ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Men det är ändå som att man inte 'når fram' till henne på nått vis. Inte som att hon är i sin egen värld riktigt men ändå.

tex har jag försökt lära henne kroppsdelarna, hon kan ingen, men det är som att hon varken lyssnar eller ser på mig när jag visar.

kanske gör jag fel??? Har blivit så osäker i mitt föräldraskap gällande allt. Minns inte hur jag lärde de stora barnen ens.

Säger jag däremot 'ska vi sjunga' så börjar hon direkt göra imse vimse rörelserna. Så ibland når jag ju fram. Eller ställer jag för stora krav när jag tänker att hon ska sitta och intressera sig för vad jag visar?? Gör man inte det i hennes ålder?

Åhhh ibland undrar jag hur jag ens lyckats få de stora barnen att växa upp

Är det någon som vet om oro kan förstärkas i olika miljöer?

Har varit bortrest ons-sön. Har under den perioden tyckt att dottern varit mkt bättre.

Men idag har jag upplevt hennes problematik igen.

Eller kan hon vara ojämn?

Absolut! Det var alltså min oro jag syftade på i frågan. Alltså om min oro kan förstärkas av hem miljön.

Veckoslutet spenderades i vänners sommarstuga i skärgården. Dottern har aldrig vart där och inte heller känner hon vännerna vi var hos så bra. Men hon var som ett glatt solsken hela tiden. Försökte hänga på alla barnen som var där efter bästa förmåga. Vi var utomhus hela dagarna och hon har glatt travat runt och utforskat naturen.

Varje gång vi ropat för hon gått för långt bort har hon vänt sig, skrattat vinkat och sedan fortsatt i samma riktning hon var påväg

Jag var glad och lugn.

Funderade dock efter någon dag varför jag upplevde henne så annorlunda motför till vardags. Vad som gjorde att oron höll sig borta.

Kom inte fram till någon slutsats tyvärr. Tänkte även tankar som 'undrar om hon blir likadan när vi kommer hem igen som hon brukar vara'

Så hade vi besök i eftermiddag och jag upplevde henne plötsligt lika knepig i kontakt som hon brukar vara.

Gnällig och missnöjd och undvikande liksom.

Japp hon börjar fsk till hösten! Blir nog toppen på många sätt.

Jag behöver jobba och' vila 'mig på jobbet.

Dessutom känns det bra med sex par nya ögon som ser henne. Jag känner personalen väl och litar på att de är kompetenta i sin bedömning av henne framledes.

Nu skulle jag bara vilja få några sista underbara månader med min dotter. Det är allt jag önskar mig. Men jag fixar det inte

Jag vet. Men den riktiga föräldrarledigheten kommer ju aldrig tillbaka. Och jag gruvar mig så för 18 mån kollen. Fixar hon inte den dras utredning igång (bestämt sen tidigare) och hon är låååångt från att klara den.

Även om man vill få ett slutgiltigt svar så känns det tufft.

Även om jag känner mig ganska säker på läget vill msn ju hoppas i det sista liksom

Kan inte stapla klossar. Kan inga kroppsdelar. Säger mamma pappa vovve pang och hallå

Förstår väldigt lite.

Utföra enkla uppmaningar känner jag mig osäker på.

Hon kan tex inte hämta en bok docka el liknande. Men hon förstår om jag säger ge pappa en puss ge dockan en puss (om jag håller fram dockan)

Hon kan vinka och klappa händer 'på uppmaning'

Skulle tro kollen blir vid drygt 18 mån ( pga sommaren) så kanske tre månader bort.

Just nu måste jag dock säga att hennes oerhörda temperament är jobbigast. Hon blir helt galet arg. Typ en gång i minuten. För allt och ingenting. Först gnölar hon och vill ur matstolen tex, så lyfter jag ur henne, och direkt fötterna når golvet skriker hon. Bara som ett exempel.

Dagarna spenderar hon med att springa efter mig och gråta gnälla skrika.

Sitter jag med henne på golvet eller bär går det betydligt bättre, men vissa saker måste ju göras om dagarna.

På/avklädning samt blöbyte är en kamp. Dåskriker hon så de ringer i öronen