Kan inte glädjas med andra som får barn.. Någon mer?

En av mina bästa vänner är ofrivilligt barnlös och singel. Vi vet båda att hon längtat efter barn mer än jag och vi pratade i vintras om att hon tyckte det var jobbigt hur alla runtomkring blir gravida. Jag har alltid sagt att det blir som det blir för mig och sambon och att jag kan se ett lyckligt liv oavsett om vi råkar bli med barn eller ej.

Vad jag inte visste under det samtalet var att jag just blivit oplanerat eller iaf "okämpat" gravid med min sambo. Minns inte exakt vad jag sa för att trösta, men när jag senare upptäckte att jag var gravid kändes mina tröstande ord helt fel med tanke på min graviditet. Vid det laget var hon utomlands.

Jag kände faktiskt att hon "förtjänade" barn mer än mig, och tyckte, även om vårt barn är jättevälkommet, att det var jobbigt att berätta för henne (hon fick veta tidigare än de flesta, eftersom illamående och ändrade alkoholvanor ändå skulle avslöjat mig). Nu längtar vi allihop efter barnet, men jag var beredd på att hon skulle ta avstånd för att skydda sina känslor. Jag sa också att det kändes knepigt och att jag ville att hon skulle vara rak med hur hon mådde bäst av att vi skulle bete oss framöver.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att det finns förståelse för de känslor många ofrivilligt barnlösa uttryckt i tråden. Om ni behöver distans till vänner som fött barn, så bör de vännerna rimligen ha respekt för det och stå med öppna armar när ni är redo för närmare kontakt igen. Då är man en äkta vän.

När det gäller bebisbilder på Facebook så har jag alltid tyckt att det har varit knepigt. Jag vill inte bidra till extra sorg hos vänner genom att skylta med mitt privatliv. Vilken nytta gör magbilder och bebisbilder egentligen? Att inse att det bland ens vänner finns ganska många som har samma känsla som TS eller liknande tycker jag borde höra till saker man kan räkna ut, så därför håller jag barnämnet borta från sociala medier. Tyvärr verkar dock många vara för naiva för att inse att den hänsynen kan vara berättigad. När jag ser någon annans bebis på FB så tänker jag mer på de vänner som blir illa berörda än på själva bebisen.

Lycka till alla ni som kämpar och skäms inte över att ni skyddar era egna känslor under tiden! Det har ni era fulla rätt till. (Hoppas ni har nytta av filterfunktionen på Facebook även om det tyvärr inte går att filtrera verkligheten.)

Ja, att vara ömsesidigt öppen med känslor och behov underlättar ju för det mesta. Tänker dock att för många här i tråden så känns det ibland skambelagt att vara missunsam, ibland vill man inte att omgivningen ska veta om den privata sorg det är att ha väntat så länge, ibland vill man kanske bara slippa påminna sig själv om saken.

Min vän har ju inte berättat för alla andra vänner hur det ligger till. Några, visserligen roliga och trevliga, vänner vi har saknar den sociala kompetens som behövs för att hantera den vetskapen respektfullt. Det skulle helt enkelt bli ett himla tjat i all välmening och ibland yttras tölpaktiga uttalanden i rent oförstånd. Det är för mig en av flera helt legitima anledningar att inte prata öppet om det.

Det är orsaken till att jag försöker utgå från att det kan finnas dem som sörjer eller kämpar med ofrivillig barnlöshet i min omgivning utan att jag vet om det, vilket jag vill göra mitt bästa för att respektera. Det är i sin tur en orsak till att jag inte vill sprida eventuellt salt i såren t.ex. med bebis/magbilder på Facebook eller på andra sätt dra mer fokus till vårt blivande barn än vad som är ofrånkomligt (jag tänker ju inte att vi ska gömma oss hemma i lägenheten).

Om den allmänna kunskapen om hur vanligt det är att vara ofrivilligt barnlös sprids i samhället ökar förhoppningsvis även gravida, föräldrars och även andras benägenhet att ta medveten hänsyn till detta, efter eget omdöme. Då slipper enskilda individer annonsera sina privata angelägenheter till sin omgivning, men kan ändå slippa en del obetänksamma kommentarer.

Förstår dina funderingar och håller principiellt med dig i mycket. Just frågorna i detta inlägg tror jag dock bättre besvaras av någon som har direkt känslomässig erfarenhet av detta. Det enda jag kan komma på är att även i vissa familjer kan det finnas personer som inte är inkännande nog att man vågar anförtro sig åt dem.

Alltså, jag har aldrig varit ofrivilligt barnlös, men jag tycker ändå det borde vara möjligt för sådana som mig att förstå, läsa av och misstänka när det är lämpligt att prata graviditet eller inte. Jag inser trots bristande erfarenhet av den här typen av sorg, att ämnet i vissa situationer känns för privat för "D I A L O G". Det ska inte krävas redovisningsskyldighet av ens kanske livs största sorg, för att omgivningen ska ha lite fingertoppskänsla. Jag menar inte att jag måste springa och gömma mig för att magen är stor eller jag har bebis med, men när man talar med vänner kan man oftast läsa av hur intresserade de är.

Jag kan inte tro att man måste vara ofrivilligt barnlös för att förstå detta, eller har jag för höga förväntningar på empatisk förmåga hos mina medmänniskor?

Nej då, det varken ekar eller finns någon anledning att vara arrogant.

Du skrev: "Men om man inte har nån aning om en väns eller en bekants ofrivilliga barnlöshet, så kan man inte ha förväntningar på sig att knipa käft om allt som rör graviditeten. "

Det är det jag inte håller med om. Jag anser att det är möjligt att inte babbla på om sin graviditet oavsett om man har en aning eller inte. Jag upplever att du uttrycker det som en lätt åtgärd för ofrivilligt barnlösa att kommunicera sitt problem, annars får de skylla sig själva. Det tycker jag är en naiv inställning. Man behöver inte vara tankeläsare, men man kan göra sitt bästa för att läsa av någon, utan att den explicit ska behöva outa jobbiga känslor.

Nu fick du ett sakligt svar trots en från dig otrevlig kommentar. Du kommer inte få fler svar från mig pga det, för egentligen förtjänar du knappt det här. Ansträng dig för att förstå det jag skrivit hittills så får det vara bra så.