Anonym (trött på bassning.)

Äldre 7 Aug 10:31

207 svar

ni med väluppfostrade barn, får ni också trist attityd av curlingföräldrarna?

Ok, såhär är det.
Jag har en 6,5 åring hemma som är väldigt snäll, gosig, busig men lugn. Älskar att pyssla, blir fantastiskt glad över att få något så enkelt som en banan, och har mycket respekt för vuxna.

Trotsen består av att låtsas inte höra vad vi säger, och lite tjat. (Från barnets sida såklart).
Jag och min sambo har jobbat hårt på att sätta gränser, att man inte ska ljuga, inte skrika/svära och liknande. Barnet får mycket kärlek och mår bra.

Mitt problem är nu att jag helt enkelt inte kan ha intressanta diskussioner med andra föräldrar som har curlade barn. De vuxna som har väluppfostrade barn är det inga problem med!

Exempel; vi pratar om att ibland tvärvägrar barn ta på sig jackan på vintern. (Inget vi haft problem med) men min ståndpunkt där är att vägrar barnet får h*n gå utan och frysa påväg till bilen (då tar jag med mig jackan). Eller så tar vi helt enkelt på barnet jackan under protester. Vi tjatar inte på barnet, och vi varken förhandlar eller använder mutor. Vi blir aldrig arga, skäller/skriker eller svär, vi jobbar konstant på att ha en harmonisk atmosfär där barnet kan leka utan att härja. Vi lägger mycket tid och energi på att leka med barnet (ofta fantasilekar) samtala och mysa.

De föräldrar som curlar antigen tystnar, låter sura eller kommer med kommentarer att "barn har egna viljor och även du kommer lära dig att lirka!!" Eller; "vänta bara tills 7 års trotsen sätter igång!". (Vilket jag hört flera år nu om varje ålder).
De menar på att man SKA lirka, och övertala barnet (varje morgon innan dagis/skola) Vänligt varför man ska ha jacka på sig, (och sedan ge sig om barnet är bestämt nog).

Även lite värre kommentarer har sagts, där de har pikar på den mentala hälsa och barnets integritet kan skadas om vi gör som vi påstår. Vi talar fortfarande om enkla saker, vi tar avstånd från bestraffningar men ger direkta konsekvenser. (Ex, kastar barnet en leksak i golvet med flit, då tar vi bort den). Det ger tydligen barnet en känsla av maktlöshet och kan skada tilliten till andra människor i framtiden).

Nu har jag alltså bestämt mig för att inte diskutera barnuppfostran mer med vissa i min närhet, men jag undrar om ni också vart med om detta?!?

Känslan är att den jag talar med blir sur över att mitt barn inte beter sig illa såsom deras gör. Känner de sig hotade? Illa till mods? Tycker vissa att vi torterar vårt barn för h*n inte får äta när h*n vill utan vi har bestämda tider? Att barnet lägger sig själv utan krångel? Att barnet äter det som finns på tallriken?

Tillägg på det är också att vi får ofta reaktioner att "oj, det verkar konstigt... nästan lite osunt hos ett barn", när vi berättar om enkla positiva sidor barnet har, tex att h*n aldrig svär, slåss eller får utbrott. Även enkla saker som att vi inte ger socker (godis, läsk) mer än ett par gånger i månaden.

Jag är också trött på att (vissa) andra föräldrar ska "lära mig" om barnets utveckling/ålder/trots fast både jag och pappan är pålästa. Det är som de tycker att jag inte förstår mig på barn för att vi inte låter barnet få utrymme till att slåss/vägra etc. De försöker övertyga mig om att det dem tycker är RÄTT, och att bara för vi hanterar situationer olika gör vi FEL.

Ibland har jag lust att skälla tillbaka men jag gör inte det. Efter 5e upprepningen att den metoden funkar på vårt barn men jag fortfarande blir tillrättavisad låtsas jag bara hålla med, för det tär på min föräldrarroll.

Det intressanta är att när JAG säger att barn är olika, så "gäller inte" det snälla barn (mitt). Men det är nog den vanligaste frasen om barnen som beter sig illa...

Nu börjar det bli för långt men ni förstår!
Har ni märkt detta och vad gjorde ni åt detta?

Anonym (kluven)

Äldre 9 Aug 09:32

#121

Rebecka47 skrev 2014-08-09 09:14:15 följande:

Alla barn är olika. Bara för att ett barn är lugnt och därmed verkar väluppfostrad är det inte alls säkert att nästa barn reagerar och beter sig likadant på samma form av uppfostran - ens om det är inom samma familj. Att tro att det är TS uppfostran som gjort barnet lugnt och följsamt är bara naivt. Handlar snarare om personlighet.

Fast hur någon person blir har ju flera inverkande faktorer.

Arv- och miljöfrågan har ju alltid diskuterats. Man är väl ändå säker på att miljö påverkar hur en människas personlighet formas. Frågan är bara hur mycket?

Jag tror självklart på en växelvis samverkan. Ofta förstärks nog det som redan är eftersom det uppmärksammas. Förväntningar förstärker så det hela kan ju börja med att barnet har klolik och upplevs därmed som krävande. Eller ett barn som äter det mesta blir bjuden på mer variation och det blir ingen grej av matsituationen. Ett barn som av naturen är kinkig vållar mer huvudbry hos föräldrar och därmed laddar själva ämnet och situationen vilket givetvis påverkar.

Sedan finns det självklart föräldrar som är mer utrustade än andra när det gäller att uppfostra barn så som när det gäller andra områden i livet.

Anonym

Äldre 9 Aug 09:39

#122

sextiotalist skrev 2014-08-09 08:51:35 följande:

visst trotsar barn, men jag tycker trots är sunt. Jag märkte direkt när mitt barn kom in i trotsperioderna.

Nej, barn trotsar inte. Barn försöker ta kontrollen, provar sin egen vilja för att se vart det bär. Men de jävlas inte medvetet med föräldrar för bråkandes skull vilket ordet trots indikerar. Att det uppstår konflikter när vuxen och barn tycker olika är oundvikligt. Men att kalla det trots och skylla på barnet är hemskt.

Anonym (kluven)

Äldre 9 Aug 09:45

#123

Anonym skrev 2014-08-09 09:39:39 följande:

Nej, barn trotsar inte. Barn försöker ta kontrollen, provar sin egen vilja för att se vart det bär.

Fast det där är det jag kallar trots. Är inte det att trotsa? Kan man kalla det något annat då om det är negativt laddat för det är bekvämt med ett ord som innefattar det du ovan skriver.

Anonym (ann-onym)

Äldre 9 Aug 09:54

#124

Nej, faktiskt inte. Däremot så brukar de curlingföräldrar jag känner be om tips. ofta ligger tidsbrist och dåligt samvete bakom curlandet tror jag. Min unge är "väluppfostrad" mestadels beroende på att han är en stillsam kille och för att jag inte behöver jobba över och har mer tid med honom än andra föräldrar får med sina barn, och inte för att jag är så särskilt duktig.

Anonym (Psycho)

Äldre 9 Aug 09:56

#125

Anonym (Ma) skrev 2014-08-08 21:11:15 följande:

Jag diskuterar sällan barnuppfostran med människor utan barn eller med bara ett barn. På något sätt känns det som om de utan barn "vet" hur man ska uppfostra och enbarnsföräldrar "tror" att det är deras förtjänst att barnet blivit väluppfostrat. Om de råkat få en sådan person. När man har fler brukar man inse att "oops, det kanske inte handlade om vårat sätt att uppfostra, utan om barnets personlighet främst". Fast självklart behöver man ju uppfostra sitt barn på något sätt och inte bara släppa dem vind för våg. De är ju trots allt barn.

Den jag lyssnar på främst är min mor. Vi är åtta syskon. Hon är utbildad pedagog och jobbat som det i alla år. Alla har blivit väluppfostrade och vi har en väldigt nära relation till våra föräldrar och syskon. Och hennes(och pappas) uppfostran har sett olika ut, beroende på vilken personlighet vi har. Det gäller att vara rätt prestigelös tror jag. Att läsa barnet. Det finns inget rätt eller fel direkt. (förutom i vissa fall)

Själv har jag tre barn med helt olika personligheter och vi hanterar dem på olika sätt. Tror att folk skulle beskriva min tvåa som mest väluppfostrad. Han är lugn som en filbunke, artig och nöjd. Men då är han ju en filbunke också som gillar att pyssla och vill inte ha så mycket liv omkring sig. Min trea är som en känslobomb! Gråter högt så fort hon får ett litet skrapsår. En riktig dramaqueen och väldigt social. På henne funkar INTE konsekventhet, hon är envisare än den envisaste åsnan. Och väldigt intelligent. Hon ger sig aldrig, trots att man är konsekvent och tydligt 5000 gånger på rad. Så med trean får man faktiskt curla. Och då funkar det bäst.

Ettan var det enklare att vara konsekvent med. Och jag slog mig för bröstet ett par gånger där i början. Fick ju en så "väluppfostrad" tvåa också. Sen kom trean och hela min självgodhet fick sig en känga :). Tack och lov kunde jag hålla käft om att det var på grund av min eminenta uppfostran som de blev som de blev bland andra föräldrar.

Då ska jag berätta en sak för dig från ett annat perspektiv. Minstingen i vår familj blev uppfostrad som din trea. Nu är vi vuxna hela högen och vet du hur det ser ut? Både min syster och jag har brutit kontakten med lillsyrran. Min syster har dessutom brytit kontakten med våra föräldrar. Enda anledningen är att som 30-åring tror lillsyrran att världen kretsar kring henne. Nej, hon är övertygad. Utöver att hon i tidigare år har legat med både min och syrrans pojkvänner för att "det är ingen big deal" och "men de är ju så snygga" har hon gjort massor med andra saker. Och det har alltid hetat hemifrån att hon menar inget illa, hon är så liten eller tusen andra bortförklaringar. Så fort hon vill ha något lismar hon och är jättetrevlig och social och charmig. Får hon däremot inte som hon vill, ja, herregud... Som ett åskväder. Typ fullblodspsykopat. Har ett par kompisar med bortskämd lillsyrra (verkar som att det är alltid tjejer som agerar dramaqueen) som har blivit uppfostrade på samma sätt och resultatet är detsamma. Så lycka till med att hålla ihop din familj och hoppas på att inte syskonen protesterar över den orättvisa behandlingen och inte din dotter blir en fullblodsegoist som kör över alla.

Anonym (kluven)

Äldre 9 Aug 10:07

#126

cosinus skrev 2014-08-09 09:25:08 följande:

Jag har 4 barn med 4 helt olika beteenden och personligheter. När äldsta var liten så var jag sjukt kaxig över min förträfflighet som förälder. Hon är precis som din son. Lugn, lite busig men lyssnar alltid och gränssättningen har alltid varit relativ enkel. Jag tyckte att jag fick jobba för det och att vi gjorde mycket bra saker och det gjorde vi nog men sen.....

Sen kom det 3 syskon. Shit, jag blev väldigt mycket ödmjukare. Tror de två i mitten provat allt. Spöat syskon, bråkat, kastat saker, förstört med vilja. Vi har fått jobba stenhårt och och gör det fortfarande och det går åt rätt håll absolut. Men de uppför sig fortfarande djäkligt mycket sämre än nummer ett som vi aktivt behövt jobba med kanske en tiondel så mycket.

Jag tror som du på att inte tjata på barn. Låter den gå utan jacka och frysa om de vill, plockar bort saker de kastar och ger konsekvenser men när ettan provade det där med jackan en gång per vinter kan de andra prova 15 ggr i rad. Då blir man lite less till slut :)

Som en vår. Min ena son som måste varit 3-4 år skulle varje dag springa i en vattenpöl på skolan när vi skulle hem. "Mamma får jag gå i vattenpölen?" Besvarades varje dag med ett ja du har stövlar men springer du kommer du bli blöt för det kommer skvätta upp på benen och du har inga skalbyxor men gå går bra.

Varje dag i en månads tid kom frågan, varje dag sprang barnet, blev dyngsur och skitsur och vrålade hela hämtningen och vägen hem. Ettan hade gjort det en gång, förmodligen inte ens det utan gått, provat gå lite fortare och blivit lite blöt och insett att jag hade rätt.

Jag började säga på dagis att vill du springa på skolan så ta skalbyxor men nej det behövdes aldrig. Och nej jag bråkar inte om sånt men ja, jag suckade och blev till slut rätt irriterad på det blöta vrålande barnet och är man irriterad orkar man inte alltid hålla upp den där mysiga stämningen som är så lätt med ett barn som lyssnar eller lär sig efter första gången :)

Nu börjar den jobbigaste sexårs. Ska bli intressant :) räknar med en del samtal därifrån även om han beter sig klart bättre på bortaplan än hemma. Det jag aldrig förstått är varför det är så känsligt när barnen beter sig dåligt, varför så många går i totalt lås och försvarsställning. Att ha ett barn som gör dumheter gör mig inte till en dålig förälder. Däremot om jag ingenting gör åt saken då är det en annan sak. Jag vill veta allt dåligt han hittar på och jag vill ha hjälp av andra att tillrättavisa honom om de ser. Det biter väldigt mycket bättre då.

Men på sikt oroar jag mig klart mindre för mina bråkstakar än den äldsta och enkla ungen som blir så otroligt olycklig när någon blir arg över något som denne gjort. Som analyserar allt och försöker vara alla till lags. Det är galet enkelt för mig som förälder men otroligt jobbigt för barnet när det blir äldre.

Intressant inlägg som tål att tänkas på och en nyanserad och sund förälder låter det som med både väluppfostrade och mindre väluppfostrade barn ;)

Det är ändå bara när de är vuxna och kan reflektera över hur vi påverkat dem som vi riktigt kan veta hur vi skött oss :)

Anonym

Äldre 9 Aug 10:13

#127

Anonym (kluven) skrev 2014-08-09 09:45:38 följande:

Fast det där är det jag kallar trots. Är inte det att trotsa? Kan man kalla det något annat då om det är negativt laddat för det är bekvämt med ett ord som innefattar det du ovan skriver.

Så som ordet trots används i TS (och generellt) och tillsammans med verbet "trotsa" är det inte riktigt detsamma som det jag beskriver. Dvs en situation där barn och föräldrar går igenom faser av frigörelse och båda parter har del i konflikten.

Anonym (kluven)

Äldre 9 Aug 10:27

#128

Anonym skrev 2014-08-09 10:13:54 följande:

Så som ordet trots används i TS (och generellt) och tillsammans med verbet "trotsa" är det inte riktigt detsamma som det jag beskriver. Dvs en situation där barn och föräldrar går igenom faser av frigörelse och båda parter har del i konflikten.

ibland tänker jag på när jag var tio år och gick hundkurs i lydnad med min hund. Trixet var att få hunden att gå fot med kopplet slakt. Ju mer man liksom drar desto mer motstånd blir det och då drar hunden å andra sidan mer. Man måste vara tydlig och sedan ge slak lina så att säga.

det ser jag hos mitt barn och hur hen reagerar olika. När jag ( och min man framförallt )är stressad och opedagogisk och tjatar om kläder och springer efter för att nästan dra tröjan över huvudet så krånglar hen mer. Om jag lägger dem på golvet i ordning och är tydlig i min kommunikation med att jag vill ha kläder på och så gör jag annat så brukar de till sist åka på själv bara så där. Hur man handlar är ju kontextbundet. Ingen är som en rigid maskin som alltid reagerar och agerar likadant. Inga barn och inga vuxna.

Nu känns det som om jag har kapat tråden ;)

Anonym (Tre små odågor)

Äldre 9 Aug 10:46

#129

Jag har tre barn inom loppet av 2 år och 8 mån... Min äldsta (4 år i oktober) och yngsta (1 år) är galna och så fort de inte får som man vill ligger den ena på marken och skriker och den andra kastar saker... Min mellantjej på 2,5 är den lätta, hon sätter armarna i kors och tittar i golvet..

I veckan har vi varit på semester hos en annan familj... Där dottern sitter still, gör som man säger, håller sig i närheten.

Mina barn vägrar sitta still och vi kämpar varje dag så vi frågade vad knepet var... Svaret jag fick var "hon har alltid varit så"...

Något positivt för oss är att vi har trygga barn medan min väns dotter bryter ihop och blir jätteledsen bara pappa går på toaletten...

Ja barn är olika och vi kämpar med att få barnen att lyssna och göra det vi ber om än att springa runt som vettvillingar.... Och min vän kämpar med att få en trygg dotter...

Mmmicke

Äldre 9 Aug 20:13

#130

Själklart passar ju inte samma uppfostringsmetoder alla barns personligheter, det jag blir frågande till de som skriver att det är enbart barnets personlighet som avgör allt.

Då har det ingen betydelse vilka regler och uppfostringsmetoder man har då eller? Säg att 2 exakt lika barn skulle växa upp med olika förhållanden.

Det ena har föräldrar som jobbar i stort sett hela tiden, när de är med barnet har de knappt tid att umgås. Säg att de har en nervös och undergiven personlighet och att de olika föräldrarna har helt olika uppfostringsmetoder.

Det andra barnet växer upp med föräldrar som är motsatsen, spenderar väldigt mycket tid med barnet. Ser och uppmuntrar barnet, de orkar ta sig tid att förklara och uppfostra på ett pedagogiskt sätt. Deras personligheter är lugna och bestämmande och framför allt kanske eniga med varandra angående uppfostran.

Som jag tolkar det så har för vissa personer här i tråden dessa olika förhållanden ingen betydelse??

Man kan ju även dra paralleller till djurvärden eller till skolan. Hur kan man i så fall påstå att vissa personer har otroligt bra hand med djur, kan närma sig djur som mot många andra går till attack. Det skulle ju inte kunna fungera enligt dessa teorier. Är djuret mentalt på ett visst sätt så agerar det på samma sätt oavsett hur det blir behandlat i så fall. Hur kan det även vara så i tex en skolklass, säg speciellt med lite problematiska elever. Hur kan det funka bra med vissa lärare och riktigt dåligt med andra. Det är ju fortfarande samma elever.

Kan verkligen stämma in i vad ?Anonym (insikt)? skrev:

Det finns barn som är svåra och det finns föräldrar som saknar pondus och ledarskapsförmåga, skulle jag säga. Kombinationen av dessa båda kan bli helt förödande för barnets utveckling.

Ta samma barn med förälder med motsatt personlighet och säg att det inte skulle bli skillnad.

Kan även ibland undra hur man i vissa fall kan säga ?hur orkar du vara så konsekvent och ta alla dessa konflikter??. Jag ser ofta på saken tvärtom, hur orkar du att inte vara konsekvent utan istället bara släppa efter hela tiden. I många fall får man ju tillbaka tiodubbelt med tjat och tjafs när barnet vet vilka punkter det ska trycka på i fortsättningen.

Samma skillnaden med beröm vs tjat, antar att man lätt hamnar i en positiv eller negativ spiral. Har man barn som sköter sig bra (hur stor del som är är genetiskt eller uppfostran låter jag vara osagt) och man är positiva och berömmer dom för allt bra dom gör. Om dom gör något som man ogillar så uppmuntrar man dom till att göra något bra istället. Det är väl ganska logiskt att det barnet lättare hamnar i en positiv spiral.

Har man å andra sidan en förälder som är i den negativa spiralen, massa tjat om gör inte det, sluta att bråka nu då, säger till ett barn allt som den inte ska göra hela tiden. Tänk på hur hjärnan registrerar ordet inte, det är inte det ordet som barnet hör. I barnets huvud blir det bara massa ord som: bråka, gapa, hoppa i vattenpölen, ramla, arg. När den sen gör alla dessa saker blir den inte konsekvent bestraffad, det får bara en förälder som blir mer och mer negativ.

Och för de som inte anser att man ska yttra sig om man inte har barn så har jag tre stycken. Tycker att man har rätt till åsikter även utan barn. Det jag har skrivit kan man ju förstå ändå.

ni med väluppfostrade barn, får ni också trist attityd av curlingföräldrarna?

INNEHÅLL