ni med väluppfostrade barn, får ni också trist attityd av curlingföräldrarna?

Jag tycker mer att det låter som att erat barn är lugnt, förnöjt och inte känner behov av att trotsa. Det har inte så mycket med god uppfostran att göra tänker jag. Vi har en envis jäkel hemma som gapar och lever rövare. Stark vilja och egna idéer om det mesta. Har lite att göra med hur vi försökt uppfostra henne.

I övrigt så nej, att diskutera barnuppfostran med någon som inte tycker likadant som en själv är dömt att misslyckas. Vi är alla olika, vuxna som barn.

Nej känner inte igen faktiskt, känns mer som att du har ett lugnt barn och inte har varit i de situationerna de pratar om, det är ju lätt att säga en massa om uppfostran när man inte har behövt göra så mycket

Har själv lugna barn och är trygg i mig själv och mitt föräldrarskap, vet att jag gör fel ibland men har inget behov av att lyfta min egna förträfflighet.

Förlåt om jag låter dryg, men jag kan tycka såna här trådar är lite löjliga, har man inte varit i vissa situationer så är det nog bäst att inte uttala sig så säkert för hur kan du veta hur du hade handlat om just ditt barn hade varit det mest trotiga barnet ever?

Det är samma med sov och mat trådar, mina barn äter allt! det är bara att bla bla bla och så slår man sig själv på bröstet utan att faktiskt ha haft en jobbig matsituation

Vissa barn är enklare än andra. Grattis till ett lugnt barn. Men huruvida barnet exempelvis äter det som ligger på tallriken har inget att göra med din uppfostran.

Det är lätt att fastna i sin egen ruta där man utgår från sitt eget barn och tänker att hur det barnet är beror på ens egen insats och sen dömer man andra som har svårare barn och tänker "om de bara gjorde som jag". Jag har sett sååå många exempel på familjer där första barnet varit lugnt, lätt och behagligt och sen kommer nummer två och är helt annorlunda. Ingen skillnad i uppfostran men en helt annan arbetsinsats. Barn nummer ett kanske satt nöjd på golvet och pillade med en leksak, nummer två försöker klättra i bokhyllor och sliter loss barnspärrarna på sopskåpet. Jaha, liksom.

Mitt tips är att du slutar ta åt dig äran för ditt barns grundläggande personlighet och visar lite mer empati för andras olika förutsättningar hellre än att utgå från att alla barn som inte är som ditt är söndercurlade. Visserligen borde andra inte heller utgå från att ditt barn är förtryckt, men du kan ju föregå med gott exempel.

Jag känner igen mig väl. Hade en superunge. En lugn o fin tjej helt utan problem och mycket lättstyrd. Fast jag trodde då att jag var värsta supermamman och tittade lite snett på mammakompisarna och gav finfina råd och tips till trilskande sov, mat och andra utbrott. Det är baaara att vara konsekvent och jag hade minsann läst böcker och allt.

Haha, sen fick jag en liten kille. Herreminskapare! Inget funkade. Inga tips och trix gav utdelning. Han sov inte, han åt inte, han satte sig på tvären med en vilja av stål. Nu började jag fatta lite mer av vad andra pratat om.

Sen fick jag en kille till. Ännu värre vilja! Hur var det ens möjligt? NU borde jag ju bara en supermamma. Men icke. Vi lirkar och fixar värre än någonsin. Blir arga och ryar. Oftast vinner lillen ändå. Haha. Men vi kämpar ordentligt!!

min uppfattning numera är att det oftast är föräldrar till en enda lugn flicka som kommer med alla goda råd och snetittningar. Haha. Precis som jag gjorde när allt bara flöt på.

Med tre barn får man välja sina strider. Och de tar också mer ansvar för sig själva än vad ensambarn i samma åldrar oftast gör. Det blir nog så naturligt. Anser nog inte att jag curlar speciellt mycket, med det kanske du tycker?

Jag tror att trots kan ha med uppfostran att göra, men framförallt är det en fråga om barnets (och föräldrarnas) personlighet. Vissa barn verkar helt enkelt inte finna sig i att bara bli bossade med jämt. Min son är bara två och ett halvt men är inne i en sån typisk "trots" period nu. Jag har försökt att göra som som ni och "sätta gränser", och det gjorde bara vardagen till en ständig kamp. Och det gjorde absolut INTE barnet snällare eller lugnare. En vän (som inte har barn, men som är lärare) tipsade om Jesper Juul. Jag har läst en del nu och har ändrat approach helt. Nu får sonen bestämma så mycket som möjligt (ja tänk va knäppt det låter, att låta en tvååring bestämma). Och det är så stor skillnad! Ju mer inflytande han får över sitt liv, ju mindre "trotsig" är han när det gäller sånt han inte får bestämma över. Han får alltså inte bestämma när och vad han ska äta, vad han ska ha på sig när vi går ut, när han ska lägga sig osv. Men absolut alla beslut där han kan få inflytande får han det. Och det har gjort att det inte är särskilt mycket krångel med resten.

Va trevligt för dig, att du fick ett barn som trivs med att man bossar. Ett sånt fick inte jag ;)

En annan sak, jag tror Ts blandar ihop stökiga barn med curlade barn. Många curlade barn kan vara väldigt väluppfostrade och skötsamma och inte-curlade barn kan vara både otrevliga och ouppfostrade.

Det anser nog jag också

Ja, jag ser vad du skriver. Men du verkar ju ändå tycka att det är din utomordentliga uppfostran som gör ditt barn som det är, och som förälder till ett... eh, något vildare exemplar kan jag ju meddela att man blir lätt trött på de som sitter där medan ens barn får ett utbrott deluxe och storögt säger: "Elvira har minsann aaaldrig betett sig sådär!"

Sluta diskutera uppfostran med andra, om de kommenterar/frågar så svara bara typ: "ja x är ju väldigt lugn, så jag vet inte... " istället för att säga:"ja, vi har ju alltid varit väldigt konsekventa, det tror jag är viktigt." Ser du skillnaden? De tar säkert dina kommentarer som kritik och sen klagar de på din uppfostran eftersom du implicit lägger skulden på dem för att deras barn är vilda.

Jag märker att din tråd fick ett visst bakslag, med precis samma reaktioner som du möter IRL, vilket bara bevisar att det du upplever stämmer.

Att ha ett väluppfostrat barn är provocerande för andra föräldrar som inte kan/orkar/vill hantera sina barn och ta eller förebygga konflikter. Det sticker i ögonen på folk. Min son är ett trevligt barn, han är säkert att betrakta som "lätthanterlig", men icke desto mindre har jag lagt mycket tid på att "uppfostra" honom. Han får inte bete sig hur han vill, han får inte skrika i affärer eller säga fula ord. Och det gör han inte heller. Ska vi åka någonstans, hem eller bort, behöver jag sällan säga till mer än en gång innan han tar sina saker och kommer, till skillnad från en del av mina vänner som får hota med allsköns bestraffningar om ungen inte kommer NU!!!

Det här kan säkert uppfattas som skryt, och självklart förstår jag att alla barn är olika, MEN det är här som det intressanta kommer in. Ofta får jag höra kommentarer om att jag är så sträng, att min son är strykrädd eller att har respekt för sin mamma. Ordet respekt i det här fallet innebär dock inte något positivt. Jag och min son har en mycket bra relation, vi har roligt tillsammans, och självklart har han en stor frihet att göra vad han vill utan att vara styrd av mig. Men trotsen har lyst med sin frånvaro, och jag upplever inte att han mår dåligt av det. Mina vänner hävdar dock att det inte normalt att inte trotsa, barnet måste få testa sina gränser etc. Jag ser det mer som att det finns inget behov av att trotsa eftersom han vet vad som gäller med tydliga regler och gränser.

Så ja, jag förstår precis vad du menar TS, och det har inget med överlägsenhet eller en känsla av att vara en bättre förälder att göra, utan det faktum att man sätter gränser som sedan gäller, och att man har respekt för varandra. Jag ser så många situationer där föräldrar inte genomför alla hot och mutor, utan tröttnar halvvägs igenom proceduren, och sedan blir förvånade över att ungarna inte gör som de säger. Det är ju i de fallen mycket lättare att titta snett på mig och påpeka att hur hård jag är...

Jo, barn måste få bestämma vissa saker, få ta ansvar och få välja själva. Som Jesper Juul säger angående att tvinga på barnen kläder under protester p.g.a. morgonstress: "Om du inte har tid att låta ditt barn utvecklas måste du skaffa dig mera tid."

Ganska tänkvärt...

Oj, sådant har jag aldrig mött faktiskt och ändå skulle jag nog säga att de flesta av oss har en väldigt avslappnad syn på uppfostran.

Men å andra sidan är jag en bekväm person, så vår grabb har fått hämta ett glas vatten själv ;)