BF Mars 2015! :) Någon som vill följas åt?

Men vart är alla bebisar? Nu är det den 7 dagen på våran månad och det har kommit 4? Bebisar om jag inte räknat fel. Jag trodde det skulle börjat ploppa ut bebisar överallt nu.

Jag har efter två hinnsvepningar den här veckan och en vaken natt med värkar, inte en enda känning. Ingen mensvärk och inte mycket till sammandragningar, bara ont i ljumsken. Det är snart officiellt att min bebis kommer aldrig någonsin komma ut. Jag vet att jag hoppas lite mycket eftersom jag har 14 dagar till bf, men jag vill inte vara gravid längre.

Men om det inte hjälper med alvedon så kanske det är starten på förlossningen. Du får ju oftast inte du dundervärkar direkt :)

Hoppas nåt är på gång! Min slempropp gick efter kanske 12 timmars värkar.

Jag har fått hinnsvepning för att jag samlar på mig så fruktansvärt med vätska, 4 kilo på 10 dagar. Då rådgjorde min bm med en annan bm och de tyckte att jag inte skulle behöva fortsätta gå upp lika mycket. Sen hade jag en natt med värkar och slemproppen gick, men eftersom det lugnade ner sig åkte jag till bm på morgonen för en undersökning om något hänt och när hon ändå var där inne så svepte hon. (Jag åkte till bm istället för fl eftersom det är 12 mil enkel resa till fl)

Ni som är nojiga över att smitta bebisen med era sjukdomar: det gör man inte. Jag var ju jättenojig eftersom jag hade influensa helgen innan jag födde och sviterna satt ju i hela veckan... Men BM sa att bebisen bildar antikroppar i magen och är senare skyddad. Skönt det!!

Folke är äntligen friskförklarad från gulsoten nu... Men ännu inte uppe på startvikt så jag gör inget annat än ammar. Känner mig som en mjölk ko! :)

Ju närmare jag kommer snittdatumet ju mer tänker jag och drömmer om allt som kan vara fel med vårt barn :( blir bara mer ochmer nervös, någon som känt samma? Jag som jobbat med svårt sjuka barn under 90% av graviditeten har liksom inte känt av detta alls innan men nu när jag varit hemma ett par veckor så ser jag plötsligt alla bebisar med grava hjärtfel, skador och olika syndrom framför mig. Ska till BM på måndag men känner inte alls att hon är ngt direkt stöd i det här, vi har inte alls klickat på ngt sätt även om hon är trevlig. Vill ju att de sista 11 dagarna ska bli roliga och förväntansfulla men det är verkligen blandat.. Känns som att det första jag kommer göra när bebisen är ute är att börja leta efter tecken för att utesluta diagnoser typ. Ibland är det inte bra att veta för mycket dåligt känner jag :(

Jag har flertalet gånger tänkt på hur det måste vara att vara väldigt överviktig och köra bil. Hur mycket kan de röra sig? Och hur säkert är det?

Jag har nu för andra graviditeten konstaterat att sportstolar i bilen inte är för gravida. Jag är inte så super lång 1.69 så stolen måste vara ganska långt fram, och då när jag ska i och ur bilen så måste jag fram med magen ända till ratten för att komma förbi kanterna på ryggstödet. Men jag får skylla mig själv som skulle ha en lite sportigare bil .

Jag har under de senaste dagarna upplevt total frånvaro av medmänsklighet och empati. Jag har upplevt total hjälplöshet för att slutligen hamna i en sorts tomhet där jag på något plan gett upp samtidigt som jag försöker intala mig själv att jag är stark. Jag klarar det här. Det som inte dödar, härdar, eller vad är det man brukar säga.

Min man, min underbara man gick för att söka asyl i tisdags. Han vill att allt ska gå rätt till, så han gick till migrationsverket för att söka asyl. Där får han rådet att gå till polisen, så ska de hjälpa honom med det.

Sagt o gjort, så går han dit. Väl där så tar de honom i förvar, tar från honom hans pass o hans telefon.

Jag får ett samtal från den ansvariga utredaren där hon säger att han ska skickas tillbaka minsann, till hans hemland. Jag kan lämna kläder o tillbehörigheter till honom men jag får inte träffa honom och jag får inte prata med honom.

Så, efter många dagars mailande och ringande, i försök att få tag i rätt personer för att reda ut detta. Få reda på våra rättigheter, vad vi kan och får göra. Hur det ska gå till på rätt sätt. Efter samtal efter samtal med poliser, migrationsverket och åtskilliga advokater så sitter jag nu här mer eller mindre utslagen.

Jag är höggravid, vecka 40 är jag visst i. Och det märks på alla sätt. Ni vet säkert hur ont och hur tung och känslosam man är i det här laget.

Och då, utöver det, så hemskt otroligt orolig för min man. Att vi dessutom har kejsarsnitt planerat till på tisdag, vilket närmar sig med stormsteg, hjälper inte särskilt mycket. Att inte veta om han kan vara med, om han ens kommer att få se sitt barn det första halvåret ens. Och hur i all världen ska jag klara mig helt själv.

Jag har bönat och bet om någon slags förståelse och empati från alla dessa myndighetspersoner, men får inget gehör någonstans ifrån. Vem är väl jag, denna ensamma lilla människa att försöka vinna något över dessa stora, höga myndighetspersoner.

Så nu, försökar jag hitta något slags konstgjort lugn för att inte sätta igång förlossningen i förtid och kanske få lite granna sömn innan vårt barn kommer till världen. Försöker hitta den inre styrka som kanske finns kvar där djupt inne så att jag klarar av att undvika att bryta ihop under operationen, och undvika att hamna i någon slags depression efter.

Ber om ursäkt för det långa inlägget, men jag kände att jag måste skriva av mig.

Nu har jag lagt plastad frotté i sängen då jag bäddade rent :D Känns helt sjukt att det snart är dags! snart v.38. Det slog mig lite extra då jag måste lägga skydd i sängen ifall vattnet skulle gå, skulle vara hemskt tråkigt om vattnet skulle gå i min ca 3 veckor nya säng :D

Något som gör att jag blir mörkrädd är att enligt en av de alla advokater som jag pratat med, så kan polisen om de vill, frisläppa honom. Men även fast de vet hur det ligger till så har de noll förståelse.