Rädd för att berätta för pojkvännen

Jaja, det blir nog så. 

Så man ska inte kunna lita på varann i ett förhållande? 

Inget av detta gör dig direkt unik eller garanterar att du är mer mogen än andra. Det kan mycket väl vara en felaktig kausalitet då "påtvingat" eller överbelastande ansvar för en minderårig kan hindra utvecklingen hos en person. Det är inte ett garanterar resultat förstås, men det är inte heller en garant för att man mognar snabbare eller blir mer ansvarstagande.

Jag hade en ganska så trasslig barndom, min morsa är en fantastisk person, men hon var ensamstående och hade under ett flertal perioder under min uppväxt psykoser, och allvarliga sådana, första gången var 1990, då gick jag i första klass. Nu var det många år sedan hon var tvungen att bli inlagd, 17-18 år sedan minst, och hon är nu, efter 24 år av samtalsterapi också fri från sin psykosrisk, så trassliga barndomar där man kanske tvingas in i situationer som inte är så lämpliga för omyndiga personer har fler individer än du utan att dom känner att dom är redo att bli föräldrar när dom är 17 år. 

Jag utesluter dock inte att det kan vara så att du har mognat snabbare än dina vänner/andra personer i samma ålder. Det är klart att man formas av sin uppväxt, dock så har man betydligt mindre självdistans som tonåring och även sämre självinsikt, vilket kan leda till att man överskattar sin egen förmåga, utsätter sig för mer och större risker, blir fartblind och är sämre när det gäller konsekvensanalys osv.

Jag har en väldigt risktagande personlighet(vilket i och för sig har varit positivt i många lägen), det var jag inte alls medveten om när jag var yngre, den självinsikten har växt fram över tiden och kanske framförallt dom senaste 4 åren, då min flickvän har poängterat det många gånger, hon fungerar lite som min broms, annars hade jag gasat på mycket mer än vad jag gör, nu är det mer balans vilket gör att risktagandet för det mesta är något som påverkar våra liv i positiv bemärkelse. Sedan har jag även blivit betydligt bättre på risk och konsekvensanalys med årens gång, kalla det livserfarenhet om du vill.

Enda problemet jag har nu, är att jag är en extremt driven person, arbetsnarkoman, ibland lite så att det skapar irritation hos min tjej, då jag har svårt att ta det lugnt och koppla bort, så semestertider och långhelger är lite av en utmaning. 

Vart skrev jag att det bara är kvinnans ansvar?

Jag förmodar att valet av preventivmedel var gemensamt.

Jag fick första barnet när jag var 17 och andra när jag var 20.

Det är med samma pappa och ja, vi håller fortfarande ihop nu 10 år senare. Våra tjejer är rätt ' stora ' nu och man får tid till reflektion.

Det jag skulle vilja råda dig till är att vänta. För oss har det gått bra, men vägen dit är tuff! Spara det tills ni är lite äldre och båda har gjort klart sina utbildningar åtminstone.

Jo det ska man kunna göra, men p-piller är inte så jäkla säkert p-medel som man kan tro, kan vara bra att alltid komplettera med kondom.

Tror knappast det var ett gemensamt beslut. De flesta killar tycker det är bekvämt att lägga allt ansvar på kvinnan när det kommer till skydd och förutsätter att kvinnan skyddar sig med p-piller eller liknande.

Fast om en kvinna berättar för sin partner att hon tar ppiller så finns det ju ingen anledning för honom att sätta på kondom. Man går ju inte runt och förutsätter att man blir bedragen på detta vis.

Jo det finns det visst. Komplettera med kondom, då p-piller är långt ifrån 100 % säkra och dessutom skyddar kondom mot sjukdomar.