ni med väluppfostrade barn, får ni också trist attityd av curlingföräldrarna?

Din analys om vad som är dåligt i din egen uppfostran tycker jag haltar lite.
Att utvecklas, prova på saker, få utmaningar och utmana sig själv och inte curlas skapar självförtroende och självständighet, inte avsaknad av gränser eller att föräldrarna slutar bestämma.

Just detta om att bestämma är en viktig sak att lära sig. Man måste lära sig att både bestämma själv vissa saker och att andra bestämmer vissa saker.
Somliga har förbaskat svårt just för att andra bestämmer och det kan leda till svårigheter senare i livet.
Själv tycker jag självbestämmande hos barn kan komma i den takt de faktiskt förmår förstå vad det är de bestämmer och vilka konsekvenser det har.

det var så mina föräldrar ville ha mig till. Men lyckades inte. Problemet är att jag inte, förrän man lärt sig den hårda vägen, inte lärt mig hur man ta plats.

Därför har jag som du, uppmuntrat min grabb att vara ifrågasättande och stå upp för sig.

Alla får attityd av curlingföräldrar.

Speciellt om man nämner att det finns bättre sätt att uppfostra barn.

Våra barn får förvånansvärt mycket beröm av andra, de är så lugna, väluppfostrade, lugna och snälla barn. Jag ansåg att dom två första gick lugnt till och att uppfostran var hur enkelt som helst, förstod inte andra föräldrars ibland maktlöshet inför barnens utmaningar. Sen kom våra två minsta, jag förstod allt. Helt sjövilda, om, OM, man inte fångar upp dom innan det drar iväg. Uttråkade barn är bråkiga barn, sedda barn är lugnare barn. Denna syn har skapat många konflikter med andra föräldrar och ibland släktingar.

Barn behöver regler, rutiner och förutsägbarhet, man håller löften. Tyvärr är det inte så majoriteten vuxna lever och lär i vår omgivning, när sen diskussioner uppstår och dom ber om råd och detta påpekas som en brist blir dom vansinniga och det heter; ung och fri - trots barn, har möjligheterna kvar, livet ska vara roligt, man måste ju kunna ändra sig om något roligare dyker upp? Barn gör som du gör.

Ouppfostrade barn känns som ett märkligt begrepp och jag känner att det mer handlar om osäkra barn, som inte får balans på gränssättningen.

Nej det har jag aldrig upplevt, däremot lite avundsjuka suckar "tänk om mitt barn var så lätt som ditt" och det håller jag ju med om. Han är superlätt. Han är lugn och inte särskilt gapig, vilket inte är annat än ett mirakel då jag kommer från (och är) raka motsatsen. Men han är sin far upp idagen. Lugn, eftertänksam och försiktig. Sen har vi en liten dam också.. Och trots att hon bara är ett år än så märker jag att henne kommer vi behöva jobba myyycket mer med. Hon är mig upp i dagen, helt jävla sjövild.

Sedan är alla barn olika, alla barn fungerar inte att köra "hårt mot hårt" på, alla barn fungerar inte att ge en rejäl tillsägelse där och då utan fungerar bättre att plockas ur situationen helt odramatiskt och sedan får man prata med barnet.

Min äldsta som vi idag vet har en diagnos fungerade det inte alls att vara "hård" emot, när han var mindre kunde han få utbrott i tex affären och många förväntade sig att man minsann skulle ge ungen en "rejäl tillsägelse" men då hade det bara blivit 1000 gånger värre jämfört med att lugnt ta ut honom och prata med honom hemma i lugn och ro. En sak som många säkerligen tänkt sig bara vara ren "curling".

Det är lätt att döma andra för att vara curlingföräldrar när man inte har en aning om vad som fungerat bäst för just DET barnet.

Har också kallats curlingförälder för att jag vill ha koll när de lekte vilket han behöver i både samspel och humör medan andra mammor suckade och tyckte "men låt honom leka, låt honom vara barn, kom och fika". Jag var ju den som visste trots att han då var ganska stor hur jobbigt det kunde bli om man inte "fanns tillhands".

Ibland kan det finnas bra anledningar till att man gör som man gör, kanske är mjukare där andra kallar en curlingförälder och att "en ordentlig utskällning" för ett beteende vore på sin plats.

För honom hade en rejäl tillsägelse, en utskällning osv lett till ett mycket argt och missförstått barn som inte förstått ett jota eller lärt sig något av situationen vilket ju faktiskt hade varit det som var poängen.

Lillasyster är däremot helt tvärtemot, ingen har behövt ryta åt henne trots 3 årstrots någonsin, hon hade fattat poängen direkt varför man tog en leksak ifrån henne som hon kastade, man skulle trots henne ganska unga ålder lätt kunnat släppa lös henne med andra barn obevakat ett par timmar och vetat att hon inte hittat på något tokigt.

Så innan man dömer någon till curlingförälder så bör man kanske även åt det hållet tänka att det kan finnas något bakom de där föräldrarna som inte gapar åt ungen som river ner något i affären utan förhandlar en halvtimme, eller den osociala förälder som efter ett slagsmål mellan barnen inte skäller ut barnet utan tar det mjukt åt sidan (för att sedan prata hemma, men det ser ju inte allmänheten), eller för all del den förälder som som istället för att fika och låta ungarna sitter på helspänn och kollar vad barnen gör eller går efter opm de går in i ett annat rum trots att barnen borde leka själva.

Nu gör jag jämförelser efter ett barn med diagnos men MÅNGA barn är oflexibla och omogna, utan att ha en diagnos.

Jag tycker att TS låter som en skräckförälder. Ser barnet som trotsigt (finns inte trotsiga barn, bara dito föräldrar) och när barnet försöker fatta egna beslut och testa egna vägar finns inget utrymme för förhandlingar och föräldrarna blir aldrig arga och visar känslor utan verkar helt nollställda fortsätta enligt egen strategi. Stackars barn (eller ska jag säga robotavkomma).

visst trotsar barn, men jag tycker trots är sunt. Jag märkte direkt när mitt barn kom in i trotsperioderna.

Alla barn är olika. Bara för att ett barn är lugnt och därmed verkar väluppfostrad är det inte alls säkert att nästa barn reagerar och beter sig likadant på samma form av uppfostran - ens om det är inom samma familj. Att tro att det är TS uppfostran som gjort barnet lugnt och följsamt är bara naivt. Handlar snarare om personlighet.

Jag tillhör nog den äldre stammen vad gäller barnuppfostran i grund och botten. Ett barn svälter inte om det går hungrigt ett par timmar för att de tjurade eller vägrade mat måltiden innan. Men i praktiken vet jag att ett - av mig då utvalt - mellanmål inte är fel så då kan barnet står sig till middagen till exempel. Min första spontana känsla av "då kan du gå utan" har lagt sig med åren. Dessutom har jag lärt känna vår son. Skulle jag köra samma strikta uppfostran som mina 30-talistföräldrar så skulle vi ha fullt krig lagom till middagen om vi tvärvägrade ex mellanmål efter en lunch som vägrades äta (oavsett hur idiotiska skäl sonen har att vägra maten). Vi kan stå där kärleksfulla, fulla av goda intentioner, förklara och kräva... men om sonen satt något i sinnet så klättrar han själv upp i skåpen och fixar det han vill ha. Han kan gå ut och leka i timmar utan kläder om han fick (han vill duscha kallt för att det kittlar så härligt). Stoppar man honom då så blir det fullt krig och slutar inte förrän några timmar senare. Men om man bryter den trotsiga sinnesstämningen med lite lirkande så kan man dels styra in honom på rätt väg genom ex ett mellanmål innan middag, kräva något i gengäld och få ett harmoniskt slut på dagen. Han har starkare vilja än någon av oss - trots att min man nog tidigare trodde att jag tar priset...

I gengäld så har läkarna sagt - efter många operationer och ständig habilitering/sjukgymnastik pga ett funktionshinder att han behöver och KOMMER behöva sin starka vilja för att klara av sitt liv när vi inte är där och stöttar längre. De anser att vi har tur att vår pojke har en så obändlig vilja och jävlar anamma. De har snarare oroat sig för de tysta, lugna barnen, i samma situation som sonen, eftersom de haft lättare att ge upp när det börjar bli kämpigt. Men för min son är varje dag en kamp - och han ger sig INTE i första taget - vare sig det handlar om att lyda dig eller falla till föga för smärta eller tuffa förutsättningar.

Jag har 4 barn med 4 helt olika beteenden och personligheter. När äldsta var liten så var jag sjukt kaxig över min förträfflighet som förälder. Hon är precis som din son. Lugn, lite busig men lyssnar alltid och gränssättningen har alltid varit relativ enkel. Jag tyckte att jag fick jobba för det och att vi gjorde mycket bra saker och det gjorde vi nog men sen.....

Sen kom det 3 syskon. Shit, jag blev väldigt mycket ödmjukare. Tror de två i mitten provat allt. Spöat syskon, bråkat, kastat saker, förstört med vilja. Vi har fått jobba stenhårt och och gör det fortfarande och det går åt rätt håll absolut. Men de uppför sig fortfarande djäkligt mycket sämre än nummer ett som vi aktivt behövt jobba med kanske en tiondel så mycket.

Jag tror som du på att inte tjata på barn. Låter den gå utan jacka och frysa om de vill, plockar bort saker de kastar och ger konsekvenser men när ettan provade det där med jackan en gång per vinter kan de andra prova 15 ggr i rad. Då blir man lite less till slut :)

Som en vår. Min ena son som måste varit 3-4 år skulle varje dag springa i en vattenpöl på skolan när vi skulle hem. "Mamma får jag gå i vattenpölen?" Besvarades varje dag med ett ja du har stövlar men springer du kommer du bli blöt för det kommer skvätta upp på benen och du har inga skalbyxor men gå går bra.

Varje dag i en månads tid kom frågan, varje dag sprang barnet, blev dyngsur och skitsur och vrålade hela hämtningen och vägen hem. Ettan hade gjort det en gång, förmodligen inte ens det utan gått, provat gå lite fortare och blivit lite blöt och insett att jag hade rätt.

Jag började säga på dagis att vill du springa på skolan så ta skalbyxor men nej det behövdes aldrig. Och nej jag bråkar inte om sånt men ja, jag suckade och blev till slut rätt irriterad på det blöta vrålande barnet och är man irriterad orkar man inte alltid hålla upp den där mysiga stämningen som är så lätt med ett barn som lyssnar eller lär sig efter första gången :)

Nu börjar den jobbigaste sexårs. Ska bli intressant :) räknar med en del samtal därifrån även om han beter sig klart bättre på bortaplan än hemma. Det jag aldrig förstått är varför det är så känsligt när barnen beter sig dåligt, varför så många går i totalt lås och försvarsställning. Att ha ett barn som gör dumheter gör mig inte till en dålig förälder. Däremot om jag ingenting gör åt saken då är det en annan sak. Jag vill veta allt dåligt han hittar på och jag vill ha hjälp av andra att tillrättavisa honom om de ser. Det biter väldigt mycket bättre då.

Men på sikt oroar jag mig klart mindre för mina bråkstakar än den äldsta och enkla ungen som blir så otroligt olycklig när någon blir arg över något som denne gjort. Som analyserar allt och försöker vara alla till lags. Det är galet enkelt för mig som förälder men otroligt jobbigt för barnet när det blir äldre.