Första året var rena drömmen för oss! Han sov hela nätterna, vilade två timmar mitt på dagen, åt som en häst - av allt, var glad, men busig i princip jämt och tyckte livet var på topp. Nu är det desto tuffare med lämningar på dagis, ångest i mammahjärtat för att man lämnar honom 50 tim i veckan till vilt främmande människor, 3-årstrots och en sån otrolig envis vilja att man knappt får andas utan att det är fel... Men samtidigt en mycket bra ålder att få syskon, han äter själv, går på toa själv, leker själv (längre stunder) går själv, hoppar upp i bilstolen själv och tar på sig själv. Är en riktig hjälpreda hemma och fantastisk i allt han funderar och tänker på. Pratar med lillebror och sjunger ibland, gosar gärna med magen och berättar för alla att när snön och tomten varit här, kommer hans lillebror minsann.
Så på sätt och vis är jag glad att det tog lite tid med syskonförsöket, det hade varit tuffare med en 1,5-2åring nu...
Först ville vi ha barn tätt, det fick inte skilja för lång tid, vi började när O inte ens fyllt 1 år. Men när tiden gick och man blev mer och mer stressad kom vi förbi punkten: hur vi än gör kommer det inte kunna skilja 1,5 år mellan barnen, ett syskon får helt enkelt komma om det kommer och framförallt när! En sten släpptes och det blev lättare och lättare allting, denna graviditeten har jag tagit som en klackspark i jämförelsevis. Oooops! Ett långt och utsvävande inlägg...
Ha det bra därute!