svärföräldrar som vill va föräldrar?!?

Reglera tiden för svärföräldrarnas umgänge med barnen så vet både du, din man och farmor och farfar vad ni har att rätta er efter. T ex tisdagar och torsdagar hämtar farmor och farfar kanske lite tidigare än vanligt på dagis och barnen får vara hos dem tills ni hämtar eller de levererar barnen vid - låt oss säga sextiden. Varannan lördag ELLER söndag får de vara hos farföräldrarna fm och en bit in på em. En gång i månaden får de ligga över och då kan du och maken äta ute, gå på bio eller bara vara tillsammans utan barnen. Acceptera inte tjat om mer tid om du känner att du som förälder blir sidsteppad utan säg bara att så här gör vi och nu får vi alla vara nöjda med det.

Låter verkligen FRUKTANSVÄRT, att ha svärföräldrar som vill passa barnen, köper presenter, engagerar sig i barnen, lagar favoritmaträtter och frågar hur ni mår...hur står du ut egentligen TS? Låter som rena rama helvetet.

...NOT

Vad många bra svar jag har fått! Verkligen intressant att höra om samma situation sett från olika håll. Får mig att inse att jag är rädd för att ge för mkt, för jag vill ha allt själv. Får släppa lite på den kontrollen och se farmor & farfar som en tillgång istället för att känna mig hotad.... Tack!

Det är inte befängt. Jag har ett barn som mina föräldrar hjälpte till med mkt pågrund jag pluggade och jobbade. Lång historia men när inte lika mkt hjälp behövdes längre blev min mamma galen. Hon hade sakta genom åren blivit besatt av mitt barn att hon inte axepterade träffa henne mindre än hon var van vid. Slutade med att hon hitade på massa lögner och anmälde mig till soc för hon ville ta barnet från mig. Tyvärr fick jag en dålig handläggare som trodde på allt och soc tog barnet från mig mormor blev överlycklig tills hon fick svaret att barnet skA till fosterfamilj inte till mormor. Mina föräldrar är rika med så de skämde bort mitt barn och idag är hon en bortskämd skitunge som bara tänker på pengar och presenter. Mormor gråter idag och ångrar sig men det hjälper inte. Så jo vissa folk har inga gränser och blir besatta man får passa sig

Som du säger var det i min situation med att så fort jag sa nej till nåt ringde min dotter mormor . Allt hon inte fick göra av mig fick hon av min mamma men då i smyg så inte jag skulle veta. Idag har min dotter pågrund av detta smygande fårr diagnos personlighetsstörning. Det gick så långt att mina föräldrar började kräva att de måste ha henne varje fredag till söndag annars skulle de betala folk som skulle skada mig. Jag anmälde såklart visade upp hotbrev och sms men det blev inget åtal. De blev anmälda av min dotters skola för de började dyka upö där dagligen och stalkade henne men igen inget åtal

Jag har föräldrar som är som dina svärföräldrar o vi ser det som en tillgång. De vill umgås m sina barnbarn för sin, för vår och för barnens skull. Visst "lånar" de ibland barnen på tider vi skulle vilja ha dem, men mest försöker vi tajma in det med när vi "behöver" barnpassning.

Och - de hämtar barnen på förskolan kl 14 tre dagar i veckan. På så sätt får barnen korta dagar där o mina föräldrar tid m barnen utan att vi blir av m "vår tid". Om ni jobbar heltid o barnen har långa förskoledagar kanske det kan vara nåt för er?

Annars säger jag som många andra, planera i förväg. Då vet ni när ni kan göra nåt barnfritt o kan boka in saker som ger er nåt istället för att sakna barnen. Och de vet när de får tid m barnen o måste inte ringa varje dag.

Wow önskar jag hade såna mot och farföräldrar till mina barn. Avis juh!!

Min pappa är likadan med vårt barn och jag märker att han kämpar med att inte bli för intensiv. Jag vet att han längtar efter fler barn sedan jag föddes och enligt min mamma är han ännu mer taggad nu än när jag och mitt syskon föddes. Jag är glad att kunna ge honom den glädjen och relationen till mitt barn, men markerar ibland att vi behöver få vara ifred.

Jag förstår lite hur du känner. Mina svärföräldrar är lite på liknande sätt och det skulle kunna bli ett problem om de inte bott 60 mil bort. De är lite "klängiga" helt enkelt. Det där klängandet gör mig lite stressad, för det behövs inte - jag och min sambo tycker att farmor och farfar är viktiga personer för vår son och ser till att de får träffas ordentligt vid lov och högtider.

Eftersom vi ses så sällan så försöker jag göra det bästa av situationen. När vi är på besök ser jag det som semester från mitt föräldraskap och lyfter inte ett finger eller byter en blöja på flera dagar, utan ligger bara och läser böcker. Sonen ser jag knappt till. Men jag ser ju hur bra det är för honom att träffa farmor och farfar, så jag försöker se det som den positiva sak det faktiskt är. Det är ju fantastiskt att de är så engagerade i honom.

Jag tycker du fått många bra tips på vad du kan göra  - tex ha fasta dagar när de hämtar.

Jag blir lite nyfiken på hur farmor och farfars "klängighet" som gör dig stressad yttrar sig, eftersom de bor på  60 mils avstånd?

Mina barns farmor bor inte ens i sverige utan i frankrike men på grund av skype finns är hon mer än klängig. Hon ringer på skype varje dag och måste "se" sina barnbarn i minst en timma. Säger man nej några dagar, ringer min mans äldsta bror och gråter och säger farmor är döende och måste se sina barn en sista gång. Hon låtsas vara sjuk och döende varje vecka för få sin vilja igenom. Men bara till våra barn. Hennes dotters barn kräver hon inte att se varje dag utan när dottern har tid, som oxå bor i frankrike fast en annan stad. Hon vill ge dottern space så hon kan ha tid för sitt äktenskap. Bor alltså båda i samma land men hon åkte inte ens hem till sin dotter på två år för inte störa hennes äktenskap så visst kan man ha klängiga farmödrar som bor långt ifrån. Hade de bott i samma land som en sj hade de knackat på ens dörr dagligen. Vi har nästan skiljt oss flera ggr på grund av en pain in the ass svärmor.

Det låter jättejobbigt! Vad skönt att hon bor så pass långt bort. Jag har aldrig känt att mina svärföräldrar tagit för sig på det viset. De vill vara med barnen för att de älskar dom och för att min man & jag ska få tid för varandra...

Hade vi bott långt ifrån varandra hade de säkert också velat skypa några dagar i veckan. Minst

Det låter jättejobbigt! Vad skönt att hon bor så pass långt bort. Jag har aldrig känt att mina svärföräldrar tagit för sig på det viset. De vill vara med barnen för att de älskar dom och för att min man & jag ska få tid för varandra...

Hade vi bott långt ifrån varandra hade de säkert också velat skypa några dagar i veckan. Minst

Ett exempel kan vara att svärmor ofta säger nåt typ "å, på måndag åker ni igen"  och ser ledsen ut samma dag som vi kommit och att hon ofta måste berätta om hur jobbigt det är att säga adjö, typ måste gå iväg och gråta när vi packar ihop för att åka till flygplatsen. Jag tror inte hon gör det som något slags manipulation, men tycker hon skulle kunna lägga band på sig lite. Vi är dessutom bra på att åka dit, eftersom min son verkligen tycker om dem och mår bra av att umgås med dem.

Inte så farligt egentligen, men eftersom vi planerar att flytta till den staden så oroar jag mig lite för hur det blir då.

Är i ungefär samma sits dom dig TS med skillnaden att det ibland känns som att dom faktiskt ifrågasätter min kompetens som förälder.

Vill klargöra att jag förstår att det ÄR bra för min dotter att ha en nära relation till sina farföräldrar och det är något som jag inte vill ta ifrån dom på något sätt. Det som stör ihjäl mig är detta ifrågasättande av mig/oss som förälder. "Har du klätt på henne ordentligt för det är kallt ute? Håller du i henne så hon inte ramlar nu? Maten är inte för varm till henne? Klarar ni av att ta hand om henne när jag går nu?" Dessa och liknande frågor är ständigt återkommande och det får mig att känna det som att jag är oförmögen att ta hand om mitt eget barn. Värst va för nån vecka sen där hon (för det är jämt svärmor) jämställde dom själva med oss som föräldrar, att vi va likvärdiga inför dottern.... När hon märkte min reaktion så la hon sen till ett nästan.

Jag har inget emot min svärmor så utan jag tycker om henne jättemycket och vi har en bra relation men just detta får det att krypa o mig ibland.

Att fälla tårar inför avsked av de man älskar och sällan träffar, är för mig naturligt. Jag och min syster som bor lååångt ifrån varandra och därför inte kan träffas så ofta bölar, alltid en skvätt när det är dags att säga adjö. Det är ju för vi står varandra så nära, saknar och älskar varandra. Tack gode gud för skype!!!

Manipulation kan vara omedveten. Att gråta lite vid avsked, så som Fånga dagen beskriver, är inte konstigt. Särskilt inte om det är ömsesidigt! Att under flera dagar upprepade gånger prata om hur ledsen man blir, är ett skuldbeläggande, typ "titta vad du gör mig illa". Och också en manipulation, för det är inte svårt att läsa in "om ni stannade längre skulle jag inte behöva vara så ledsen".

Man kan lägga band på sig, som Gena skriver, och tänka att det blir så när man tycker om någon och man får vara glad över den tid man har. Säkert är alla ledsna över att behöva skiljas åt, men föräldrarna planerar så bra de kan med tanke på alla olika faktorer som behöver tas hänsyn till - jobb, skola, hemmet, fritidsaktiviteter, m.m. - vilket resten av familjen accepterar och hanterar. Det farmorn markerar, medvetet eller omedvetet, att man borde ta extra hänsyn till henne.