Donum skrev 2015-02-08 20:20:08 följande:
Det tycker jag att du ska vara också. Jag har fattat en hel del omhändertagandebeslut i min yrkesroll. När barnen inte alls reagerar på vems famn de kommer till utan accepterar till fullo att sitta på höften på en helt okänd individ - då har de en bedrövlig anknytning till sina föräldrar. Jag tänkte på det en gång när ett barn hade lämnats i spjälsängen så mycket att h*n inte längre försökte påkalla mammans uppmärksamhet. Helt utan protester kom h*n till min famn och utan att bry sig om att vi lämnade mamman och då tänkte jag att det här är precis vad Anna Wahlgren lär ut. Inte ett ljud i protest i bilen därifrån. H*n var "nöjd", i bemärkelsen att bara gilla läget. Likadant med det mindre syskonet. Ingen reaktion alls på att just ha lämnat mamma. Och så utsätter normalbegåvade människor sina barn för detta?
Helt obegripligt. Jag undrar verkligen hur lång tid det tog för föräldrarna att sluta reagera med omsorg på sitt barns tårar, för jag har så svårt att tänka mig att de aldrig gjort det. Inte om de är normalbegåvade i alla fall.
Men glöm inte att så var det under hela 60talet och innan. Man SKULLE inte ta upp bebis när den skrek, man SKULLE inte samsova. Helt - jävla - sjukt. Förstår inte alls! Jag blir fan rabiat när jag bara tänker på att jag hade det så.
Min mor födde mig i absolut sista sucken av 60talet och hon har berättat att personalen på BB sa "Nu ska du låta hen ligga i egen säng och ta inte upp hen om hen skriker." Efter många hjärtskärande minuter så tog hon ändå upp mig till sin famn och sov några timmar med mig hos sig.
Sen gjorde både mamma och pappa en hel del andra knäppa grejer som jag ALDRIG hade gjort mot ett barn, t ex åkte iväg på semester i 3 v när jag inte riktigt hade fyllt två år. Lämnade mig hos släktingar (som var sjuka i huvudet).
Hur fungerar anknytningen efter en sån sak undrar jag?
Hur övergiven måste jag inte ha känt mig, trott att de aldrig skulle komma tillbaka?
Är det därför jag haft en sorts "abandonment issue" hela barndomen och ungdomen och tidig vuxen ålder, svårt känna mig trygg? Det var först vid 25-30 som jag bottnade, kände mig lugn och förstod att mina föräldrar bara hade gjort det de själva ansåg var bäst att göra. De gjorde sitt bästa och jag saknade inget materiellt, men jag tror jag saknade en innerlig närhet till bägge. Trots att jag älskar dem.
Gud det blir ju rena romanen här! I alla fall, för många människor är ju deras föräldrars uppfostran på gott och ont, och det onda blir som ett slags facit på vad man INTE bör göra. Så de inte begår samma misstag mot sina barn.
