Oktoberbebisar 2015

Efter att ha läst här i ett antal dagar har jag nu känt mig tvungen att testa en sticka då jag höll på att kräkas innan jobbet i veckan. Det hade varit svårt att förklara anledningen och sedan vara redo att jobba dagen efter ... För säkerhets skull var det skönt att göra det en helg. Jag tror jag får påtala det för min kollega om jag skulle behöva fly fältet. Tack och lov slapp jag ta hand om eländet när ett barn kräktes i korridoren i fredags, det hade nog slutat illa ....

Denna gången har jag testat redan i 5+5 istället för i vecka 7-8 som med de två tidigare barnen. Det blev ett tydligt plus även om jag varit uppe och kissat 4,5 timmar tidigare. Vi är glada även om det skapar en del problem då vi behöver flytta till större lägenhet och skaffa ny bil då vi har 3 barn tillsammans sedan tidigare. Sedan finns oron för att det skulle vara mer än 1. Det blir tufft om det vore två då vi har två barn födda i december 10 resp juni 13 sedan tidigare plus sambons vh som är 10, alla flickor. Min mormor är född tvilling och jag blir 40, så riskerna ökar ...
Det positiva är väl att sambons tös VILL ha fler syskon även om hon har två småsystrar på varje ställe ....

Sedan vecka 2-3 har jag varit svullen om magen. En vecka senare började jag frysa mycket på kvällarna och har gått med konstant infektionstemperatur på 37,1-37,4 på morgonen (neråt 36,2 normalt) och nästan feber på kvällen. Den senaste veckan har jag varit vrålhungrig på för- och eftermiddagen i skolan och varit tvungen att äta något. I början av veckan fick jag ett sug efter blåbär, påläggskorv och ost. Sedan har luktsinnet förstärkts så yngstas bajsblöjor är vidriga. Likaså har smaken förändrats så det var knappt jag kunde äta den inbakade pizzan p g a att den smakade så mycket vitlök i fredags. Ovanpå det får jag panik om halsduken sitter åt om halsen och har fått byta topp på morgonen då flera redan sitter åt om magen. Leggings och kjol VIKS under magen. Att gå upp och kissa på natten börjar också bli vardag. Idag har jag bunkrat upp blåbärssoppa och salta kex, så jag kan få i mig något snabbt på morgonen och ev även på natten om det skulle behövas.

Det ska bli spännande att se om nummer tre går vägen, då jag aldrig haft några medvetna missfall, kanske p g a sent testande.

Se oron som något positivt, du tar din blivande livsuppgift som förälder på allvar och vill göra det bästa för ditt barn. Det vore väl värre om du tog det med en klackspark och tyckte du var en perfekt förälder oavsett vad du gör.

Sedan slutar man inte fundera när det är andra, tredje barnet heller, varje barn är en omställning för familjen.

När jag plussade med andra barnet fick jag panik då jag var så trött på kvällarna jämt. Vi fick förbereda tösen på att jag skulle bli bebisens mamma också. Sedan kommer avundsjukan mer i perioder. Nu har vi en trotsig period på båda, så man kan ju undra vad vi gett oss in på., men jag fyller 40 vid jul, så vi vill ju inte vänta för länge. Mest oroad är jag för att det är två då det skulle innebära 4 barn under 5 år ... Tankar om missfall finns ju också, men jag hoppas på turen även denna gången. Händer det, så händer det. Idag fick mina två närmsta kollegor veta, så de fattar vad som händer om jag flyr klassrummet vid akut illamående. Förhoppningsvis är det lugnt bara jag får i mig en frukt eller två på förmiddagen då frukosten inte är någon höjdare.

Tja man märker ju att man lever. I natt vaknade tösen på snart 21 månader med ca 1,5 timmas mellanrum och var ledsen. Tyvärr har hon ju inte språk nog att berätta vad som var fel. Allt var bara nej, nej. Ska du inte sova? Nej! Men pappa behöver sova. Nej. Så det blev inte överdrivet med sömn även om de mest hälls i vardagsrummet. Efter vi lyckades få i henne luftrörsvidgande på morgonen och på teven som har lugnande effekt somnade hon om igen i famnen och hon verkar må bättre nu, men det är en pärs att vara skittrött och allt bara är nej, nej, nej skrik, skrik.

Nu har jag fått duscha och 4-åringen konstaterade: Mamma du börjar få stora bröst. Jaha, hade jag inte det innan? Jo. Så frågan är väl hur snart hon tycker jag har en tjock mage .... 

Eftersom jag vabbar idag var det smidigt att boka tider hos bm, så nu har vi tid för inskrivning och kub. Hälsosamtalet hade hon inga bra tider för, men de får väl ta en snabbrepris på inskrivningen.

Å andra sidan, innan du blev gravid, var du alltid glad då? Hade du varit lika hård mot dig själv då också om du var ledsen några dagar?

Jag vet att pms påverkar hur jag mår, så om mitt humör är svajigt nu är det inte så konstigt. Det är många frågor som dyker upp, som egentligen inte har några svar. Alla dessa frågor i kombination med att vi nu genomgår en enorm hormoncirkus som ställer till det, gör att det bara är att acceptera och försöka gilla läget, även om inte det är det lättaste. Sedan är man trött, kanske illamående och har diverse symtom som kommer och går. Så inte är det konstigt om man ena stunden tror att man är gravid för att i nästa tro att man bara har drömt att man plussat.

Sedan är det en stor omställning att veta att man väntar ett litet pyre som man bär hela ansvaret för. Man kan inte göra något för att bestämma om det kommer komma ut ett barn om nio månader eller om man tillhör dem som har oturen att få ett missfall. Detta föder en enorm oro hos många, vågar man vara glad för det som är ett liv nu eller är det bättre att ställa sig in på det värsta? Sedan funderar många på hur man blir som förälder, hur relationen kommer påverkas, hur livet framöver kommer se ut o s v. Så på ett sätt kanske man mentalt avslutar sitt liv som en ganska fri individ i en relation för att övergå till att vara två föräldrar med ett barn.

Nästa stora gråtperiod kommer oftast 3-4 dagar efter man fött barn, den sk 3-dagarsbluesen. Då kan man ju tycka att man ännu mer borde vara i en lyckobubbla om man fött ett välartat barn, men då har man också en enorm hormonomställning när mjölken börjar rinna till. Nu var inte denna information till för att skrämma någon, utan att påvisa att det är okej att både vara enbart glad likaväl som att känslorna stormar. Skulle däremot det negativa känsloläget stanna kvar i flera veckor är det ju en god idé att få en samtalskontakt så man kan vända måendet igen.

Precis som för er andra är det svårt att tro att det finns ett liv förrän man sett bildliga bevis på kub eller rul, och då har man ju ändå kommit 12-13 respektive 18-20 veckor in i graviditeten och där är vi ju inte än. Att se ett hjärta slå på vul är ju en stor glädje i sig, men jag tror ändå många vill passera vecka 12 innan man vågar tro mer på allvar att det blir ett barn. Så nu är en period av hopp och förtvivlan och man får hoppas på det bästa.

Jag som har två friska barn och mig veterligen inga missfall, börjar ju ännu mer fundera på om jag verkligen kan ha turen en tredje gång eller om det är min tur att sörja denna gången. Så något lyckorus lever då jag inte i, jag kämpar mer med vad jag ska äta nästa gång hungern slår till. Hungrig är jag, men definitivt inte sugen på något särskilt.

Mina 2 barn har fått namn efter förlossningen, då vi hunnit börja lära känna individen i några dagar. Första fick ett namn som jag absolut inte hade kunnat tänka mig innan, andra fick ett arbetsnamn i magen med pojk/flickvariant som hon sedan fick heta när vi funderat ett tag, då det stämde både under tiden i magen, själva förlossningen och efteråt. Så ser vi till syskonet kommer inget sött eller gulligt passa in. Troligen blir det ett tvåstavigt namn igen, utan allt för konstiga rimmöjligheter. Pojknamn är definitivt svårast, då många fina redan är upptagna i närmaste släkten.

Grattis!

Jag kan känna igen mig i din berättelse, men delvis från ett annat perspektiv. Jag gjorde väl misstaget att jag inte gav upp mitt liv och flyttade in hos den blivande pappan innan jag var gravid, istället upptäckte jag hur hans hälsa utan diagnos påverkade både vår relation och senare hur första bebisåret blev fruktansvärt tufft då han vände barnet ryggen mer eller mindre efter de första pappadagarna.

Nu idag är jag trygg med en ny man och har ett andra barn, så jag VET att livet kan se helt annat ut. Vi har kunnat hjälpas åt att ta de tuffa nattpassen när barnet är mätt, men kanske har ont i magen och vägrar sova och behöver bäras/vara nära, med första barnet fick jag ta allt själv och var nog mer eller mindre utmattad av de täta amningarna nattetid. Efter första barnets födsel fick jag även höra av pappan att barnet blivit till genom våldtäkt. Hans umgänge med dottern är nu varannan söndag och funkar för tillfället, men i perioder har det uteblivet helt p g a hans psykiska hälsa och bristande förmåga att medicinera regelbundet samt möta problem i livet. Han har några självmordsförsök och rispor i handleden ytterligare sedan vi träffades, men det var ju egentligen inget nytt, utan bara att historien upprepades.

Tyvärr tickade väl den biologiska klockan för fort och jag kunde inte förutse hur stort det var att få barn innan man stod där. I efterhand hade jag aldrig valt honom som pappa, men jag är glad över min dotter som jag väl börjar misstänka kanske har en del av hans problematik om det inte är ren fyraårstrots förstås. Vi får se om det växer bort, annars får vi kämpa med att undvika vissa härdsmältor.

Bland huvuddelen av de gravida tror jag aldrig det görs ett vul, utan det är här på fl som det florerar mer friskt. Så har man inga blödningar, smärtor eller tidigare missfall är det nog mer normalt att första ul är vid kub eller rul. Sedan är väl den privata sjukvården mer generös.
 

Om jag fattat det rätt kan gravtestets utslag variera beroende av hur koncentrerad urinen är. Så det kan ju vara en sådan liten sak som avgör hur väl strecket syns.

Hcg mäts ju i blodet.

Här berättade jag för en gammal vän samma dag och då ansåg sambon att han också hade rätt att berätta, så hans bror fick veta med underförstått tystnadslöfte. Vi får se om han klarar av att hålla tyst till resten av familjen.

Min närmsta kollega fick veta i måndags då jag får akuta kväljningar och tyckte hon kunde behöva veta varför jag skulle kunna behöva panikrusa till toaletten. Nu hoppas jag inte det händer, men ändå. En annan kollega var också närvarande, så det känns bra, då jag tagit allt vabbande denna veckan då jag är totalt slut av min förkylning. Min närmsta kollega har uppmuntrat mig till att vara rädd om mig, så det känns okej.

Sedan vet ytterligare en tjejkompis som jag inte träffar så ofta, men ska på 40-årsfest hos om några veckor. Vi får se om jag väljer att sova över p g a kvällströttheten, då det är en bit att köra.

Mina föräldrar har jag valt att vänta med den här gången, då min pappa är så negativ till fler barn. Vi får se om jag kan hålla mig till kub eller om de fattar innan av all kvällströtthet som blir svår att bortförklara när förkylningen släpper. Min sambo har nog lättare att hålla sig. Ytterligare en anledning till tystnad är att det är för tidigt för 4-åringen att veta om det skulle gå åt pipan.

Vi får hålla tummarna för det bästa! Jag har ingen erfarenhet av blödningar under graviditet, så jag har inget att bidra med mer än att man hör att många blöder och många verkar få barn ändå.