Yopas skrev 2017-03-09 10:03:53 följande:
Hej alla!
Är i skrivande stund då inlagd på sjukan för medicinsk abort och känner att jag just nu är i stort behov av stöd från andra drabbade av missfall och ma. Jag ser att fler av er nyligen fått reda på ett av världens jobbigaste besked och jag känner med er och hoppas vi kanske kan hjälpas åt?
Lite om min historia och situation:
I september förra året plussade jag för första gången. Lyckan var självklart, som för alla andra som planerar och vill, helt total! Tyvärr slutade detta i ett tidigt missfall. Tre månader senare, alltså i december, vart jag oplanerat men välkommet gravid igen. Lyckan var åter igen så himla stor även om man var orolig för att drabbas av ännu ett mf. I ca vk 8 försvann min oro för mf men gick in tankar om att istället drabbas av ma. Jag försökte ha is i magen men hade en instinktiv känsla i vk 10 och ringde till bm, som inte tog min oro på allvar. Vi fick göra ett ultraljud i vk 12 där det visade sig att fostret dött i vk 9-10. Jag fick vänta i 5 dagar innan jag blev inlagd för att göra en medicinsk abort. Men min kropp vägrar att lyssna på behandlingen med cytotec och fick därför sova över på sjukan. På morgonen väcktes jag av läkare som ville göra undersökning på mig. Det visade sig att min livmoder inte visade några som helst tendenser på att släppa ut fostret. Jag fick ta en tablett, som ska göra livmodern känsligare gör cytotecen, och sedan åka hem för att komma tillbaka inom 1-2 dagar.
Och här är jag nu. Inlagd igen i samma rum som förra gången och väntar på att värkar ska sätta igång. Om min kropp fortfarande vägrar denna behandling idag ska jag skrapas imorgon..
Fyfan för denna sorg och för denna helvetesprocess att gå i genom. Önskar inte min värsta fiende detta!
Lycka till till alla andra som kämpar på lika mycket som jag och min sambo <3
Beklagar er förlust och det ni går igenom...vet precis hur tufft det är och hur hemskt man mår...jag minns allt lite som i en dimma, kastas tillbaka ibland men det är som en stor grå massa av hemska upplevelser och känslor...
Nu är det 8 månader sen...men känns som nyligen. Tror inte min sorg kommer försvinna förrän vi blir gravida och har en liten levande hos oss...då först kan jag nog bli hel igen. Min största rädsla just nu är att den dagen aldrig kommer att komma. Att jag måste inse att det tåget har gått för vår del....
På tisdag har vi första möte på kliniken för att starta IVF. Det är där vi får lägga vårt hopp, vår längtan och våra pengar nu...och bara hoppas det ska funka för oss.
Hoppas det gick bra för dig igår och att du slapp skrapning kram