ni med väluppfostrade barn, får ni också trist attityd av curlingföräldrarna?

Här är det tvärtom tycker ni som har bara snälla barn ör dryga nu klagar hela tiden på allt , och bara för att någon har barn som är bestämt, livsglädje och kan ge tillbaka, så tjurar ni, vet inte om ni är fina på kanten eller trött på ert liv själv men ni kan va väldigt jobbiga .

Det är ju precis den här attityden som är så tråkig. Så du menar att alla föräldrar uppfostrar sina barn på exakt samma sätt, det är barnens "utgångsläge" som avgör hur de beter sig? Du tror inte att det finns föräldrar som uppfostrar sina barn mer eller mindre, bättre eller sämre, mycket eller inte alls?

Jag får känslan av att du enligt ditt resonemang haft "otur" och fått ett svårare barn, men inte orkar uppfostra ordentligt, och skyller på att det handlar om TUR?

Ok, såhär är det.
Jag har en 6,5 åring hemma som är väldigt snäll, gosig, busig men lugn. Älskar att pyssla, blir fantastiskt glad över att få något så enkelt som en banan, och har mycket respekt för vuxna.

Trotsen består av att låtsas inte höra vad vi säger, och lite tjat. (Från barnets sida såklart).
Jag och min sambo har jobbat hårt på att sätta gränser, att man inte ska ljuga, inte skrika/svära och liknande. Barnet får mycket kärlek och mår bra.

Mitt problem är nu att jag helt enkelt inte kan ha intressanta diskussioner med andra föräldrar som har curlade barn. De vuxna som har väluppfostrade barn är det inga problem med!

Exempel; vi pratar om att ibland tvärvägrar barn ta på sig jackan på vintern. (Inget vi haft problem med) men min ståndpunkt där är att vägrar barnet får h*n gå utan och frysa påväg till bilen (då tar jag med mig jackan). Eller så tar vi helt enkelt på barnet jackan under protester. Vi tjatar inte på barnet, och vi varken förhandlar eller använder mutor. Vi blir aldrig arga, skäller/skriker eller svär, vi jobbar konstant på att ha en harmonisk atmosfär där barnet kan leka utan att härja. Vi lägger mycket tid och energi på att leka med barnet (ofta fantasilekar) samtala och mysa.

De föräldrar som curlar antigen tystnar, låter sura eller kommer med kommentarer att "barn har egna viljor och även du kommer lära dig att lirka!!" Eller; "vänta bara tills 7 års trotsen sätter igång!". (Vilket jag hört flera år nu om varje ålder).
De menar på att man SKA lirka, och övertala barnet (varje morgon innan dagis/skola) Vänligt varför man ska ha jacka på sig, (och sedan ge sig om barnet är bestämt nog).

Även lite värre kommentarer har sagts, där de har pikar på den mentala hälsa och barnets integritet kan skadas om vi gör som vi påstår. Vi talar fortfarande om enkla saker, vi tar avstånd från bestraffningar men ger direkta konsekvenser. (Ex, kastar barnet en leksak i golvet med flit, då tar vi bort den). Det ger tydligen barnet en känsla av maktlöshet och kan skada tilliten till andra människor i framtiden).

Nu har jag alltså bestämt mig för att inte diskutera barnuppfostran mer med vissa i min närhet, men jag undrar om ni också vart med om detta?!?

Känslan är att den jag talar med blir sur över att mitt barn inte beter sig illa såsom deras gör. Känner de sig hotade? Illa till mods? Tycker vissa att vi torterar vårt barn för h*n inte får äta när h*n vill utan vi har bestämda tider? Att barnet lägger sig själv utan krångel? Att barnet äter det som finns på tallriken?

Tillägg på det är också att vi får ofta reaktioner att "oj, det verkar konstigt... nästan lite osunt hos ett barn", när vi berättar om enkla positiva sidor barnet har, tex att h*n aldrig svär, slåss eller får utbrott. Även enkla saker som att vi inte ger socker (godis, läsk) mer än ett par gånger i månaden.

Jag är också trött på att (vissa) andra föräldrar ska "lära mig" om barnets utveckling/ålder/trots fast både jag och pappan är pålästa. Det är som de tycker att jag inte förstår mig på barn för att vi inte låter barnet få utrymme till att slåss/vägra etc. De försöker övertyga mig om att det dem tycker är RÄTT, och att bara för vi hanterar situationer olika gör vi FEL.

Ibland har jag lust att skälla tillbaka men jag gör inte det. Efter 5e upprepningen att den metoden funkar på vårt barn men jag fortfarande blir tillrättavisad låtsas jag bara hålla med, för det tär på min föräldrarroll.

Det intressanta är att när JAG säger att barn är olika, så "gäller inte" det snälla barn (mitt). Men det är nog den vanligaste frasen om barnen som beter sig illa...

Nu börjar det bli för långt men ni förstår!
Har ni märkt detta och vad gjorde ni åt detta?

Barn är olika och det är väldigt lätt att vara en bra förälder till ett enkelt barn. 

Hade jag vara hat ettan så hade jag också tänkt som du TS. Mitt barn är så väluppfostrat eftersom jag är konsekvent, lägger ner tid och energi och inte "curlar". Ettan är lätt, hon vet vad som gäller, är snäll sympatisk, och helt. Första "trotset" kom nu vid 10 års ålder. Puberteten kallas det. 

Sen fick jag tvåan och insåg att det har med personlighet att göra, inte uppfostran.

Jag diskuterar sällan barnuppfostran med människor utan barn eller med bara ett barn. På något sätt känns det som om de utan barn "vet" hur man ska uppfostra och enbarnsföräldrar "tror" att det är deras förtjänst att barnet blivit väluppfostrat. Om de råkat få en sådan person. När man har fler brukar man inse att "oops, det kanske inte handlade om vårat sätt att uppfostra, utan om barnets personlighet främst". Fast självklart behöver man ju uppfostra sitt barn på något sätt och inte bara släppa dem vind för våg. De är ju trots allt barn. 

Den jag lyssnar på främst är min mor. Vi är åtta syskon. Hon är utbildad pedagog och jobbat som det i alla år. Alla har blivit väluppfostrade och vi har en väldigt nära relation till våra föräldrar och syskon. Och hennes(och pappas) uppfostran har sett olika ut, beroende på vilken personlighet vi har. Det gäller att vara rätt prestigelös tror jag. Att läsa barnet. Det finns inget rätt eller fel direkt. (förutom i vissa fall)

Själv har jag tre barn med helt olika personligheter och vi hanterar dem på olika sätt. Tror att folk skulle beskriva min tvåa som mest väluppfostrad. Han är lugn som en filbunke, artig och nöjd. Men då är han ju en filbunke också som gillar att pyssla och vill inte ha så mycket liv omkring sig. Min trea är som en känslobomb! Gråter högt så fort hon får ett litet skrapsår. En riktig dramaqueen och väldigt social. På henne funkar INTE konsekventhet, hon är envisare än den envisaste åsnan. Och väldigt intelligent. Hon ger sig aldrig, trots att man är konsekvent och tydligt 5000 gånger på rad. Så med trean får man faktiskt curla. Och då funkar det bäst.

Ettan var det enklare att vara konsekvent med. Och jag slog mig för bröstet ett par gånger där i början. Fick ju en så "väluppfostrad" tvåa också. Sen kom trean och hela min självgodhet fick sig en känga :). Tack och lov kunde jag hålla käft om att det var på grund av min eminenta uppfostran som de blev som de blev bland andra föräldrar.