mmel skrev 2015-02-07 09:23:45 följande:
Säkert många som läst det här tidigare, men det borde vara obligatorisk läsning för de som vill tillämpa AWs metoder:
Jag har läst det redan men länken fungerade inte här, jag har också haft problem med att kopiera in länkar?
Jag kan försöka igen.
http://detkä
nsligabarnet.se/2013/det-kom-ett-brev-om-somnmetoder/
Jag tycker också detta är ett väldigt talande exempel, det är starkt av henne att våga (många gör ej det, inte helt lätt att säga att man hade fel eller gjorde fel) och jag önskar att fler vågade för det kommer få någon annan att tänka ett steg längre.
Äh, jag klistrar in texten istället.
"Hej Daniel!
Jag har följt din blogg sedan årsskiftet. Jag har även läst äldre inlägg och hajade till när Anna Wahlgrens sova-hela-natten-metod (?SHN?) berördes. För vår del har den varit alldeles underbar. Lilltjejen ?kurades? vid 8 månader och det gick plättlätt. Efter två nätter sov hon 11 timmar i sträck och ifall hon vaknade till så ramsade vi mjukt från vår säng så att hon hörde det in bakom skynket två meter bort och somnade om så gott, så gott. Om läggningen någon gång strulade så ramsade vi hurtigt från diskbänken lite då och då så att vi fick sista ordet. Så sov hon. Wonderful. Storasystrarna som då var X år och Y år behövde ju också lite tid innan läggdags så det var ju bra om minstingen somnade vid sjusnåret. Detta fortgick i ett och ett halvt år och så kom lillebrorsan till världen och läggningarna började strula. Gap och skrik bakom skynket och arga protester. En så kallad fnurra på tråden som det kallas på Annas forum.
Fnurra på tråden? Snarare en listigt kamouflerad misshandel utförd av oss vuxna gentemot vårt barn som på alla möjliga sätt försökte nå oss genom våra högljudda ramsor, tillrättalägganden och korta natti natti sagda under promenaden ut ur rummet, bortvända från henne som lämnades ensam i totalmörkret bakom mörkläggningsgardinerna.
Du skriver att det saknas forskning om de långsiktiga effekterna av bland annat denna sömnmetod och det är synd. Själv har jag kämpat i ett halvår för att lappa och laga de gigantiskt trasiga sår vårt handlande orsakat vår dotter. Anknytningen har fått börja om och huruvida den kommer att bli fullständig återstår att se men det går framåt. Hon fyller tre år om en månad och somnar numera alltid med mamma eller pappa vid sin säng. Hon väljer också själv att hålla mig i handen vilket har tagit lång tid för henne att kunna ta emot.
Man kan väl säga att jag vaknade upp till sist och undrade vad fan vi höll på med. Hur skulle jag själv känna mig ifall min sambo totalt ignorerade mina kommunikationsförsök med ett goddagyxskaftsvar repeterat fyra gånger, ibland sex ifrån andra änden av huset? Jag skäms verkligen över detta.
Det är möjligt att andra SHN-utövare lyckats bättre än vad vi gjorde. Att deras barn gladeligen hoppar i säng för att sova så gott som de blivit lärda och fortsätter med det år ut och år in. Kanske följde vi inte alla delmoment i metoden utan ville bara ha russinen ur kakan med lång sammanhängande sömn och minimal insats när barnet ibland vaknade på natten? Med andra ord kan jag inte säga att metoden som sådan är skadlig men jag VET att den förenklar och reducerar barnet till något som knappt är mänskligt. På natten sover man. Punkt. Somnar man inte snabbt och lätt så har mamma eller pappa inte varit tillräckligt tydlig i sitt ?besked?. Vilket trams.
Detta har alltså jag, en mogen människa över 40 år med ytterst välordnade förhållanden i arbetslivet, plånboken och tillvaron i stort gjort mot mitt barn. Hjärtat blöder.
Jag tror inte att det hade satt sådana spår ifall vi bara låtit bli att försöka rätta till den där fnurran som uppstod vid tvåårsstrecket. Innan dess så sov hon ju verkligen gott direkt en minut efter gonattet. Grät aldrig på natten utan gnydde till och fick höra en mjuk röst med de välbekanta orden. Skadan uppstod nog när läggningarna INTE fungerade så och vi valde att utöva SHN-metodens olika verktyg för att dottern skulle somna av sig själv. 30-40 minuters duell var inte ovanligt. Där gick det sannerligen fel.
En kväll i somras bad jag om förlåtelse till henne. Vi hade läst saga tillsammans och hon blev som vanligt arg och aggressiv mot mig. Trött och ilsken. Kudden flyger iväg mot mig otaliga gånger och händerna slår mig. Igen. Ingen kontakt. Så hade det varit hela sommaren. Hon kändes inte närvarande utan gled ofta in i ett konstigt ansiktsuttryck med underbett och stel blick och så dessa klösande små händer som slet bort mina händer när jag skulle hålla om ryggen för att lugna. Detta oavsett hur mjukt jag rörde henne.
Förlåtet ja. Jag kände mig ofta tom och ledsen inombords i dessa situationer. Vad skulle jag göra? Hur skulle vi kunna rätta till det vi antog gått snett? Hon ville inte ta emot närhet annat än i bussituationer och framför allt inte vid läggdags. Just denna kväll så började jag bara prata. Prata om hur ledsen jag var att hon fått vara alldeles ensam i sin säng och att jag förstod hur ensam hon måste ha känt sig. Att hon nog varit väldigt rädd i mörkret och att mamma och pappa gjort fel som inte kommit och tröstat då. På alla möjliga vis så beskrev jag vad jag trodde hon upplevt och strök henne över kinden under tiden. Det som händer under dessa minuter är för evigt fastborrat i mitt minne och mitt hjärta. Lilla Elin börjar gråta, inte på ett barns sätt utan på ett mycket plågat och återhållsamt sätt. Som om hon kämpade med att kontrollera sig. Hon ligger på rygg i sin säng och jag sitter på golvet bredvid. Hennes blick stirrar upp i taket och underläppen darrar. Hennes bröstkorg nästan krampar av andningen som blivit alldeles ur fas. Hon försöker säga något men det bara gurglar och hon kräks rakt upp i luften. Jag hinner inte röra mig innan hon fullkomligen kastar sig om min hals och håller armarna hårt knutna runt mig. Hon kan inte riktigt prata utan kräks mera och vi torkar bort det med täcket. Jag fortsätter att prata, stackars lilla Elin som varit så rädd och ensam. Så rädd och ensam och mamma kom inte. Förlåt Elin, förlåt. Jag ska aldrig aldrig göra så igen. Det var fel. Förlåt. Och så vidare tills hon slutar att gråta. Då börjar hon prata. Säger att jag var skrämsig då. Att hon var jätterädd. Om och om igen.
Nästa dag har vi en helt annan tjej hemma. Hon sitter nära. Jag får krama lite försiktigt. Vid kvällssagan avbryter hon mig och ber att få höra om när hon var ensam och rädd. Jag berättar och ber om förlåtelse. Hon somnar gott. Efter detta har det bara blivit bättre och bättre men det är ändå inte fullständigt. Svårt att förklara men påtagligt för mig som mamma.
Oj. Det blev långt ändå. Jag ville bara berätta vår historia som ger en inblick i vad just denna metod råkat ställa till med i vår familj. Lillebror som är tio månader kommer lyckligtvis aldrig att uppleva samma sak. Om du eventuellt har någon fråga så svarar jag gärna.
MVH Elins mamma"
