ni med väluppfostrade barn, får ni också trist attityd av curlingföräldrarna?

Jag tycker att TS låter som en skräckförälder. Ser barnet som trotsigt (finns inte trotsiga barn, bara dito föräldrar) och när barnet försöker fatta egna beslut och testa egna vägar finns inget utrymme för förhandlingar och föräldrarna blir aldrig arga och visar känslor utan verkar helt nollställda fortsätta enligt egen strategi. Stackars barn (eller ska jag säga robotavkomma).

Själklart passar ju inte samma uppfostringsmetoder alla barns personligheter, det jag blir frågande till de som skriver att det är enbart barnets personlighet som avgör allt.

Då har det ingen betydelse vilka regler och uppfostringsmetoder man har då eller? Säg att 2 exakt lika barn skulle växa upp med olika förhållanden.

Det ena har föräldrar som jobbar i stort sett hela tiden, när de är med barnet har de knappt tid att umgås. Säg att de har en nervös och undergiven personlighet och att de olika föräldrarna har helt olika uppfostringsmetoder.

Det andra barnet växer upp med föräldrar som är motsatsen, spenderar väldigt mycket tid med barnet. Ser och uppmuntrar barnet, de orkar ta sig tid att förklara och uppfostra på ett pedagogiskt sätt. Deras personligheter är lugna och bestämmande och framför allt kanske eniga med varandra angående uppfostran.

Som jag tolkar det så har för vissa personer här i tråden dessa olika förhållanden ingen betydelse??

Man kan ju även dra paralleller till djurvärden eller till skolan. Hur kan man i så fall påstå att vissa personer har otroligt bra hand med djur, kan närma sig djur som mot många andra går till attack. Det skulle ju inte kunna fungera enligt dessa teorier. Är djuret mentalt på ett visst sätt så agerar det på samma sätt oavsett hur det blir behandlat i så fall. Hur kan det även vara så i tex en skolklass, säg speciellt med lite problematiska elever. Hur kan det funka bra med vissa lärare och riktigt dåligt med andra. Det är ju fortfarande samma elever.

Kan verkligen stämma in i vad ?Anonym (insikt)? skrev:

Det finns barn som är svåra och det finns föräldrar som saknar pondus och ledarskapsförmåga, skulle jag säga. Kombinationen av dessa båda kan bli helt förödande för barnets utveckling.

Ta samma barn med förälder med motsatt personlighet och säg att det inte skulle bli skillnad.

Kan även ibland undra hur man i vissa fall kan säga ?hur orkar du vara så konsekvent och ta alla dessa konflikter??. Jag ser ofta på saken tvärtom, hur orkar du att inte vara konsekvent utan istället bara släppa efter hela tiden. I många fall får man ju tillbaka tiodubbelt med tjat och tjafs när barnet vet vilka punkter det ska trycka på i fortsättningen.

Samma skillnaden med beröm vs tjat, antar att man lätt hamnar i en positiv eller negativ spiral. Har man barn som sköter sig bra (hur stor del som är är genetiskt eller uppfostran låter jag vara osagt) och man är positiva och berömmer dom för allt bra dom gör. Om dom gör något som man ogillar så uppmuntrar man dom till att göra något bra istället. Det är väl ganska logiskt att det barnet lättare hamnar i en positiv spiral.

Har man å andra sidan en förälder som är i den negativa spiralen, massa tjat om gör inte det, sluta att bråka nu då, säger till ett barn allt som den inte ska göra hela tiden. Tänk på hur hjärnan registrerar ordet inte, det är inte det ordet som barnet hör. I barnets huvud blir det bara massa ord som: bråka, gapa, hoppa i vattenpölen, ramla, arg. När den sen gör alla dessa saker blir den inte konsekvent bestraffad, det får bara en förälder som blir mer och mer negativ.

Och för de som inte anser att man ska yttra sig om man inte har barn så har jag tre stycken. Tycker att man har rätt till åsikter även utan barn. Det jag har skrivit kan man ju förstå ändå.

Nej, barn trotsar inte. Barn försöker ta kontrollen, provar sin egen vilja för att se vart det bär. Men de jävlas inte medvetet med föräldrar för bråkandes skull vilket ordet trots indikerar. Att det uppstår konflikter när vuxen och barn tycker olika är oundvikligt. Men att kalla det trots och skylla på barnet är hemskt.

Så som ordet trots används i TS (och generellt) och tillsammans med verbet "trotsa" är det inte riktigt detsamma som det jag beskriver. Dvs en situation där barn och föräldrar går igenom faser av frigörelse och båda parter har del i konflikten.

Hellre lydiga barn än än bortklemade små narcissister utan gränser. Vi behöver fler föräldrar som ts istället för de curlingföräldrar vars terroristungar förpestar hela samhället.

Själklart passar ju inte samma uppfostringsmetoder alla barns personligheter, det jag blir frågande till de som skriver att det är enbart barnets personlighet som avgör allt.

Då har det ingen betydelse vilka regler och uppfostringsmetoder man har då eller? Säg att 2 exakt lika barn skulle växa upp med olika förhållanden.

Det ena har föräldrar som jobbar i stort sett hela tiden, när de är med barnet har de knappt tid att umgås. Säg att de har en nervös och undergiven personlighet och att de olika föräldrarna har helt olika uppfostringsmetoder.

Det andra barnet växer upp med föräldrar som är motsatsen, spenderar väldigt mycket tid med barnet. Ser och uppmuntrar barnet, de orkar ta sig tid att förklara och uppfostra på ett pedagogiskt sätt. Deras personligheter är lugna och bestämmande och framför allt kanske eniga med varandra angående uppfostran.

Som jag tolkar det så har för vissa personer här i tråden dessa olika förhållanden ingen betydelse??

Man kan ju även dra paralleller till djurvärden eller till skolan. Hur kan man i så fall påstå att vissa personer har otroligt bra hand med djur, kan närma sig djur som mot många andra går till attack. Det skulle ju inte kunna fungera enligt dessa teorier. Är djuret mentalt på ett visst sätt så agerar det på samma sätt oavsett hur det blir behandlat i så fall. Hur kan det även vara så i tex en skolklass, säg speciellt med lite problematiska elever. Hur kan det funka bra med vissa lärare och riktigt dåligt med andra. Det är ju fortfarande samma elever.

Kan verkligen stämma in i vad ?Anonym (insikt)? skrev:

Det finns barn som är svåra och det finns föräldrar som saknar pondus och ledarskapsförmåga, skulle jag säga. Kombinationen av dessa båda kan bli helt förödande för barnets utveckling.

Ta samma barn med förälder med motsatt personlighet och säg att det inte skulle bli skillnad.

Kan även ibland undra hur man i vissa fall kan säga ?hur orkar du vara så konsekvent och ta alla dessa konflikter??. Jag ser ofta på saken tvärtom, hur orkar du att inte vara konsekvent utan istället bara släppa efter hela tiden. I många fall får man ju tillbaka tiodubbelt med tjat och tjafs när barnet vet vilka punkter det ska trycka på i fortsättningen.

Samma skillnaden med beröm vs tjat, antar att man lätt hamnar i en positiv eller negativ spiral. Har man barn som sköter sig bra (hur stor del som är är genetiskt eller uppfostran låter jag vara osagt) och man är positiva och berömmer dom för allt bra dom gör. Om dom gör något som man ogillar så uppmuntrar man dom till att göra något bra istället. Det är väl ganska logiskt att det barnet lättare hamnar i en positiv spiral.

Har man å andra sidan en förälder som är i den negativa spiralen, massa tjat om gör inte det, sluta att bråka nu då, säger till ett barn allt som den inte ska göra hela tiden. Tänk på hur hjärnan registrerar ordet inte, det är inte det ordet som barnet hör. I barnets huvud blir det bara massa ord som: bråka, gapa, hoppa i vattenpölen, ramla, arg. När den sen gör alla dessa saker blir den inte konsekvent bestraffad, det får bara en förälder som blir mer och mer negativ.

Och för de som inte anser att man ska yttra sig om man inte har barn så har jag tre stycken. Tycker att man har rätt till åsikter även utan barn. Det jag har skrivit kan man ju förstå ändå.