någon mer som nyligen fått missfall/MA och vill följas åt till ny graviditet?

Ja vad säger man... har nog inga bra tips alls på hur man kan bli mindre orolig. Man får väl försöka tänka positiva tankar och bara bestämma sig för att inte vara orolig (lättare sagt än gjort). Planera framåt kanske och varför inte det där att varje morgon säga något positivt till spegelbilden? Sånt ska ju hjälpa!

Är det bara jag som känner mig otroligt ensam i sorgen efter MA o kampen mot ett nytt plus efter det?

Sambon verkar inte alls berörd o tkr bara jag är överdriven o löjlig typ.

Han är aldrig stöttande undeer mina dåliga dagar. Säger bara att jag aaaaalltid har dåliga dagar o attdetatt det är drygt..han kan aldrig vara m o trösta o stötta.känner mi bara så ensam o har ingen vän direkt o ringa o gråta uut hos, vilket jah verkligen hade behövt dessa dagar.....

Eftersom vi hann gå så långt som till v.19 innan detta upptäcktes har vi blivit lovade att göra två tidiga UL samt ett kub test innan RUL. Och det känns väldigt bra att de är måna om att stötta oss.

Hur långt efter plusset ringde su till mvc och bokade tid? Har du fått gjort ett VUL ? Stor kram

Som du säger får man nig försöka att tänka på positiva saker. Kanske får boka in lite roligheter framöver. Hitta på lite roligt mes våran dotter framförallt.

Även om jag har stöd kring mig så känns det ändå som att förståelsen inte alltid är så stor och att människorna runt mig inte vill prata om missfallet. 
Jag tycker du ska kolla om du kan få tid hos en kurator, kanske borde du och din sambo gå dit. Det är väldigt viktigt att han förstår dig och kan stötta dig i denna situation. Även om han inte känner samma sorg. 

Även om det känns som dina vänner inte förstår dig så pröva att prata med dem, ibland är det bara så att de inte vet om du vill prata om det.

Hoppas att din situation blir bättre. 

Vi gick till en kurator tillsammans och fick prata. Sambon berättade då att han såklart är ledsen över det som hänt men att det gör mer ont att se hur dåligt jag mår.

Jag och sambon pratade mycket om det som hänt de första veckorna. Efter det har jag till och från varit väldigt nere och ledsen. Sambon vet att det inte hjälper om han tar upp det mer än att han ser och förstår varför jag är ledsen ibland. Han försöker få mig att tänka på roliga saker för han vet att jag i nuläget inte längre vill prata om förra graviditeten.

Står min mamma, moster och svägerska väldigt nära och de har varit ett stort stöd för mig där jag kunnat prata ut.

Under de här månaderna har min yngre bror och tjej gått och blivit gravida med sina 6 månader ihop. Och jag förstår inte varfööör de har så bråttom och speciellt med tanke på vad vi har gått igenom. Där känner jag att mamma inte riktigt förstår att jag tycker det är jobbigt. Hon tycker jag kan vara glad för deras skulle men det är jag absolut inte. Låter egoistiskt men jag känner mig illa berörd av det tråkigt nog. Där har jag fått bra stöd av svägerskan att kunna prata om det om.

Så tips är att gå till en kurator tillsammans.

Nej, jag förstår vad du menar. Man är nog i regel ganska ensam om ett missfall. Och det verkar svårt för män generellt att förstå det eftersom de kanske inte upplever det lika konkret.

För min del känner jag mig ledsen över missfallet men samtidigt finns det inte så mycket utrymme för det i vardagen, hur fyrkantigt det än låter. Jag har två barn sedan innan vilket dels kanske gör att jag landar mjukare än om jag inte hade haft några, men dessutom är dagarna fyllda med både jobb och aktiviteter kopplade till barnen. 

Det jag mest sörjer, i förväg. är att det kanske blivit för sent för fler barn, att jag är för gammal och inte kommer att få fler chanser. Det känns värre än missfallet i sig faktiskt. Men å andra sidan var jag förberedd på att det kanske inte skulle gå vägen.

Men jag tycker att det låter bra att ge sorgen lite utrymme. Jag tar ensamma promenader på luncherna just nu för att jag inte orkar ha så många runt mig hela tiden, och märker att jag lättare blir arg sedan missfallet. Inte arg på någon särskild, det är ju knappast någons fel, men det har väl något med missfallet att göra antagligen. 

Om inte din man/sambo vill följa med kanske du kan boka in en egen kuratortid? Jag tror inte att man nödvändigtvis måste dela allt eller uppleva det på samma sätt för att gå vidare. Man kanske kan dela med sig av vad man själv känner och acceptera att den andra inte är exakt på samma plats och att det får vara okej ändå. 

Vad jobbigt det är när man ständigt blir påmind om det som hänt. Jag hade tid bokat för inskrivning den 8 maj och ringde förra veckan och avbokade tiden via en automatiskt telefon. men i fredags ringer min BM och söker mig (jobbade så kunde inte svara), och lämnar ett meddelande att jag inte dykt upp på hälsosamtalet och att hon hade läst i min journal att jag varit orolig för mf så hon undrade hur det blev med inskrivningen den 8 maj.
Ringde då idag igen och pratade med en istället om tiden, och den hade inte blivit avbokad. Då undrade hon från mvc lite försiktigt om jag fått missfall.
Varje gång ngn ställer den frågan så känns det som en smäll och man börjar genast tänka på allt det där igen. Nu har jag haft några bra dagar där jag kunnat fokusera på mkt annat, så att frågan idag var som ett rejält uppvaknande.

Ja, idag fick jag kallelse till ultraljud. 

Känner mig känslokall och vill bara få avbokningen gjord.

Nu har jag iallafall snart ägglossning, blir nog imorgon, har fått lite blodblandade flytningar och stegring på Ältest....
Så att kroppen fungerar är ju positivt, tre veckor sedan bekräftat missfall idag. 

Usch vad hemskt. Måste vara jättejobbigt att få kallelse dit.

Hoppas på ÄL för dig imorgon nu. Jag väntar fortfarande på utslag på ÄL test, men inget ännu. Får se när kroppen vill komma igång igen.