svärföräldrar som vill va föräldrar?!?

Jag har inte läst allt nu men skriver lite om hur vi gör och har gjort..

Vi har extremt engagerade föräldrar både jag och min man - vilket är alldeles fantastiskt med tanke på hur många barn som inte får möjlighet att skapa ett starkt kontaktnät utanför "mamma o pappa sfären"... Jag är själv uppvuxen med mina morföräldrar i huset bredvid och farföräldrar en halvtimme bort - och jag vill gärna att mina barn får samma möjlighet till kontakt med sina mor o farföräldrar.

Det är INTE för att vi vill ha avlastning, även om det kommer på köpet, utan för att jag innerligt tror att det är bra för mina barn att ha så starka band till fler vuxna än mig o min man. När jag blev akut sjuk tex kunde vi lämna barnen hos farmor o farfar några dagar utan att de blev oroade för att rutinerna ändrades..

När jag o min man började arbeta efter föräldraledigheten var min äldsta med sina farföräldrar några dagar i veckan. Ca tre dagar i månaden sov han hos sin morfar. 
Nu går den äldsta på förskolan medans minstingen är hemma med pappa. Eftersom min man studerar samtidigt så är farfar där några dagar i veckan och bygger upp samma band som han har med den äldsta.
Min mamma och hennes man har barnen någon gång i månaden.

Bilstolar har både min pappa, min mamma och mina svärföräldrar - deras val :) Vilket naturligtvis underlättar oerhört om de hämtar på förskolan eller hos varandra.

Jag och mina svärföräldrar har inte riktigt samma regler - MEN så länge det inte är superviktiga saker för mig så känner jag att mina barn vinner mer på detta upplägg än vad jag förlorar.. Det irriterade mig en del i början men jag har insett att det är mer "prestige" och har därför lyckats släppa det rätt bra..

Vi bestämmer några dagar i förväg när passning och övernattningar sker (om det inte sker ngt speciellt naturligtvis, eller om barnen frågar spontant o vi ringer för att kolla). ALLA mor o farföräldar kollar med oss vuxna INNAN barnen tillfrågas om de vill komma. Ibland säger vi (oftast jag) nej om jag känner att det blir lite mkt "utlåning" på en gång.. 

Att de sparar är fantastiskt. Att de lagar deras favoriträtter är - tja, det är ju lite så far o morföräldar ska vara..

Mitt råd - fundera över vad som är bra för barnen och vad du kan tänka dig att "ge".. Bestäm gärna ngn/några dagar i veckan som de hämtar från förskolan (eller varför inte ha en dag i veckan helt ledig?).
Säg att de kan sova hos farmor o farfar två gånger i månaden tex.
Gällande regler så fundera över vad som är riktigt viktigt o vad du kan släppa på - barn KAN ha olika regler på olika ställen.. 
Och försök att inte se det enbart som att du förlorar tid med dem, utan att de vinner ngt extra.. 
Mina barn lämnas inte bort för att jag o min man vill ha egentid - utan för att mina barn vill ha/behöver ha egentid med sina far o morföräldrar ;)

Vill beskriva hur det kan kännas från barnens sida.

Min farfar var min dagpappa när jag var liten. Dvs när mamma började jobba började jag vara hos farfar. Var jag sjuk var jag alltid hos farmor och farfar. Ofta sa jag till mamma att jag ville åka till farmor och farfar. Farfar bakade sitt eget bröd och varje gång han hade bakat kom han hem till oss med två bredda mackor till oss var med mesost på. Jag var, och är fortfarande, extremt tacksam för det engagemang och den kärlek jag fick från mina farföräldrar. Det var kanske inte alltid så kul för mamma... men det var inget jag märkte av och det är jag oxå glad över. Jag har tre hjältar i mitt liv, mamma, farmor och farfar... det känner jag mig oerhört välsignad för. Jag gissar att dina barn kommer växa upp med samna känsla. Så försök se det så.

Jag förstår lite hur du känner. Mina svärföräldrar är lite på liknande sätt och det skulle kunna bli ett problem om de inte bott 60 mil bort. De är lite "klängiga" helt enkelt. Det där klängandet gör mig lite stressad, för det behövs inte - jag och min sambo tycker att farmor och farfar är viktiga personer för vår son och ser till att de får träffas ordentligt vid lov och högtider.

Eftersom vi ses så sällan så försöker jag göra det bästa av situationen. När vi är på besök ser jag det som semester från mitt föräldraskap och lyfter inte ett finger eller byter en blöja på flera dagar, utan ligger bara och läser böcker. Sonen ser jag knappt till. Men jag ser ju hur bra det är för honom att träffa farmor och farfar, så jag försöker se det som den positiva sak det faktiskt är. Det är ju fantastiskt att de är så engagerade i honom.

Jag tycker du fått många bra tips på vad du kan göra  - tex ha fasta dagar när de hämtar.

Ett exempel kan vara att svärmor ofta säger nåt typ "å, på måndag åker ni igen"  och ser ledsen ut samma dag som vi kommit och att hon ofta måste berätta om hur jobbigt det är att säga adjö, typ måste gå iväg och gråta när vi packar ihop för att åka till flygplatsen. Jag tror inte hon gör det som något slags manipulation, men tycker hon skulle kunna lägga band på sig lite. Vi är dessutom bra på att åka dit, eftersom min son verkligen tycker om dem och mår bra av att umgås med dem.

Inte så farligt egentligen, men eftersom vi planerar att flytta till den staden så oroar jag mig lite för hur det blir då.