svärföräldrar som vill va föräldrar?!?

Jag håller med din man och tycker nog att du överreagerar. Svärisarna varken kan eller vill ta över er roll som föräldrar, bättre att de är lite överambitiösa än oengagerade. Jag förutsätter då att de inte ifrågasätter er uppfostran eller ert föräldraskap eller har egna regler. 
Men sätt gränser om det känns bättre, låt dem inte träffa barnen varje dag t ex.

Det är ju kul med så engagerade farföräldrar!

Men ringer de varje dag och frågar om de får passa? Det låter ju lite överdrivet, kan ni inte då istället bestämma att tex tis och torsdagar hämtar de barnen på förskolan!

Gör det som är bäst för barnen. Låt morföräldrarna hållas om barnen verkar må bra av det. Skär ner på umgänget om barnen tar skada av det eller om de har behov av mer tid med er föräldrar.

Ni känner era barn bäst och vet vad de behöver bäst (hoppas jag he he).

Om inte deras sätt är direkt fel, mer än att det inte är som du hade gjort det, så ser jag nog inte heller problemet?

Min man var mycket med sina farföräldrar som liten, och jag kunde se vilken bra relation de hade även som vuxna. Och har tänkt på hur otroligt värdefullt det varit för honom. Och den relationen grundlades litet som du säger, de pensionerade farföräldrarna var mycket med barnen. Hämtade dem, passade dem o.s.v.

Om du/ni är litet mer proaktivt kanske ni även kan få litet mer lugn och ro? Om ni t.ex bestämmer att de hämtar barnen tidigare från förskolan en-två dagar i veckan och har barnen ett tag, så hinner ni kanske träna, handla eller liknande. Kanske även kan försöka bestämma i förväg, att "nästa lördag funderar vi på att rensa garaget och köra till tippen, kanske ni vill ta med barnen på någon aktivitet?", "vill ni kanske komma och äta här nästa helg, ni kan ju komma så ni hinner leka med barnen innan?" O.s.v. Ifall det är så att du backar undan och de känner ett behov av att ringa och fråga såpass ofta för att det inte ska gå för lång tid, om de redan i förväg vet att "då ses vi nästa gång" så kanske de inte ringer varje dag?

Det är väl det som är problemet. Att du (ni?) känner dig tvungen. Att låna bort barn är ju på dina (eller förhoppningsvis på barnens) villkor. Du lånar ut de bara så mycket som du vill.

Varför har du dåligt samvete om du skulle säga nej? Tror du inte att morföräldrarna skulle kunna hantera det? Vilket behov fyller barnen hos morföräldrarna?

Har du svårt med gränssättning rent generellt?

Då hade jag nog försökt styra upp det lite mer, med fasta dagar för passning, det borde ju underlätta planeringen för alla!

Jag har inte läst allt nu men skriver lite om hur vi gör och har gjort..

Vi har extremt engagerade föräldrar både jag och min man - vilket är alldeles fantastiskt med tanke på hur många barn som inte får möjlighet att skapa ett starkt kontaktnät utanför "mamma o pappa sfären"... Jag är själv uppvuxen med mina morföräldrar i huset bredvid och farföräldrar en halvtimme bort - och jag vill gärna att mina barn får samma möjlighet till kontakt med sina mor o farföräldrar.

Det är INTE för att vi vill ha avlastning, även om det kommer på köpet, utan för att jag innerligt tror att det är bra för mina barn att ha så starka band till fler vuxna än mig o min man. När jag blev akut sjuk tex kunde vi lämna barnen hos farmor o farfar några dagar utan att de blev oroade för att rutinerna ändrades..

När jag o min man började arbeta efter föräldraledigheten var min äldsta med sina farföräldrar några dagar i veckan. Ca tre dagar i månaden sov han hos sin morfar. 
Nu går den äldsta på förskolan medans minstingen är hemma med pappa. Eftersom min man studerar samtidigt så är farfar där några dagar i veckan och bygger upp samma band som han har med den äldsta.
Min mamma och hennes man har barnen någon gång i månaden.

Bilstolar har både min pappa, min mamma och mina svärföräldrar - deras val :) Vilket naturligtvis underlättar oerhört om de hämtar på förskolan eller hos varandra.

Jag och mina svärföräldrar har inte riktigt samma regler - MEN så länge det inte är superviktiga saker för mig så känner jag att mina barn vinner mer på detta upplägg än vad jag förlorar.. Det irriterade mig en del i början men jag har insett att det är mer "prestige" och har därför lyckats släppa det rätt bra..

Vi bestämmer några dagar i förväg när passning och övernattningar sker (om det inte sker ngt speciellt naturligtvis, eller om barnen frågar spontant o vi ringer för att kolla). ALLA mor o farföräldar kollar med oss vuxna INNAN barnen tillfrågas om de vill komma. Ibland säger vi (oftast jag) nej om jag känner att det blir lite mkt "utlåning" på en gång.. 

Att de sparar är fantastiskt. Att de lagar deras favoriträtter är - tja, det är ju lite så far o morföräldar ska vara..

Mitt råd - fundera över vad som är bra för barnen och vad du kan tänka dig att "ge".. Bestäm gärna ngn/några dagar i veckan som de hämtar från förskolan (eller varför inte ha en dag i veckan helt ledig?).
Säg att de kan sova hos farmor o farfar två gånger i månaden tex.
Gällande regler så fundera över vad som är riktigt viktigt o vad du kan släppa på - barn KAN ha olika regler på olika ställen.. 
Och försök att inte se det enbart som att du förlorar tid med dem, utan att de vinner ngt extra.. 
Mina barn lämnas inte bort för att jag o min man vill ha egentid - utan för att mina barn vill ha/behöver ha egentid med sina far o morföräldrar ;)

Det här med en kärnfamilj på mamma, pappa, barn som enbart är för sig själva, och där kanske mamman är hemma medan pappan jobbar är ju ett relativt sentida påhitt och därtill väldigt kortlivat. Det vanliga förr var att man levde flera generationer tätare inpå varandra och då automatiskt tog del av varandras liv, hjälpte varandra och umgicks. Jag tror det är mycket bättre för barn att ha det så än att vara hänvisade enbart till sina föräldrar. 

Vill beskriva hur det kan kännas från barnens sida.

Min farfar var min dagpappa när jag var liten. Dvs när mamma började jobba började jag vara hos farfar. Var jag sjuk var jag alltid hos farmor och farfar. Ofta sa jag till mamma att jag ville åka till farmor och farfar. Farfar bakade sitt eget bröd och varje gång han hade bakat kom han hem till oss med två bredda mackor till oss var med mesost på. Jag var, och är fortfarande, extremt tacksam för det engagemang och den kärlek jag fick från mina farföräldrar. Det var kanske inte alltid så kul för mamma... men det var inget jag märkte av och det är jag oxå glad över. Jag har tre hjältar i mitt liv, mamma, farmor och farfar... det känner jag mig oerhört välsignad för. Jag gissar att dina barn kommer växa upp med samna känsla. Så försök se det så.

Mina barns farmor bor inte ens i sverige utan i frankrike men på grund av skype finns är hon mer än klängig. Hon ringer på skype varje dag och måste "se" sina barnbarn i minst en timma. Säger man nej några dagar, ringer min mans äldsta bror och gråter och säger farmor är döende och måste se sina barn en sista gång. Hon låtsas vara sjuk och döende varje vecka för få sin vilja igenom. Men bara till våra barn. Hennes dotters barn kräver hon inte att se varje dag utan när dottern har tid, som oxå bor i frankrike fast en annan stad. Hon vill ge dottern space så hon kan ha tid för sitt äktenskap. Bor alltså båda i samma land men hon åkte inte ens hem till sin dotter på två år för inte störa hennes äktenskap så visst kan man ha klängiga farmödrar som bor långt ifrån. Hade de bott i samma land som en sj hade de knackat på ens dörr dagligen. Vi har nästan skiljt oss flera ggr på grund av en pain in the ass svärmor.

Mina barns farmor bor inte ens i sverige utan i frankrike men på grund av skype finns är hon mer än klängig. Hon ringer på skype varje dag och måste "se" sina barnbarn i minst en timma. Säger man nej några dagar, ringer min mans äldsta bror och gråter och säger farmor är döende och måste se sina barn en sista gång. Hon låtsas vara sjuk och döende varje vecka för få sin vilja igenom. Men bara till våra barn. Hennes dotters barn kräver hon inte att se varje dag utan när dottern har tid, som oxå bor i frankrike fast en annan stad. Hon vill ge dottern space så hon kan ha tid för sitt äktenskap. Bor alltså båda i samma land men hon åkte inte ens hem till sin dotter på två år för inte störa hennes äktenskap så visst kan man ha klängiga farmödrar som bor långt ifrån. Hade de bott i samma land som en sj hade de knackat på ens dörr dagligen. Vi har nästan skiljt oss flera ggr på grund av en pain in the ass svärmor.