BF Mars 2015! :) Någon som vill följas åt?

Ju närmare jag kommer snittdatumet ju mer tänker jag och drömmer om allt som kan vara fel med vårt barn :( blir bara mer ochmer nervös, någon som känt samma? Jag som jobbat med svårt sjuka barn under 90% av graviditeten har liksom inte känt av detta alls innan men nu när jag varit hemma ett par veckor så ser jag plötsligt alla bebisar med grava hjärtfel, skador och olika syndrom framför mig. Ska till BM på måndag men känner inte alls att hon är ngt direkt stöd i det här, vi har inte alls klickat på ngt sätt även om hon är trevlig. Vill ju att de sista 11 dagarna ska bli roliga och förväntansfulla men det är verkligen blandat.. Känns som att det första jag kommer göra när bebisen är ute är att börja leta efter tecken för att utesluta diagnoser typ. Ibland är det inte bra att veta för mycket dåligt känner jag :(

Jag har under de senaste dagarna upplevt total frånvaro av medmänsklighet och empati. Jag har upplevt total hjälplöshet för att slutligen hamna i en sorts tomhet där jag på något plan gett upp samtidigt som jag försöker intala mig själv att jag är stark. Jag klarar det här. Det som inte dödar, härdar, eller vad är det man brukar säga.

Min man, min underbara man gick för att söka asyl i tisdags. Han vill att allt ska gå rätt till, så han gick till migrationsverket för att söka asyl. Där får han rådet att gå till polisen, så ska de hjälpa honom med det.
Sagt o gjort, så går han dit. Väl där så tar de honom i förvar, tar från honom hans pass o hans telefon.
Jag får ett samtal från den ansvariga utredaren där hon säger att han ska skickas tillbaka minsann, till hans hemland. Jag kan lämna kläder o tillbehörigheter till honom men jag får inte träffa honom och jag får inte prata med honom.

Så, efter många dagars mailande och ringande, i försök att få tag i rätt personer för att reda ut detta. Få reda på våra rättigheter, vad vi kan och får göra. Hur det ska gå till på rätt sätt. Efter samtal efter samtal med poliser, migrationsverket och åtskilliga advokater så sitter jag nu här mer eller mindre utslagen.

Jag är höggravid, vecka 40 är jag visst i. Och det märks på alla sätt. Ni vet säkert hur ont och hur tung och känslosam man är i det här laget.
Och då, utöver det, så hemskt otroligt orolig för min man. Att vi dessutom har kejsarsnitt planerat till på tisdag, vilket närmar sig med stormsteg, hjälper inte särskilt mycket. Att inte veta om han kan vara med, om han ens kommer att få se sitt barn det första halvåret ens. Och hur i all världen ska jag klara mig helt själv.

Jag har bönat och bet om någon slags förståelse och empati från alla dessa myndighetspersoner, men får inget gehör någonstans ifrån. Vem är väl jag, denna ensamma lilla människa att försöka vinna något över dessa stora, höga myndighetspersoner.

Så nu, försökar jag hitta något slags konstgjort lugn för att inte sätta igång förlossningen i förtid och kanske få lite granna sömn innan vårt barn kommer till världen. Försöker hitta den inre styrka som kanske finns kvar där djupt inne så att jag klarar av att undvika att bryta ihop under operationen, och undvika att hamna i någon slags depression efter.

Ber om ursäkt för det långa inlägget, men jag kände att jag måste skriva av mig.

Är inskriven på förlossningen nu, värkar med 2-3 min mellanrum :) öppen 3 cm!

Jaha, sovit jättebra, inte minsta förlossningskänning. Bristningarna kämpar däremot på, härligt.

Tror jag måste uträtta något idag. Typ sy något eller städa.

Idag har jag en sån där grinar-dag. Det är sällan jag gråter men just idag behövde jag det nog.

Sambon och barnen for till svärföräldrarna på middag (svärmor tyckte det var okey eftersom det med största sannolikhet inte var magsjuka dottern hade igårnatt). Själv valde jag att stanna hemma bara för att få gråta ifred.

Det slog mig för någon dag sedan att det snart inte är bara vi fyra längre. Visst låter det knäppt? Den här graviditeten var så otroligt efterlängtad och visst har jag hela tiden insett att det kommer en bebis snart.. men det bara tvärslog mig att vi aldrig mer kommer vara bara vi fyra. Våran familj är ju vi fyra, mamma pappa två barn. Och nu ska det komma en till person som ska få plats i familjen och det känns så sorgligt. Det har ju varit så himla bekvämt nu ett tag med barn som kan äta närsomhelst och vadsomhelst, inte använder blöja, inte behöver sova mitt i dan, inte behöver en massa packning bara för en dagstripp. Nu ändras allt!

Jag är ju så glad och tacksam för det här, varifrån kommer dom här känslorna?

Ja, heja!

Jag skulle byta binda, och om den blir blöt (inte bara fuktig) skulle jag ringa upp igen, för då vill de ha mig på en kontroll oavsett värkar. Om den inte blev blöt kunde jag lugnt gå och lägga mig :)

Jag trodde man kunde vara hemma ett dygn om vattnet hade gått men man inte har några värkar att tala om?

Jag försöker klocka mina "värkar" (väldigt klena) med en app nu.

Ja, det vore onekligen mer bekvämt att åka in runt lunch imorgon, sambon har en välbehövlig tid hos kiropraktorn vid tolv.

Jag har tid hos barnmorskan 8.30, vi får se om det är aktuellt att gå på den :)

Igårkväll kl 19:13 kom våran fina gosse! Hade en väldigt tuff förlossning som slutade med sugklocka o klipp, pojken var tagen efteråt o har legat på neo under natten men tycks må bra! Ska snart över o hälsa på honom igen :) jag är helt slut både fysiskt o psykiskt så återkommer hit när det känns lite bättre.