Jag tappade mitt spädbarn!!!!!!

TS Under första året man har barn inser man: Att vara förälder handlar om att ha dåligt samvete för något nästan hela tiden.

Eller en oro för att någonting ska hända ens barn.. :|

Ess - att snubbla eller halka är en olycka som oftast inte kan undvikas såklart. De flesta ser ju till att vidta försiktighetsåtgärder om man går på is och sådär, men allting går inte att undvika.

Men spädisar som trillar från sängar och skötbord är inte okej, där handlar det alltid om brister hos föräldern. Och jag blir fasen lite mörkrädd när folk stryker medhårs och bekräftar att man är en toppenförälder ändå.

Där håller jag med dig.
När vi fick andra barnet så lade vi skötbädden på golvet, just för att undvika att den lilla skulle trilla ner om man behövde vända sig efter den stora.

Lilla vän, klart att det är fruktansvärt när det händer och det handlar ju inte om att du verkar vara oförsiktig som tex att ha lämnat ditt barn i en riskfylld situation utan att du faktiskt föll eller tappade balansen. Jag har varit med om två liknande händelser, ena gången när jag smällde igen en byrå om ni lilla bebisdotter hade fingrarna emellan. Inget hände - Jon blev bara lite blå och idag är hon 8 år och fingrarna fungerar som dom ska. Andra gången halkade jag på en isfläck med min som och tappade honom med bakhuvudet i asfalten. Han hade en ordentligt vadderad mössa. Blev akut men inga tecken på skada men jag mådde fruktansvärt dåligt. Idag är han 6 år och mår hur bra som helst.

Självklart kan en olycka orsaka framtida men men oftast går det bra.

Man kan misslyckas och det är skillnad på att vara ouppmärksam och ansvarslös och att råka ut för olyckshändelser!

Det gick bra den här gången och du kommer säkerligen hålla honom hårdare, röra dig mer kontrollerat mm efter detta. Man lär sig av allt och det är mycket nya kroppsrörelser man blir varse som förälder. Ta det lugnt. Om läkarna sagt att det är lugnt så kan du inte göra mer. Vad bra att du åkte in! Jättebra!

Som om du aldrig varit med om att något av dina barn trillat ner från sängen/soffan/skötbordet/annat... Men visst, du är givetvis världens bästa förälder och ditt/dina barn skulle aaaaldrig råka ramla. Skulle de, trots din förträfflighet som förälder, råka ramla skulle du naturligtvis omedelbart ringa soc, berätta om ditt gigantiska misstag och be dem att å det snaraste hämta barnet/barnen så de fick komma till en mer ansvarsfull fosterförälder. Har jag rätt? Inte särskilt, väl?

Du är bara en av dessa olidliga mammor (för det är ju oftast mammor) som ska komma med pekpinnar och predika för andra mammor (för det är ju oftast mammor här också) som råkar vara mänskliga och gör ett misstag med sina barn?

Du har säkert soc på speed dial så du snabbt kan ringa oc rapportera alla olämpliga föräldrar. För om någon, Gud förbjude, råkar vända ryggen till i två sekunder och hans/hennes barn väljer just det ögonblicket att rulla ner från [insert valfri höjd] måste det ju snabbare än kvickt rapporteras till soc. Vi får inte ha mänskliga föräldrar i det här landet, hur skulle det se ut?!Ta av superföräldertröjan. Den är ett par storlekar för liten.


Jag försöker inte, min ironiska ton till trots, släta över något. Självklart ska man som förälder hålla uppsikt över sitt/sina barn. Små barn är som kvicksilver och som vi alla vet händer olyckor mycket snabbt. Samtidigt krävs det en superförälder för att hålla 100% koll 24/7, det går bara inte! Olyckor händer! Och ordet "olyckor" indikerar att det är saker som händer trots att man har koll, trots att man har uppsikt, kort sagt; trots att man försöker vara superöräldern. Ingen kan vara en perfekt förälder, alla släpper i uppmärksamheten någon gång. Oftast går det bra, barnet trillar inte ner från [insert valfri hög höjd], drar en kopp hett kaffe över sig, stoppar en skruvmejsel i ett uttag eller annan stor eller liten katastrof som kan inträffa. Ni, eller rättare sagt barnet, har helt enkelt en j*kla tur. Sedan fortsätter ni brösta er och skriva förfärade inlägg i trådar som denna.

Mamman mår uppenbarligen mycket dåligt och behöver, förklarligt nog, lite stöttning. Kan vi inte bara ge henne det? Måste vi skriva präktiga inlägg och mer eller mindre kalla henne dålig morsa? Vem vinner på att hon mår ännu sämre? Hon? Hennes barn? Knappast. Den enda som mår bättre är NI, för nu kan ni klappa er själva på huvudet och fortsätta inbilla er att ni är världens bästa föräldrar...

Ja dåligt samvete. "Har jag gett för lite mat? För mycket mat? För mycket sömn? För lite sömn? Lekt för mycket? För lite?"

Håller med, vissa händelser borde inte ske. Ex som skötbordsolyckor, som är den vanligaste fallolyckan. Det är så varnat och uttjatat att det borde sitta i ryggmärgen. Sen så kan det dock ske olyckor, som man inte kan förutse. Med a tt rammla ur skötbord, säng, trappa är inte olycka utan slarv och oacktsamhet.har bevittnat ett spädbarn på 3-4mån som var sönderbränd pga att mamman klivit över babysittern med kokande pasta och snubblat, så hemskt onödigt.

Trots det så kan olyckor hända. Och nej det är aldrig okej, men det händer likväl. mänskliga faktorn kanske? Hände mig, den mest försiktiga och alärta mamman som bebis säkrat hemmet fullt ut långt innan. Ändå, trotts att jag för varje gång jag går ner för trä trappan med bebis är så försiktig med exakt varenda steg, med exakt var jag lägger ner foten, ändå fick jag glid på strumpjäveln och foten vek sig under mig. Jag klamrade fast bebisen på något sätt och fick bebisen över mig. TACK GODE GUD att jag inte tappade bebisen på väg ner. KAn inte ens tänka tanken.

Helt sant! Man ska självklart hålla koll på sina barn, men i hennes fall ser jag det som en olyckshändelse.