barn eller är gravida, den dagen ni själva blir gravida så förvänta er inte att någon annan kommer glädjas med er. Förvänta er exakt samma situation av bitterhet som ni själva ger.

Onödigt!

Två fel gör inte det rätt! Ibland behlver man tänka med hjärtar ist..Vi behöver mer kärlek och förståelse!

VARFÖR ska en person tro att plötsligt när denne blir gravid så ska alla vara glada för denne när denne själv inte velat visa glädje åt en annan? Tycker barnlösa också kan visa försöka visa mer glädje till en med barn. Tycker inte det finns något värre än barnlösa i släkten som försöker mörklägga alla andras graviditeter men så fort de lyckas så ska plötsligt världen vända sig om och det ska plötsligt vara kalas!! Man behandlar andra som man själv vill bli behandlad!!!

Sant, förstår hur du menar. Låter som du har en ofrivilligt barnlös i släkten? Jag tror att man får ha viss förståelse för dessa personer, det måste vara jättejobbig. Med de menar jag inte att de får bete sig hur som helst, jag tycker att det hör till vanlig hyfs att säga grattis till graviditeten och komma med en liten present när man blir bjuden. Sen om man inte vill hålla och gulla, nä då ska man inte behöva det. Men jag väljer att tro att ingen är så ohyfsat så man inte ens säger grattis och kan hålla ihop under besöket. Sen om de blir gravida så kan jag visst tycka att man får lov att bli själaglad. Även den denne inte varit det under min graviditet. Så länge ingen beter sig illa mot mig så kan jag visst bli ännu mer glad än denne. Jag blir glad när det går bra för min släkt och mina vänner! Det blir kanske inte du, då är vi olika där. Jag har förståelse för att alla har vi olika problem, där är vi kanske med olika.

Jag förstår att det är jobbigt, min tvillingsyster grät konstant pga det, men hon höll sig alltid positiv till mina barn och mina graviditer tillskillnad från andra i släkten. Jag berättade för henne att jag fanns där när hon skulle behöva stöd och jag hoppades innerligt att det skulle lösas för henne. Tog ca 5 år. Så jag har förståelse för att det är svårt, dessutom är det onödigt av folk med barn att kasta in det konstant i facet på de söm har svårt. Det jag bara inte tycker om är att det verkar vara så ok att totalt mörklägga de som är gravida och få dem att må dåligt och få dåligt samvete för det, och sedan tro att denne person ska glädjas åt denna människa sedan när hon blivit med barn för att hon helt enkelt förväntar sig det samt att så plötsligt blir det okej att skrika ut överallt att man minsann ät gravid :)

En av mina bästa vänner är ofrivilligt barnlös och singel. Vi vet båda att hon längtat efter barn mer än jag och vi pratade i vintras om att hon tyckte det var jobbigt hur alla runtomkring blir gravida. Jag har alltid sagt att det blir som det blir för mig och sambon och att jag kan se ett lyckligt liv oavsett om vi råkar bli med barn eller ej.

Vad jag inte visste under det samtalet var att jag just blivit oplanerat eller iaf "okämpat" gravid med min sambo. Minns inte exakt vad jag sa för att trösta, men när jag senare upptäckte att jag var gravid kändes mina tröstande ord helt fel med tanke på min graviditet. Vid det laget var hon utomlands.

Jag kände faktiskt att hon "förtjänade" barn mer än mig, och tyckte, även om vårt barn är jättevälkommet, att det var jobbigt att berätta för henne (hon fick veta tidigare än de flesta, eftersom illamående och ändrade alkoholvanor ändå skulle avslöjat mig). Nu längtar vi allihop efter barnet, men jag var beredd på att hon skulle ta avstånd för att skydda sina känslor. Jag sa också att det kändes knepigt och att jag ville att hon skulle vara rak med hur hon mådde bäst av att vi skulle bete oss framöver.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att det finns förståelse för de känslor många ofrivilligt barnlösa uttryckt i tråden. Om ni behöver distans till vänner som fött barn, så bör de vännerna rimligen ha respekt för det och stå med öppna armar när ni är redo för närmare kontakt igen. Då är man en äkta vän.

När det gäller bebisbilder på Facebook så har jag alltid tyckt att det har varit knepigt. Jag vill inte bidra till extra sorg hos vänner genom att skylta med mitt privatliv. Vilken nytta gör magbilder och bebisbilder egentligen? Att inse att det bland ens vänner finns ganska många som har samma känsla som TS eller liknande tycker jag borde höra till saker man kan räkna ut, så därför håller jag barnämnet borta från sociala medier. Tyvärr verkar dock många vara för naiva för att inse att den hänsynen kan vara berättigad. När jag ser någon annans bebis på FB så tänker jag mer på de vänner som blir illa berörda än på själva bebisen.

Lycka till alla ni som kämpar och skäms inte över att ni skyddar era egna känslor under tiden! Det har ni era fulla rätt till. (Hoppas ni har nytta av filterfunktionen på Facebook även om det tyvärr inte går att filtrera verkligheten.)

Grejen är ju att din vän berättade att hon var ofrivilligt barnlös.

Många här i tråden tycker att folks ska visa hänsyn fast det inte vet hur det ligger till. Hade ofrivilligt barnlösa varit öppna med sitt problem så hade mycket sett annorlunda ut, de hade sluppit mycket frågor, prat om barn osv.

Klart att man inte behöver berätta för alla, men vissa berättar ju inte ens för sina familjer.

Jag tror att man tjänar på att vara öppen med sina problem, det är inte samma sak som att berätta för alla. Jag tror hela samhällsklimatet för de ofrivilligt barnlösa skulle bli bättre om folk vågade berätta om hur de känner och hur de mår. Att sopa saker under mattan för aldrig något gott med sig.

Har en f d arbetskamrat som mådde väldigt dålig pga detta. Hon berättade inte, utan drog sig bara undan, eftersom många på jobbet hade barn och naturligtvis pratade om dom. Även privat drog hon sig undan. Nu lever hon ensam, och mår inte alls bra. Är det värt det?

Varför är ofrivilligt barnlösa så rädda för att ta emot hjälp när de mår dåligt?