Kan inte glädjas med andra som får barn.. Någon mer?

Nej jag straffar ingen. Jag är bara besviken på hennes beteende och det var inte ens ett år sedan hon nämnde att hon funderade på att donera sina ägg. Så, ja? Man blir ju lite som ett frågetecken. Tänker inte lita på vad hon säger nåt mer. Tycker hon har varit extremt grov om man säger så. Naturligtvis kan man ändra sig. Man är bara människa och man kan inte förstå alla. Så jag förstår att du inte förstår.

Jag önskar också att det fanns större förståelse och att människor i allmänhet inte var så klumpigt nyfikna; "Ska inte ni ha barn snart, ni har ju varit tillsammans så länge?"  "Nu är det väl snart dags för er?"  "Tänk vilken bra mamma du skulle blivit, ska ni skaffa barn snart?"

Jag har börjat svara att jag inte vill ha barn för då blir det oftast tyst på den som frågar, eller så säger jag att jag inte tycker om barn. Jag vill inte ha frågor kring barn så när de kommer ändå vill jag snäsa av frågeställaren utan att behöva fläcka ut det känsligaste i hela mitt liv - att vi har svårt att få barn och att vi måste ha hjälp, att vi försökt ett tag nu och att varje mens känns som ett knivhugg i hjärtat. Jag förstår faktiskt inte varför människor envisas med att fråga om barn, inser de inte att det är en fråga man absolut inte ställer? Det är ju en enormt känslig fråga för det finns såå många som inte kan få barn, som redan försökt i flera år eller som inte vill ha barn. Jag blir upprörd när jag tänker på det...
 

En av mina bästa vänner är ofrivilligt barnlös och singel. Vi vet båda att hon längtat efter barn mer än jag och vi pratade i vintras om att hon tyckte det var jobbigt hur alla runtomkring blir gravida. Jag har alltid sagt att det blir som det blir för mig och sambon och att jag kan se ett lyckligt liv oavsett om vi råkar bli med barn eller ej.

Vad jag inte visste under det samtalet var att jag just blivit oplanerat eller iaf "okämpat" gravid med min sambo. Minns inte exakt vad jag sa för att trösta, men när jag senare upptäckte att jag var gravid kändes mina tröstande ord helt fel med tanke på min graviditet. Vid det laget var hon utomlands.

Jag kände faktiskt att hon "förtjänade" barn mer än mig, och tyckte, även om vårt barn är jättevälkommet, att det var jobbigt att berätta för henne (hon fick veta tidigare än de flesta, eftersom illamående och ändrade alkoholvanor ändå skulle avslöjat mig). Nu längtar vi allihop efter barnet, men jag var beredd på att hon skulle ta avstånd för att skydda sina känslor. Jag sa också att det kändes knepigt och att jag ville att hon skulle vara rak med hur hon mådde bäst av att vi skulle bete oss framöver.

Vad vill jag säga med detta? Jo, att det finns förståelse för de känslor många ofrivilligt barnlösa uttryckt i tråden. Om ni behöver distans till vänner som fött barn, så bör de vännerna rimligen ha respekt för det och stå med öppna armar när ni är redo för närmare kontakt igen. Då är man en äkta vän.

När det gäller bebisbilder på Facebook så har jag alltid tyckt att det har varit knepigt. Jag vill inte bidra till extra sorg hos vänner genom att skylta med mitt privatliv. Vilken nytta gör magbilder och bebisbilder egentligen? Att inse att det bland ens vänner finns ganska många som har samma känsla som TS eller liknande tycker jag borde höra till saker man kan räkna ut, så därför håller jag barnämnet borta från sociala medier. Tyvärr verkar dock många vara för naiva för att inse att den hänsynen kan vara berättigad. När jag ser någon annans bebis på FB så tänker jag mer på de vänner som blir illa berörda än på själva bebisen.

Lycka till alla ni som kämpar och skäms inte över att ni skyddar era egna känslor under tiden! Det har ni era fulla rätt till. (Hoppas ni har nytta av filterfunktionen på Facebook även om det tyvärr inte går att filtrera verkligheten.)

Ja, att vara ömsesidigt öppen med känslor och behov underlättar ju för det mesta. Tänker dock att för många här i tråden så känns det ibland skambelagt att vara missunsam, ibland vill man inte att omgivningen ska veta om den privata sorg det är att ha väntat så länge, ibland vill man kanske bara slippa påminna sig själv om saken.

Min vän har ju inte berättat för alla andra vänner hur det ligger till. Några, visserligen roliga och trevliga, vänner vi har saknar den sociala kompetens som behövs för att hantera den vetskapen respektfullt. Det skulle helt enkelt bli ett himla tjat i all välmening och ibland yttras tölpaktiga uttalanden i rent oförstånd. Det är för mig en av flera helt legitima anledningar att inte prata öppet om det.

Det är orsaken till att jag försöker utgå från att det kan finnas dem som sörjer eller kämpar med ofrivillig barnlöshet i min omgivning utan att jag vet om det, vilket jag vill göra mitt bästa för att respektera. Det är i sin tur en orsak till att jag inte vill sprida eventuellt salt i såren t.ex. med bebis/magbilder på Facebook eller på andra sätt dra mer fokus till vårt blivande barn än vad som är ofrånkomligt (jag tänker ju inte att vi ska gömma oss hemma i lägenheten).

Om den allmänna kunskapen om hur vanligt det är att vara ofrivilligt barnlös sprids i samhället ökar förhoppningsvis även gravida, föräldrars och även andras benägenhet att ta medveten hänsyn till detta, efter eget omdöme. Då slipper enskilda individer annonsera sina privata angelägenheter till sin omgivning, men kan ändå slippa en del obetänksamma kommentarer.

Vad är det som säger att hennes livssituation skulle sett annorlunda ut om hon hade berättat?

"Livet går faktiskt vidare"... Undrar hur du tänker? Är man ofrivilligt barnlös och har försökt en längre tid, så kan man inte bara skaka av sig den sorgen och "gå vidare" hur enkelt som helst. Sorg fungerar inte riktigt så och speciellt inte den här typen av sorg, för man sörjer någonting som man så gärna vill ha, men har svårt att få, eller i värsta fall aldrig kan få. Man kan inte göra annat än att kämpa sig blodig, för det är enda alternativet, tills den dag man kanske måste ge upp för att det har kommit till den punkt då det faktiskt är bevisat att det aldrig kommer gå. Att då säga "livet går faktiskt vidare" blir väldigt nedlåtande och förminskande av en såpass stor händelse och sorg i någons liv.

"...göra det bästa av det." Jag gör det bästa av mitt liv, trots den här kampen och sorgen. Jag gör det som jag mår bra av, för att jag är värd det. Alla i den här sitsen försöker givetvis att göra "det bästa av det". Hur kan du tro någonting annat, om det nu är det du gör..?

Jag umgås med de jag känner att jag kan vara mig själv med, drar mig undan de med små barn för att det gör för ont. Jag har berättat för de jag har närmast, men ser ingen anledning att dela det med hela släkten och alla i bekantskapen. Alla människor bär på sorger och svårigheter, bagage och grusade drömmar, men långt ifrån alla är öppna med det till alla de råkar ha omkring sig.

Det går inte att förstå hur det känns att vara ofrivilligt barnlös och befinna sig i ett virrvarr av behandlingar och att kastas mellan hopp och förtvivlan, om man själv aldrig varit där.