Inlägg från: Anonym (helt sluut) |Visa alla inlägg
  • Anonym (helt sluut)

    ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

    Anonym (Sandra) skrev 2015-05-08 19:39:15 följande:

    Min son har en diagnos på autism. Eller inom autismspektrum som det kallas idag. Jag upplever inte ögonkontakten som det mest märkbara, utan att han som spädbarn var oerhört nöjd oavsett vad. Jag var tvungen att hela tiden hålla koll på tiden för matning eftersom han aldrig blev grinig. Krävde aldrig uppmärksamhet, och både som väldigt liten och i äldre ålder så avskyr han närhet och vill aldrig bli tröstad. Han visar inte mycket empati eller kräver empati. För mig har det ingen betydelse, för i mina ögon är han perfekt som han är, han har sina positiva sidor precis som mina övriga söner. Han har en oerhört stark vilja och envis som få, men hans personlighet gör honom till den han är. Tänker inte ens på honom som annorlunda, och diagnosen sattes väldigt sent .


    Tack för att du delar med dig av erfarenheten! Hur gammal är din son idag? Har det gått bra med förskola/skola osv?
  • Anonym (helt sluut)
    Anonym (Sandra) skrev 2015-05-09 10:52:12 följande:

    Han är 16 idag, och det har gått relativt bra i låg och mellanstadiet med lite stöd. Däremot fick han svårt att klara av vissa ämnen i högstadiet (problem med läsförmågan). Gymnasiet fungerade dock inte alls. Dels eftersom han har svårt med att socialisera och dels problem med vissa ämnen som gjorde att han låg kraftigt under det normala i dessa. Just det att allt gick så bra den första skoltiden gjorde att diagnosen sattes sent. Problem med närhet, långvariga nästan obefogade ilskeutbrott, svårt för att hänga med i samtal. Kan svara på,något helt annat än det som frågats. Det tog även lång tid att sätta diagnosen, dvs många tester och samtal, men när det var klart så var det tydligt att alla tester visade på autism , och testerna i samband med mina berättelser om när han var liten stödde tesen ytterligare.

    Det är dock så brett autismspektrumet, på bup så jämförde de med alltifrån Asperger till gravt handikapp. Min son ligger närmare asperger, men något mer svårigheter. Han får stöd av habilitering.


    Låter ju som det trots allt går väl för din son. När du skriver att han inte ville ha kroppskontakt, hur menar du då?

    Min dotter är inte mkt för riktiga kramar, men pussas när hon själv känner för det vill gärna sitta i knä och bli buren. När hon var yngre sövde vi henne i famnen på kvällen osv.

    Jag har tidigare nojjat för att hon bara vill bli buren inte kan vara själv mm. Nu sista dagarna går hon mycket iväg själv och utforskar saker i tomma rum samt sitter själv och leker. Nu nojjar jag för att DET känns fel....
  • Anonym (helt sluut)

    En liten undran om någon vet...

    Dottern pekar numera på allt och ingenting typ. (Utan att återkoppla förvisso)

    Men hon pekar med hela handen. Aldrig med pekfingret.

    Jag har förstått att det i autismtester är noga att barnet kan peka med fingret. Vet någon varför? Budskapet blir ju desamma kan man tycka

  • Anonym (helt sluut)
    Arbetsmyran76 skrev 2015-05-13 20:07:39 följande:

    Barn med autism kan vara sena i motoriken - mina var tidiga dock


    Aha! Ja hittills har hon ju varit tidig motoriskt. Satt tidigt osv. Hade också fint pincettgrepp tidigt.
  • Anonym (helt sluut)
    Anonym (ASTmamma) skrev 2015-05-14 11:12:08 följande:

    TS. Jag förstår att det inte bara är att släppa oron för dog, jag fattar att det är jobbigt. Men du hjälper INGEN så som du håller på nu.

    Alla dessa små, små i ditt huvud "avvikelser" som du tycker dig se hos din dotter visar inte om hon har autism eller ej. Det krävs mer, och som du beskriver din dotter nu finns det absolut inte tillräckligt för att kunna tro att en autismdiagnos ska ställas. Barnet ska då uppvisa flertalet klara avvikelser från jämnåriga inom både områdena kommunikation, socialt samspel och begränsade intressen, och det gör hon ju inte. Min son som har autism har hela tiden pekat, följt uppmaningar, haft god ögonkontakt (med oss som han känner), haft god finmotorik, gillar kroppskontakt, etc. Det är inte utifrån de "symptom" som du tror dig se som diagnos ställs.


    Jag förstår hur ni menar. Men det är ju såå svårt!!! Tankarna maler. Ibland tänker jag att hon bara är sen i utvecklingen. Men jag vet inte. Och så många säger 'lita på magkänslan'

    Min magkänsla säger autism.

    Du misstänkte inget när din son var i denna ålder?
  • Anonym (helt sluut)
    Påven Johanna skrev 2015-05-14 19:09:19 följande:

    Men i ditt fall är ju magkänslan inte att lita på eftersom du inte mår bra. Att lita på magkänslan i ditt fall blir som att lita på en trasig bensinmätare. Och att du upplever att dottern är krånglig (eller hur det nu var du uttryckte dig) när du och hon är hemma ensamma beror på att det är jobbigt och krävande för henne att bli bedömd, iakttagen och sedd på genom tårfyllda ögon av dig. 

    Du frågar i trådens inledning hur du ska orka med ett barn med autism, och detta frågar du när du inte har ett barn med autism. Är din fråga egentligen, hur ska du orka med ett barn till? Med en ny man? I ett skede av livet när du kanske inte från början var i fas med dig själv? 

    Kanske är frågan en symbol för något helt annat i ditt liv. 


    Någon ny man har jag förvisso inte, men nog kan det ligga ngt i det du säger
  • Anonym (helt sluut)
    Påven Johanna skrev 2015-05-14 20:55:09 följande:

    Är han pappa till alla dina barn alltså?


    Han är pappa till samtliga barn ja :)
  • Anonym (helt sluut)
    Påven Johanna skrev 2015-05-14 21:28:21 följande:

    Då har jag fått fel för mig. Vad konstig av mig. Ber om ursäkt för det. Kanske inte ska framhärda i mina teorier då, men om jag får så har jag en fråga.

    När du fick er dotter, blev du på något sätt rädd för att din/er tur skulle vara förbrukad? Så där som att era barn som ni redan hade var friska och bra, och att det därför inte skulle kunna gå bra en gång till? Har du känt något i stil med det?


    Jag har vid flera tillfällen skrivit MINA äldre barn, så kanske låtit som de tillhört ngn annan pappa:)

    Vilket som, JA många ggr under graviditeten tänkte jag nog att turen var förbrukad. Min sambo har också sagt många ggr fast för många år sedan att 'det blir alltid fel på trean'.

    Jag hade glömt av det men började tänka på det när jag började se dotterns avvikande beteende. 'Alltid fel på trean...'
  • Anonym (helt sluut)
    Påven Johanna skrev 2015-05-14 21:50:32 följande:

    Jag tror att det du går igenom har något med detta att göra.

    Kanske har du någon gång också haft de väldigt vanligt förekommande tvivlen - de om du verkligen ville ha ett barn till och kanske har du i och med dessa enormt vanliga tankar fått osedvanligt dåligt samvete och tilldelat dig själv ett rejält straff. 

    Dina i förväg uttagna ledsna tankar om hur begränsat du/ni skulle behöva leva om er dotter var autistisk tror jag också handlar om något annat än det du sätter det i samband med. 

    Du behöver inte alls svara, men hur nöjd är du med din relation till din man? På något sätt så är det som om du i tankarna arrangerar slutet för er relation när du fantiserar om hur skadad er dotter kan vara. Du både sörjer och begraver henne (och kanske därmed er) så att säga, och det tror jag är viktigt och väsentligt att titta på vad det kommer sig av. 

    Vad säger psykologen när ni pratar om detta?


    Förstår inte exakt hur du menar, men övergripande iaf.

    Våran relation har tagit mycket stryk pga min oro över dottern. Jag är ledsen att han vägrar lyssna på mina funderingar och bara blir förbannad när jag tar upp det. Jag förstår att han blir less på att lyssna, men ändå. Dessutom blir jag osäker. Vill han inte lyssna för han är less, eller är det för att han ser samma som jag men han orkar inte ta in det än?

    Jag har frågat om det givetvis, men han säger han inte ser ngt konstigt med henne och att han är trött på att lyssna på mig.

    Jag är också rädd att han av omtanke för mig inte skulle våga berätta om han börjar se något.

    Ibland känner jag mig sviken att han låter mig gå genom detta utan hans stöd.

    Känns som det uppstått en glipa mellan oss och jag kommer nog ha svårt att förlåta att han inte hört vad jag sagt den dagen hon diagnosiseras.

    Men dessa problem har ju uppstått efter mina tankar om dottern kom.

    Utöver det drar jag ett stort lass i hemmet och är själv med barnen varannan vecka pga hans arbete. Så har det alltid varit så jag är van och det funkar och jag visste ju att det skulle vara så
  • Anonym (helt sluut)
    Anonym (vanligt) skrev 2015-05-14 22:39:52 följande:

    "den dagen hon diagnostiseras..."

    Du talar fortfarande som om du är tvärsäker på din sak. Trots att allt talar för att hon är helt normal enl vad du beskrivit här.

    I början sade du att du ville ha en tidig diagnos för att kunna hjälpa henne så fort som möjligt. Då undrar jag om du har gjort något konkret i och med att du är säker på diagnosen. Har ni tex deltagit i en kurs med teckenspråk för bebisar? Skaffat andra hjälpmedel? Gått föräldrakurs för barn med autism? Det är ju inte skadligt om hon inte har autism, utan bra för alla bebisar.

    Varför inte börja på egen hand redan nu? Det är ju hjälpa henne du vill göra, eller hur? Att analysera henne gör ingen nytta för henne. Eller handlar det inte om det? Handlar det inte om att hon skall få så bra förutsättningar som möjligt, utan bara om att du tror att ditt liv kommer bli jobbigt när hon växer upp? Handlar det egentligen bara om dig? Det är nästan på gränsen till Munchhausen by proxy, vilket gör betydligt mer skada än nytta. Du behöver inte svara, men fundera gärna på saken. Har jag fel ber jag om ursäkt.


    I den inte alltför stora stad vi bor i finns inte mycket att använda sig av förutom hjälp via habiliteringen. Och dit kommer vi oss inte på egen hand. Så vida man inte kan skriva egen remiss dit?? Har faktiskt inte kollat det.

    I övrigt har jag ju legat på bvc barnpsykologen och barnläkare för att få hjälp att få de verktyg vi behöver för att hjälpa henne. Jag har även sökt hjälp för egen del.Det sistnämnda är väl det som jag verkligen fått hjälp med. Ingen hjälp för dottern.

    Sist vi träffade en barnläkare ( pga astma/allergier) var det en läkare vi inte träffat förr och jag bestämde mig för att ta upp mina funderingar för att kanske få lite gehör.

    Den här dagen var dottern på topp. Hon log nyfiket mot läkaren. Busade med läkaren genom att hålla fram en papperstuss hon hittade på golvet. När läkaren sa 'tack' och böjde sig fram för att ta tussen ryckte dottern busigt undan den och skrattade glatt åt doktorn.

    Kändes ganska döfött att ta upp en diskussion om bristande samspel i det läget...

    Men iaf,passiv har jag inte varit.

    Och ja, det handlar om dotterns bästa i första hand! I andra hand handlar det om hela familjens och där också mig själv
Svar på tråden ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka