ni med väluppfostrade barn, får ni också trist attityd av curlingföräldrarna?

Har inte läst hela tråden, men visst har jag upplevt vad du pratar om. Jag har barn som för det mesta är helt otroligt trevliga och fina (och ibland helt ohemult omöjliga och infernaliskt irriterande). Men just när alla tre är på sina absolut soligaste humör kan man få konstiga kommentarer från omgivningen. Min teori är att det är så jobbigt att vara förälder när det inte fungerar att man känner att allt är personliga kommentarer. Ömma tår helt enkelt och de behandlas bäst med överseende och sympati - inte goda råd och pekpinnar.

Jag är själv skyldig då mina barn alla har varit och är väldigt struliga med sömnen. När jag hör om omgivningens alla sover-hela-natten-igenom 6-veckors bebisar så blir jag mer än lovligt tjurig. Det måste ju vara något fel på dem... eller??

Samtidigt är det ju så att många som har problem med detta har svårt att vara konsekventa och tydliga, det går inte att neka till, även om undantag finns.

Instämmer med flera föregående talare.

Tror iofs också att har man (som jag ex) tre eller fler barn så har man faktiskt inte samma tid, kraft eller möjlighet att vara "på" barnen som de med endast ett barn har. Jag vet med mig att jag bara inte orkar ibland, sitter bara och stirrar på kaoset, och orkar inte genomföra en pedagogisk avledningsmanöver för 100000 gången den dagen. Så ja, just då är jag väl en sån där lat djävla förälder som bara hotar lite vagt om indraget lördagsgodis. Och nej, det funkar typ aldrig. Jag vet. Men ibland tar orken bara slut och jag hoppas innerligt att det bara ska funka.

Ser någon mig i bara den stunden, och inte alla timmarna innan när jag varit uberpedagogisk och korrekt, ser de ju en rätt slapp mamma som prioriterar sitt kaffe framför meningslöst bråk om den lila pennan.

Och JA hela familjen mår bra så bra av att ha fasta klara tydliga gränser och konsekvens. Inget snack om saken!

(När vi har det kan vi också lätt göra "undantag" som barnen köper rakt av.)

Tycker som du gör helt rätt ts! Helskumt att folk klagar på dig.

Fast det ena behöver ju inte utesluta det andra. Det är naturligtvis ett samspel mellan personlighet ("tur/otur") och uppfostran.

Vi har ett barn som är förhållandevis "lätt".
Han har t.ex. alltid sovit otroligt bra, och vi har aldrig behövt gå upp före kl.7, ens under bebistiden. Aldrig några protester när det är läggdags på kvällen heller. När andra har klagat på hur jobbigt det är att vara trött småbarnsförälder och aldrig få sova, så vet jag inte vad de talar om. Detta beror enbart på tur. Vi har haft turen att få ett barn som tycker om att sova. Helt enkelt.

Han äter bra också. Och det tror jag handlar både om tur och hur vi har agerat under måltider (aldrig truga, tjata eller göra en "grej" av ätandet). Men självklart är det enklare att undvika tjat och trugande om barnet äter bra från början, det säger sig ju självt. Det blir en självbefruktande god cirkel av det hela, istället för en ond cirkel.

Han var otroligt tidig med talet också. Och det tror jag beror både på hans personlighet (intresse) och att vi har läst massor för honom ända sen 3 månaders ålder. För inte hade han använt så avancerade ord och uttryck som han gör utan läsandet, och inte hade han som 3-åring sagt: "Kom nu för sjutton gubbar" till sin pappa om vi inte hade läst Alfons-böckerna...

Men han har dåligt tålamod och kan explodera utan förvarning om något går honom emot. Detta "trots" att både jag och hans pappa är lugna som filbunkar. Det är hans personlighet. Men jag tror att utbrotten hade varit flera och kraftigare om vi hade stressat upp oss, skrikit åt honom och blivit arga t.ex.

Ett samspel...

Jag brukar inte diskutera barnuppfostran för mycket, då jag endast har två barn och således inte vet allt man borde veta. Jag vet inte hur trotsåldern fungerar, då mina aldrig egentligen var där. Jag vet dock hur ett kolikbarn påverkade just mig. Ett annat kolikbarn hade nog varit annorlunda. Jag vet inte hur det är att ha revolterande tonåringar, möjligt jag kommer upptäcka det en dag, men det känns inte så just än. Barnuppfostran är det nog bäst man lämnar åt dom som inte har barn alls, och tror dig veta allt.

Har du ett snällt och lugnt barn vet du inget alls om hur det är att ha barn med stark vilja. Du kan på din höjd lyssna och försöka förstå, men du kommer inte veta hur det är att leva i det för du har provat. Så försök istället att vara förstående när andra föräldrar pratar om sina erfarenheter, för deras dag är garanterad inte lik din. Det betyder inte att dom curlar, det betyder att alla människor, även barn, är individer.

Mina två har jag fått uppfostra lite olika, då dom är helt olika personligheter. Det som funkar på den ena funkar inte på den andra. Det får man ta höjd för. Metoden som funkar på ditt barn kan jag lova inte funkar på alla andra. Men varje förälder lär sig ju hur sitt barn fungerar, och lägger upp vardagen efter det.

Njaa jag menar nog lite mer extrema fall, typ att min 3-åring har itne ätit ett riktigt mål mat på si och så många månader, vi går till dietist mm , finns det någon i samma situation? då kommer det ALLTID några som ska påpeka att de bara har lagat varierad mat eller i vår familj äter man annars kan man vara hungrig till nästa måltid och så får de självklart hjälpa till att laga maten så blir allt så mycket roligare och inga problem finnes tra la la

Jag har visserligen en helt annan uppfostringsstil än du TS, men har också fått en riktigt trevlig unge. Här är det nog mer de som är lite "hårdare" i sitt föräldraskap som det sticker mest i ögonen på, och jag har bland annat fått höra att min sons goda uppförande är en form av förklädd trots som han utövar för att manipulera mig

Min lösning på problemet är att inte umgås med folk som inte kan acceptera att vi alla - barn som föräldrar - är olika.

Visst är det så. Men sedan spelar det så klart roll hur konsekvent föräldrar till barnet är också. Ett "svårt" barn behöver mycket mer konsekvenser och tydlighet än ett "lätt" barn för att komma till ro eller köpa de regler omgivningen har. Föräldrar som är naturligt konsekventa eller har valt det får ju så klart ut ett annat beteende än föräldrar som inte är det om vi förutsätter att båda föräldrarna har lika "svåra" barn. 

Håller med dig! Har barn "av båda sorterna" som vuxit upp i samma familj med samma uppfostran och definitivt är olika.

Jag trodde först att det verkligen var min förtjänst att den stora var så lätthanterad. De yngre är av en helt annan kaliber, men det har visat sig att skillnaden består i att de yngre har funktionsnedsättningar och den äldre inte - tror den skillnaden är vanligare än man tror.