Oktoberbebisar 2015

Du får ha tålamod! Det sägs ju att man ska räkna med att det kan ta 9 månader att gå ner gravidkilona. En del rasar snabbt, en del tar det längre tid för. Oftast tycker jag att de som gått upp mycket lättare rasar i vikt än de som bara gått upp 10 kilo. Sedan vet jag inte om du fått medicinera då du mått dåligt, för det kan ju också påverka vikten.

Efter första barnet gick jag inte ens ner barnets födslovikt, mindre än 3 kilo, tills jag kom hem från bb. 2,5 år senare hade jag kvar 5 av 9 kilo när jag blev gravid igen. Jag la då på mig till samma slutvikt igen och gick ner lite mer efteråt. 2,5 år senare hade jag kvar 3 kilo jämfört med första graviditetens startvikt och gick upp till ungefär samma slutvikt igen. Ca en vecka efter förlossningen vägde jag ett kilo mindre! än innan senaste graviditeten. Sedan jag började med minipiller vid 8-9 veckor så har jag bara gått uppåt, visst jag har varit både törstigare och hungrigare det senaste, så nu ligger jag bara 2-3 kilo under vad jag vägt som mest, så jag har lagt på mig ca 4 kilo på dessa 2 månader. Surt, men att träna fungerar inte så bra. Jag vet ju att jag äter mindre när jag får sova mer. En del kalorier är för att motverka tröttheten. När man får träningsvärk av en rask promenad, så är det ju ingen idé att börja träna, men visst försöker jag komma ut på lite promenader till affärer och liknande.
Om jag hittade pjäxorna kunde jag komma ut och åka lite skidor med barnen i trädgården i alla fall. Skridskotiderna i ishallen var usla nu i mellandagarna tyvärr.

Jag började skriva ett inlägg i måndags, men hann aldrig färdigt innan jag lyckades radera det. Tyvärr var det bara något som gällde då och nu har det vänt helt. Suck, men det är skönt att läsa att vi inte är ensamma.

Jag tror det var i måndags han hade smällt till med 6 timmars sömn, vilket var rekord och jag önskade att det kunde fortsätta så. Annars har första passet en god natt legat på 4-5 timmar och sedan varannan timma. Detta från midnatt räknat +/- 1 timma. Nu är vi tillbaks på ruta ett då han äter varannan timma och har svårt att ligga själv, så ett pass per natt har han sovit på mig eller på min arm. Innan kunde jag oftast lägga ner honom på en skötbädd i sambons säng. Ett bra tag har han varit allmänt täppt i näsan, så det går åt mycket näsdroppar här.
Antagligen är det en kombination av en tillväxtperiod vid 3 månader och att det händer så mycket just nu. Han är mer vaken och med och har som fler börjat stoppa händerna i munnen och smaska. Likaså försöker han fånga fötterna som viftar omkring när han böjer ihop sig. Babygymmet är okej en stund och likaså babysittern, tyvärr gjorde äldsta dottern sönder lekbågen till den när lillasyster var bebis, så vi får lägga leksaker i hans knä. Annars bor han mest i bärselen både inne och ute.

För egen del har oron gjort sig påmind idag. Jag upptäckte en knöl på halsen strax ovanför halsgropen på ena sidan i söndags ca 3-4 cm stor. I tisdags ringde jag doktorn och fick tid idag. Hon tyckte den satt för sköldkörteln och skulle prata med en annan doktor som var specialiserad på dessa sjukdomar. Usch, vilken lång väntan och tårarna hann stiga och jag hann tänka det värsta.
Jag hade hoppats de kunde konstatera att det var sköldkörteln då farmor opererades för giftstruma, så det finns ju viss ärftlighet. Läkaren återkom och skickade mig till labbet för provtagning. Det var visst bara ett ämnesomsättningsprov. Om det är normalt blir jag remitterad direkt till kirurgen då de tror det är en cysta, annars blir det väl medicinering först. Så jag har hunnit tänka många tankar om hur man skulle agera om man inte får uppleva stora tillfällen som konfirmation, student, födelsedagar mm i sina barns liv. Likaså om jag skulle skriva ett brev för dem att öppna varje födelsedag och något klädesplagg i varje kommande storlek till de börjar skolan typ. Mamma läste på att en cysta är en godartad vätskefylld blåsa, så jag hoppas på det. Jag känner mig ju inte det minsta sjuk tack och lov. Taskigt minne har jag, men annars kan det mesta härledas till amningen och sömnbristen. För tillfället har ju farmor tillbaks sin cancer och min morbror hade det för några år sedan, men mår bra nu.

Tack för all omtanke! Värst var väl att höra att det inte bara var något med sköldkörteln som jag hoppaeds, som skulle vara enkelt att medicinera. Det dröjer ju några dagar innan jag får första svaret om det har skett någon påverkan på ämnesomsättningen, men oftast håller jag mig lugn. Det är när tankarna kommer att det skulle vara något mer allvarligt som tårarna kommer. Det händer ju så mycket i ens barns liv som man absolut inte vill missa och framför allt känner jag ett ansvar för min äldsta dotter vars pappa inte är så närvarande. Frågan är hur hennes liv skulle se ut, då pappan inte orkar 24/7 och min sambo lättare blir irriterad på henne än lillasyster som är hans biologiska barn.

Äldsta håller för tillfället på att reta gallfeber på mig. Dilemmat är väl att jag förväntar mig mer av henne och hon blir sur när jag berömmer lillasyster när hon är duktig, och inte henne och konsekvensen blir att hon sätter sig fullständigt på tvären. Idag har hon valt att gå i alla snödrivor vilket tar dubbelt så lång tid som lillasyster som är hälften så gammal. Problemet uppstår när lillasyster rusar i förväg och är på väg att sticka över gatan i värsta fall och hon hamnar mer och mer på efterkälken och jag helst inte vill släppa henne för långt bakom mig. Sedan envisas hon med att äta snö. Om de får hjälpa till och jag ger yngsta en uppgift i affären först för att få henne med på noterna är det samma sak. I dagsläget känns det nästan som jag tycker mer om lillasyster för att hon inte ständigt ställer till förtret, den äldsta går ju inte avleda eller muta eller någonting i princip och jag vill mest komma hem innan lillebror vaknar och känner mig stressad av det.

Hur har ni andra det med syskonen?

Tja, vad ska jag säga. Jag gick ju inte upp så många kilon och tappade snabbt mer än jag gick upp. Sedan började jag med minipiller i december och sedan dess har vikten gått åt fanders och magen ser ut därefter. Sonen ammar ofta och har gått upp 3150 g på drygt 3 månader, så det kräver väl energi. Jag är hungrig ibland t o m på natten, men åtminstone när jag vaknar numera. Trots middag framåt 6-7 och en stor portion är jag ändå vrålhungrig och törstig på kvällarna och dricker därefter och ner slinker både godis och choklad, men det är svårt att motstå. Egentligen borde jag väl äta fler mellanmål under andra halvan av dygnet. Sedan tror jag att jag kompenserar en del av tröttheten med matenergi ... Så utöver tröttheten, har jag väl inget kroppsligt att klaga på från graviditeten. Jag klarade ju denna förlossningen utan minsta rispa ens.

Sex har jag knappt ens orkat tänka på. Sambon har haft ont i ett knä och beklagat sig, han som inte brukar beklaga sig, så då har det känts som en onödig påfrestning. Ovanpå det har vi ju en nattuggla till son, så sex hade fått ske efter midnatt typ och det känns inte relevant när sömnen behövs.

Njut av era rutiner så länge de varar, för de kan snabbt som ögat ändras både till det bättre och sämre.

Här fungerar rutinerna bra när vi kör förskoleracet, men idag valde vi att vara hemma från öf då det var -17 i morse och vi behövde komma ikapp med tvätt och städning. Tyvärr gick det väl inget vidare då sonen inte ville ligga själv och sova längre stunder. Till slut fick jag i alla fall flyttat spjälsängen och monterade om den med mycket möda och besvär, tappade dessutom bort en mutter på vägen ... Sonen har fått testligga och var väldigt intresserad av den snurrande mobilen, men sova där på sin vanliga bädd skulle han då rakt inte. Fråga mig inte hur många gånger han har somnat vid bröstet och sedan vaknar strax efter jag lagt ner honom och är missnöjd, även på det vanliga stället. Måtte han vara trött snart! i värsta fall får jag väl liggamma och riskera bli nerkräkt. Tvätt har vi tillräckligt ändå då dottern kissade i sängen och kräktes lite i min säng utan att vi märkte det på typ 10 minuter tidigare idag, utan först när jag la armen i det och vi har inte tvättstugan förrän på söndag.

Jag känner igen eländet. Här är bara gnäll känns det som, mellan lite soliga leenden då och då.Till slut somnade han gott för natten framåt ett.

Han tog sprutorna i onsdags. Först var vi på babycafé och då gav han upp flera så där ynkliga, men gälla rädsloskrik när han låg framför mig på golvet. Visst var det innan jul senast, men öf i måndags gick bra ... Att bli avklädd på bvc var inte poppis. Att sedan ta rotavirusvaccinet försökte han undkomma genom att vrida på huvudet och sprutorna ska vi inte tala om. Han är ju inte den som tar bröstet på beställning, så han lyckades inte sluta vara ledsen innan nästa spruta och sedan var han arg en lång stund efteråt. Sedan var han nästan otröstlig tills han stensomnade i selen. På kvällen var han supergrinig och inte minsta sig lik. Han fick lite feber typ 38,3 men verkade ha ont så vi gav Alvedon vid 21, så han skulle kunna komma till ro. Natten blev bättre och sedan fick vi fylla på en gång till.

Det roliga med mätningarna var när jag jämförde barnen.

Lilleman var    6455 g 63 cm  och  42,5 cm vid 3 månader och 5 dagar
Yngsta syrran 6415 g 63 cm  och  42,5 cm vid 4 månader och 3 dagar
Äldsta syrran  6450 g 63,3 cm och 41,3 cm vid 5 månader - 2 dagar

Komiskt att det kan bli så lika och vid så olika åldrar. Det går verkligen säga att lilleman växer så det knakar då yngsta syrran vägde 3835 g och han 3305 g ... Att storasyster hamnade på efterkälken är ju inte så konstigt med sina 2890 g, men sedan minskade skillnaden ganska fort.

Hur gick det med testet? Jag hoppas du får det svar du önskar dig!

Här är det omöjligt att vara gravid, men skulle vi "misslyckas" då jag lätt glömmer mina piller trots lapp på badrumsspegeln, så hade jag haft svårt för abort, men det hade blivit jävligt tufft med 4 barn på 6 år ... framför allt med tanke på det temperament min äldsta har. Andra barnet är ju relativt snällt, men har en enorm vilja just nu. Vi hoppas att kommande 3-årstrotsen blir lugnare än vad det är nu.

Här passade lilleman på att vända sig från rygg till mage igår. Precis som med andra barnet missade jag första gången. Jag vände tillbaks honom på rygg men han lekte bara fällkniv, längre kom han inte. Han var i alla fall väldigt nyfiken när han fick upptäcka babygymmet på mage.

Jag fick förresten mitt provsvar för en vecka sedan och det var ingen påverkan på ämnesomsättningen, så nu väntar jag på remissen till kirurgen, men jösses vad lätt det är att börja grubbla när jag ska sova. Problemet är väl att jag inte är lika säker på var jag har knölen. Troligen är den kvar fast längre in eller också sitter den högre upp och är större, men jag antar att det är struphuvudet. Dumt när man inte kände på hela halsen innan. Jag börjar bli trött på alla nojor så jag hoppas att det inte tar mer än 3 veckor till.

Febern gick ju fort över ändå. Däremot har det varit ganska grinigt överlag ett tag efteråt. Numera kan han ligga lite längre stunder i babygymmet och likaså vakna i sovrummet och börja pladdra och studera sina händer och fötter. Jag tror han lärt sig smaska även utan händerna i munnen idag.

Likaså har nätterna blivit längre. Han kan fås att somna runt 9-10 och sedan sover har kanske 4-5 timmar som vanligt ibland igen och sedan 2 timmar i stöten till 8-9. Sedan i går har vi varit hemma då äldsta fått svinkoppor. Det började med att de plåstrade om henne med ett 4 cm långt plåster på förskolan i torsdags utan att säga något. Sedan hade hon en prick i plåsterkanten så vi bytte på fredagen. Sambon plåstrade om. Han tyckte det såg ut som skav eller att hon hade bränt sig och hon visste inte vad hon gjort. Då jag inte sett det tänkte jag inte mer på det. I söndags duschade hon med bonussyrran och ville inte ta av plåstret. Som tur var kollade de på fsk i tisdags då det bara varit en prick när de plåstrat om. Då var det rött, inflammerat och varigt så de ringde så jag kunde ta henne till vc. Hon vägrade ta av plåstret så det var lagom pinsamt att gå till vc utan att ha sett det, så nu får hon ta penicillin 3 gånger per dag. Usch, vad hemsk man känner sig som förälder när man missar sådana saker.

Välkommen till klubben! Min hjärna tror jag har lagt ner vissa funktioner nästan helt på grund av sömnbristen. Bland annat så kommer jag inte ihåg vad jag själv har sagt precis stunden innan. Att veta var jag gjort av saker är också helt hopplöst.

Ja, här är det väl äldsta dottern som hittar på en massa skit som får ta det. Idag har de varit uppe och klättrat på fönsterbrädorna igen och även om jag säger till, så gör de om det stunden efter. Likaså ville äldsta låna yngstas barbiedocka med prinsesskläder. Lillasyster hade inte gett sig så då bet den äldsta henne lätt i kinden. Det har inte hänt innan, tror jag. Suck, säger jag bara, det blir nog skönt att de får återvända till förskolan nästa vecka. Egentligen kunde hon väl gått denna veckan med, men då hon ska ha penicillin 3 gånger om dagen och helst inte vid måltiderna har de fått vara hemma i kombination med att det varit lite skönt med sovmorgon till framåt 9 än 7.30.