• Anonym (trött på bassning.)

    ni med väluppfostrade barn, får ni också trist attityd av curlingföräldrarna?

    Ok, såhär är det.
    Jag har en 6,5 åring hemma som är väldigt snäll, gosig, busig men lugn. Älskar att pyssla, blir fantastiskt glad över att få något så enkelt som en banan, och har mycket respekt för vuxna.

    Trotsen består av att låtsas inte höra vad vi säger, och lite tjat. (Från barnets sida såklart).
    Jag och min sambo har jobbat hårt på att sätta gränser, att man inte ska ljuga, inte skrika/svära och liknande. Barnet får mycket kärlek och mår bra.

    Mitt problem är nu att jag helt enkelt inte kan ha intressanta diskussioner med andra föräldrar som har curlade barn. De vuxna som har väluppfostrade barn är det inga problem med!

    Exempel; vi pratar om att ibland tvärvägrar barn ta på sig jackan på vintern. (Inget vi haft problem med) men min ståndpunkt där är att vägrar barnet får h*n gå utan och frysa påväg till bilen (då tar jag med mig jackan). Eller så tar vi helt enkelt på barnet jackan under protester. Vi tjatar inte på barnet, och vi varken förhandlar eller använder mutor. Vi blir aldrig arga, skäller/skriker eller svär, vi jobbar konstant på att ha en harmonisk atmosfär där barnet kan leka utan att härja. Vi lägger mycket tid och energi på att leka med barnet (ofta fantasilekar) samtala och mysa.

    De föräldrar som curlar antigen tystnar, låter sura eller kommer med kommentarer att "barn har egna viljor och även du kommer lära dig att lirka!!" Eller; "vänta bara tills 7 års trotsen sätter igång!". (Vilket jag hört flera år nu om varje ålder).
    De menar på att man SKA lirka, och övertala barnet (varje morgon innan dagis/skola) Vänligt varför man ska ha jacka på sig, (och sedan ge sig om barnet är bestämt nog).

    Även lite värre kommentarer har sagts, där de har pikar på den mentala hälsa och barnets integritet kan skadas om vi gör som vi påstår. Vi talar fortfarande om enkla saker, vi tar avstånd från bestraffningar men ger direkta konsekvenser. (Ex, kastar barnet en leksak i golvet med flit, då tar vi bort den). Det ger tydligen barnet en känsla av maktlöshet och kan skada tilliten till andra människor i framtiden).

    Nu har jag alltså bestämt mig för att inte diskutera barnuppfostran mer med vissa i min närhet, men jag undrar om ni också vart med om detta?!?

    Känslan är att den jag talar med blir sur över att mitt barn inte beter sig illa såsom deras gör. Känner de sig hotade? Illa till mods? Tycker vissa att vi torterar vårt barn för h*n inte får äta när h*n vill utan vi har bestämda tider? Att barnet lägger sig själv utan krångel? Att barnet äter det som finns på tallriken?

    Tillägg på det är också att vi får ofta reaktioner att "oj, det verkar konstigt... nästan lite osunt hos ett barn", när vi berättar om enkla positiva sidor barnet har, tex att h*n aldrig svär, slåss eller får utbrott. Även enkla saker som att vi inte ger socker (godis, läsk) mer än ett par gånger i månaden.

    Jag är också trött på att (vissa) andra föräldrar ska "lära mig" om barnets utveckling/ålder/trots fast både jag och pappan är pålästa. Det är som de tycker att jag inte förstår mig på barn för att vi inte låter barnet få utrymme till att slåss/vägra etc. De försöker övertyga mig om att det dem tycker är RÄTT, och att bara för vi hanterar situationer olika gör vi FEL.

    Ibland har jag lust att skälla tillbaka men jag gör inte det. Efter 5e upprepningen att den metoden funkar på vårt barn men jag fortfarande blir tillrättavisad låtsas jag bara hålla med, för det tär på min föräldrarroll.

    Det intressanta är att när JAG säger att barn är olika, så "gäller inte" det snälla barn (mitt). Men det är nog den vanligaste frasen om barnen som beter sig illa...

    Nu börjar det bli för långt men ni förstår!
    Har ni märkt detta och vad gjorde ni åt detta?

  • Svar på tråden ni med väluppfostrade barn, får ni också trist attityd av curlingföräldrarna?
  • Anonym (trött på bassning.)

    Hoppas styckesindelningen funkade... skriver från mobil.

  • ica

    Känner delvis igen det. Men jag har inte så mycket söndercurlade barn i min omgivning. Och jag brukar undvika att diskutera barnuppfostran med deras föräldrar. Det är lite dömt att misslyckas då vi har så grundläggande olika syn på saker.

  • Duckan

    Jag tycker mer att det låter som att erat barn är lugnt, förnöjt och inte känner behov av att trotsa. Det har inte så mycket med god uppfostran att göra tänker jag. Vi har en envis jäkel hemma som gapar och lever rövare. Stark vilja och egna idéer om det mesta. Har lite att göra med hur vi försökt uppfostra henne.
    I övrigt så nej, att diskutera barnuppfostran med någon som inte tycker likadant som en själv är dömt att misslyckas. Vi är alla olika, vuxna som barn.

  • Anonym (trött på bassning.)
    Duckan skrev 2014-08-07 11:04:48 följande:

    Jag tycker mer att det låter som att erat barn är lugnt, förnöjt och inte känner behov av att trotsa. Det har inte så mycket med god uppfostran att göra tänker jag. Vi har en envis jäkel hemma som gapar och lever rövare. Stark vilja och egna idéer om det mesta. Har lite att göra med hur vi försökt uppfostra henne.

    I övrigt så nej, att diskutera barnuppfostran med någon som inte tycker likadant som en själv är dömt att misslyckas. Vi är alla olika, vuxna som barn.


    Tror du inte viss trots har med uppfostran att göra?

    Vet inte själv hur alla barn är, känner ju bara vårt...

    Hos oss blir barnet trotsigt och "jobbigt" när vi vart sjuka och inte orkat vara 'på' lika mycket. Tex om barnet får mer frihet genom att välja sina egna kläder några dagar märks det fort hur h*n tar sig friheten att ta på sig fel kläder för vädret och vägrar byta, tar på sig kläder från smutskorgen och vägrar byta etc... men ett par dagar senare med att vi ger kläder till barnet slutar alla de konflikterna'. Vi gör mycket för att förhindra och förebygga sånt.

    Hur gör du när ditt barn trotsar? Om de skriker och härjar tar du bort barnet från platsen? Tillrättavisar? Varnar?

    Det intressant att höra hur andra gör för att kanske få lite egna Tips Till framtiden :)

    Men inlägget handlar om att man som förälder till ett "snällt" barn får kritik för sin uppfostran av föräldrar till väldigt trotsiga barn när vår metod uppenbarligen fungerar bra på just vårt barn.
  • YokohamaNr2

    Nej känner inte igen faktiskt, känns mer som att du har ett lugnt barn och inte har varit i de situationerna de pratar om, det är ju lätt att säga en massa om uppfostran när man inte har behövt göra så mycket

    Har själv lugna barn och är trygg i mig själv och mitt föräldrarskap, vet att jag gör fel ibland men har inget behov av att lyfta min egna förträfflighet.

    Förlåt om jag låter dryg, men jag kan tycka såna här trådar är lite löjliga, har man inte varit i vissa situationer så är det nog bäst att inte uttala sig så säkert för hur kan du veta hur du hade handlat om just ditt barn hade varit det mest trotiga barnet ever?

    Det är samma med sov och mat trådar, mina barn äter allt! det är bara att bla bla bla och så slår man sig själv på bröstet utan att faktiskt ha haft en jobbig matsituation

  • Litet My

    Nej, låter mer som du har ett lugnt barn. Har själv en av varje sort.

  • Sous

    Vissa barn är enklare än andra. Grattis till ett lugnt barn. Men huruvida barnet exempelvis äter det som ligger på tallriken har inget att göra med din uppfostran.

    Det är lätt att fastna i sin egen ruta där man utgår från sitt eget barn och tänker att hur det barnet är beror på ens egen insats och sen dömer man andra som har svårare barn och tänker "om de bara gjorde som jag". Jag har sett sååå många exempel på familjer där första barnet varit lugnt, lätt och behagligt och sen kommer nummer två och är helt annorlunda. Ingen skillnad i uppfostran men en helt annan arbetsinsats. Barn nummer ett kanske satt nöjd på golvet och pillade med en leksak, nummer två försöker klättra i bokhyllor och sliter loss barnspärrarna på sopskåpet. Jaha, liksom.

    Mitt tips är att du slutar ta åt dig äran för ditt barns grundläggande personlighet och visar lite mer empati för andras olika förutsättningar hellre än att utgå från att alla barn som inte är som ditt är söndercurlade. Visserligen borde andra inte heller utgå från att ditt barn är förtryckt, men du kan ju föregå med gott exempel.

  • maja99

    Jag känner igen mig väl. Hade en superunge. En lugn o fin tjej helt utan problem och mycket lättstyrd. Fast jag trodde då att jag var värsta supermamman och tittade lite snett på mammakompisarna och gav finfina råd och tips till trilskande sov, mat och andra utbrott. Det är baaara att vara konsekvent och jag hade minsann läst böcker och allt.

    Haha, sen fick jag en liten kille. Herreminskapare! Inget funkade. Inga tips och trix gav utdelning. Han sov inte, han åt inte, han satte sig på tvären med en vilja av stål. Nu började jag fatta lite mer av vad andra pratat om.

    Sen fick jag en kille till. Ännu värre vilja! Hur var det ens möjligt? NU borde jag ju bara en supermamma. Men icke. Vi lirkar och fixar värre än någonsin. Blir arga och ryar. Oftast vinner lillen ändå. Haha. Men vi kämpar ordentligt!!

    min uppfattning numera är att det oftast är föräldrar till en enda lugn flicka som kommer med alla goda råd och snetittningar. Haha. Precis som jag gjorde när allt bara flöt på.

    Med tre barn får man välja sina strider. Och de tar också mer ansvar för sig själva än vad ensambarn i samma åldrar oftast gör. Det blir nog så naturligt. Anser nog inte att jag curlar speciellt mycket, med det kanske du tycker?

  • Anonym (Olika)

    Jag har ett barn, en lugn och lättsam flicka. Får ofta beröm för att vi uppfostrat henne så bra. Jag brukar svara att det nog handlar mycket om hennes personlighet också. Visst gör vi mycket "rätt", är konsekventa och så vidare. Det är ju lätt att vara det när man har ett fogligt barn. Det blir en positiv spiral som leder till än mer gott uppförande och så vidare.

    Däremot diskuterar inte jag heller gärna med föräldrar som tycker fundamentalt annorlunda, men det lär man ju sig rätt snabbt vilka det är.

    Jag arbetar som lärare på lågstadiet och vet hur olika barn är. Man kan såklart styra det till viss del som föräldrar men en hel del handlar också om personlighet.

    Till sist vill jag bara inflika också att många verkar tycka att man lyckas bäst om man har det mest lättsamma och fogliga barnet. Vi behöver ju faktiskt olika personlighetstyper och bara för att ett barn är lite mer utmanande betyder ju inte det att det är sämre. Lite jobbigare för föräldrarna och andra kring barnet men det för ofta med sig gott också. (Nu pratar jag om personlighet, inte brist på uppfostran, för att förtydliga).

  • Anonym (Anna)
    Anonym (trött på bassning.) skrev 2014-08-07 11:24:39 följande:

    Tror du inte viss trots har med uppfostran att göra?

    Vet inte själv hur alla barn är, känner ju bara vårt...

    Hos oss blir barnet trotsigt och "jobbigt" när vi vart sjuka och inte orkat vara 'på' lika mycket. Tex om barnet får mer frihet genom att välja sina egna kläder några dagar märks det fort hur h*n tar sig friheten att ta på sig fel kläder för vädret och vägrar byta, tar på sig kläder från smutskorgen och vägrar byta etc... men ett par dagar senare med att vi ger kläder till barnet slutar alla de konflikterna'. Vi gör mycket för att förhindra och förebygga sånt.

    Hur gör du när ditt barn trotsar? Om de skriker och härjar tar du bort barnet från platsen? Tillrättavisar? Varnar?

    Det intressant att höra hur andra gör för att kanske få lite egna Tips Till framtiden :)

    Men inlägget handlar om att man som förälder till ett "snällt" barn får kritik för sin uppfostran av föräldrar till väldigt trotsiga barn när vår metod uppenbarligen fungerar bra på just vårt barn.


    Jag tror att trots kan ha med uppfostran att göra, men framförallt är det en fråga om barnets (och föräldrarnas) personlighet. Vissa barn verkar helt enkelt inte finna sig i att bara bli bossade med jämt. Min son är bara två och ett halvt men är inne i en sån typisk "trots" period nu. Jag har försökt att göra som som ni och "sätta gränser", och det gjorde bara vardagen till en ständig kamp. Och det gjorde absolut INTE barnet snällare eller lugnare. En vän (som inte har barn, men som är lärare) tipsade om Jesper Juul. Jag har läst en del nu och har ändrat approach helt. Nu får sonen bestämma så mycket som möjligt (ja tänk va knäppt det låter, att låta en tvååring bestämma). Och det är så stor skillnad! Ju mer inflytande han får över sitt liv, ju mindre "trotsig" är han när det gäller sånt han inte får bestämma över. Han får alltså inte bestämma när och vad han ska äta, vad han ska ha på sig när vi går ut, när han ska lägga sig osv. Men absolut alla beslut där han kan få inflytande får han det. Och det har gjort att det inte är särskilt mycket krångel med resten.

    Va trevligt för dig, att du fick ett barn som trivs med att man bossar. Ett sånt fick inte jag ;)
Svar på tråden ni med väluppfostrade barn, får ni också trist attityd av curlingföräldrarna?