Oktoberbebisar 2015

garin: Vad skönt att läsa om fler som inte fixat så långt heller. På något sätt tror jag att man är coolare med tredje barnet, då man ändå har det mesta hemma och det känns som att 6 veckor är så gott om tid, men om saker nu händer i förtid (vilket jag egentligen inte tror) så är ju läget ett annat.

Jag får väl roa mig med att vika tvätt i helgen så kan jag packa ner amningskläder och ett par mysbyxor i alla fall samt hygiensaker som schampo och liknande. Borsten får väl slinka ner det sista. Likaså har vi ju köpt lite nytt till bebisen, men det är bara en tröja, byxor och pyjamas i 56, så det kan ju vara tokstort om jag får en 50-cms igen. Jag tycker det har varit så svårt att hitta en färgglad body med omlottknäppning i storlek 50. Alla färggladare kläder börjar i 56 med vanlig knäppning på de vanligaste klädkedjorna, tycker jag, likaså pyjamasarna. Jag höll i vita kläder med blå stjärnor på Ica Maxi för några månader sedan, men då kändes det för pojkigt, nu ångrar jag snarare att jag inte köpte då, för då hade vi ju i alla fall haft något nytt i 50, även om Ica kan vara stora i storlekarna (upptäckte vi med förra bebisen).

Natten har i alla fall inte inneburit så många sammandragningar och än har jag knappt rört mig hemma, så relativt lugnt tack och lov. Jag hoppas det handlade om stress inför sambon var borta eller bebisens behov att sjunka längre neråt, så det kan lugna sig. Det känns ju minst lika stressande att inte få göra något även om det kan vara trevligt att få tid att läsa böcker och virka också.

Jag får väl se till att hitta inlägget till babyskyddet innan vi tvättar imorgon, så det kan parkeras i bilen och en punkt på listan kan bockas av.

Under första graviditeten pallade inte mitt immunförsvar alls i början. Jag hade varit frisk hela våren trots att jag jobbade på 14 olika avdelningar på ett rullande 3-veckorsschama. Sista dagen åkte jag på magsjuka, efter det en dunderförkylning som klubbade mig fullständigt i flera veckor samt en underlivsinfektion på det. Med andra och tredje barnet har jag nog inte varit mer sjuk än vanligt.

Oftast brukar ju förlossningen dröja tills förkylningen gått över så man hunnit samla ny kraft. Att ha feber över 38 grader är hos mig tecken på sjukdom, då jag ligger under 36,5 normalt, så då stannar jag hemma för att det ska få läka ut fortare. Man ska ju helst orka mer än att bara släpa sig iväg till jobbet.

Nu har vi kommit lite längre i bebisförberedelserna och jag känner mig lite lugnare. Tygdelarna till babyskyddet är hittade och tvättade, hoppas bara de inte krympte då sambon körde dem i tumlaren. Likaså är bebiskläderna tvättade så bara att ta tag i att vika och packa det vi har. I bilen har jag lagt plastad frotté och en tjock handduk att sitta på om vattnet skulle gå. Sedan finns där en extra handduk och filt, om vi inte skulle hinna in när det är dags.

I lördags tog jag en provrunda till stan för att fixa bindor, extra amningstopp, Bepathen och kläder i 50, men sammandragningarna började igen. När jag sedan vilade lugnade det sig direkt. Så sambon fick springa upp och ner till tvättstugan och jag var bara med och handlade på kvällen igår, men det var knappt det gick gå den biten heller p g a alla sammandragningar. Även när jag sitter eller vänder mig i sängen kan de komma.

Idag har jag tagit bilen till jobbet och testat hur det skulle gå i trapporna i väntan på en läkartid. Jag ringde bm´s nummer idag, men dagens läkartider var redan fullbokade, så jag fick ringa förlossningen och be dem lösa det, så imorgon får jag åka till grannkommunen på eftermiddagen.

Idag har jag återigen haft en pirrande känsla i huvudet, så jag hoppas inte att det är tecken på havandeskapsförgiftning. Man blir ju lite nojig just nu, när man bara vill att barnet ska stanna i magen ett tag till och helst kunna må bra och jobba ett tag till.

Igår kväll hickade bebisen ett bra tag, men högt upp i magen och inte nere vid höfterna som det varit sedan den vände huvudet neråt, så jag börjar undra om illbattingen ändrat läge och vänt sig. I morse vid fyra var den jättepigg och levde rövare och hade kickboxning eller nåt. Sedan började magen kännas för stor åt alla håll, så ingen ställning var bekväm. På tjockaste stället var jag nu 104 cm vid en sammandragning, samma som höftmåttet jag åtminstone hade för några år sedan ... Jag tror jag har varit några cm till under första eller andra graviditeten och än är vi ju inte i mål.

Filuribur1 skrev 2015-09-08 19:17:06 följande:

Usch, det lät verkligen inte kul. Får du bara medicin att ta, eller hur fungerar det? Skönt att du är så långt gången i alla fall.

Nä, några husmorsknep lär det inte bli här på länge. Är i vecka 34+2 idag och har sammandragningar ändå vid rörelse, så det behöver jag inte mer av. Däremot vore det ju bra om det stämmer att det påskyndar avslaget.

Krya på er alla förkylda!

Idag var jag hos läkaren och fick göra mitt första vaginala ultraljud för att kolla tappen. Som tur är, är tappen opåverkad och 39 mm lång, men han rådde mig ändå att vara sjukskriven. Jag kunde välja 50% om jag ville, men då jag ändå går i trappor och hämtar elever hade det nog inte hjälpt och jag hade ju ångrat mig grymt om barnet skulle komma nu för att jag valde fel. Så nu är jag hemma till den 27/9 och får ta fp senare. I slutet nämnde han något om att kunna jobba 50% igen, men jag antar det var om jag lyckades vila bort sammandragningarna i princip helt. När han kände på magen i gynstolen hade jag dock inte en sammandragning, lite lustigt nog.

Dock var det känslomässigt jobbigt att säga hej då till kollegorna och indirekt eleverna som jag inte träffade. Hade jag mått bra hade jag räknat med att jobba till den 9/10 som tidigare graviditeter, men tji fick jag. Sammandragningarna kan komma av att jag vänder mig i sängen, reser mig upp eller bara rör mig och sista dagarna har jag känt mig som en 90-årig tant - och då inte de rörligare av dem. Så jag får väl roa mig med att läsa, se på tv, virka och sitta vid datorn. Första steget kanske ändå ska vara att hitta väskan jag brukar packa till bb ...

Rektorn undrade idag vad jag gjorde där, då jag går så sakta, så det känns ju bra att inte de misstycker. En annan kollega tyckte att om man är som jag så går man väl till jobbet oavsett sammandragningar, feber eller brutna ben, men riktigt så hemsk är jag inte. Feber och brutna ben är en fullgod anledning. Sammandragningar kan jag ju stå ut med, det svåra är ju mer att veta om det kan få bebisen att födas för tidigt, så det är ju ett svårare hänsynstagande, då drabbas ju hela familjen på ett annat sätt. Så nu får jag försöka stå ut med ett tråkigt asocialt liv. 

Jag tvättar igenom allt så det känns fräscht igen, både gammalt och nytt. Jag kör på Via sensitive med både min och barnens tvätt. Sedan är jag för lat att hänga tvätt med gemensam tvättstuga, så det blir ju mjukt i tumlaren ändå.

När jag var hos bm sist i vecka 30 tror jag (19/8), så låg bebisen med huvudet neråt, men var ruckbar. Jag hade misstänkt det då jag kände att det hickades nästan nere vid låren och fick hårda tryckningar uppåt.

Förra veckan åkte jag på en massa sammandragningar och en sen kväll hickade det mer på höger sida ovanför naveln, så jag är orolig att den lille illbattingen har vänt på sig. Jag har ny bm-tid om en vecka, så då vet jag ju mer ... men hoppas verkligen inte att den vänt sig. Visserligen har jag mest tryckningar uppåt, av typ fötter, men helt säker är jag inte. De två tidigare graviditeterna har de behållit sin position när de väl vänt huvudet neråt. Vore ju typiskt om vi fick en besvärlig trea. Lite vanskligt också om den ligger fel, då jag haft snabba förlossningar innan. Att föda i säte själv vore ju inte önskvärt, då det är en större påfrestning för barnet. Helst vill jag inte bli snittad om jag inte måste.

Sedan vet jag inte om den rör sig mycket för i morse var den jättelivlig, men igår var det mestadels lugnt, så jag vet inte om bebisen varannan dag sover mestadels och varannan dag kör några matcher kickboxning. Rörelser har jag ju flera gånger om dagen, men intensiteten varier oerhört.

Usch, jag hoppas att våra bebisar är smarta nog att ha huvudet neråt. Visst ul är väl trevligt, men ett vändningsförsök är inget jag ser fram emot.

Vad skönt att du är så positiv till det. Mina tidigare barn har ju skött sig, så därför känns det väl extra jobbigt om det skulle bli mer strul med tredje, framför allt nu när jag är osäker på vilket håll den ligger åt. För vår del kan det bli tajt att hinna in i tid, om vattnet skulle gå, så det skapar ju lite extra oro. Det tog 1,5 timme från 2-3 värk sist och vi har 2 mil in, så det finns risk att det går ännu fortare den här gången.

På onsdag får jag veta igen. Nu när jag är sjukskriven har jag ju mer tid att gå på extra kontroller i alla fall, men det vore skönt om den fortsatte ligga rätt med huvudet. Att det finns risk att föda hemma försöker jag redan nu förbereda mig mentalt på.