Ensambarn eller ni med ensambarn, saknar man syskon?

Jag var ensambarn i 9 år och älskade det! Hade en lugn och skön barndom med föräldrar som alltid hade tid med mig. När mina syskon kom förändrades allt. Det var ganska traumatiskt faktiskt.

Jag har bara ett barn och vill inte ha fler.

Att syskon delar på bördan när föräldrarna blir gamla är inte särskilt vanligt. Det blir det stackars syskonet som bor närmast som får dra lasset.

Jag har 8 syskon. Jag har även många kusiner.
Maken har en halvbror som är 11 år yngre än honom.
Svärmor var ensambarn. Likaså svärfar.

Vi har en fantastisk relation jag och mina syskon. Jag skulle inte kunna leva utan en enda utav dem. Vi delar på alla bördor. Allas bördor. Vi har, om inte daglig kontakt, så i allafall veckovis och om någon har det jobbigt finns direkt hjälp att få, men ingen behöver slita ut sig. Dock tror jag att vår familj är rätt unik.

Maken vill ha många barn. Han har saknat syskon och speciellt som han ser den relation vi har. Dock finns ju inga garantier för att det skulle bli så ändå.

Svärfar är ensam och rätt bitter idag. Han fick ta hand som sina föräldrars sjukdomar och död själv. Han tyckte det var jobbigt. Och han är en sån som tycker synd om sig själv jämt.

Svärmor har alltid varit social och hade många nära vänner fram till sin död. Hon fick också bära ett tungt lass med sina föräldrar själv, men hon klagade aldrig. Och jag upplevde aldrig att hon saknade syskon. Jag förstod att hennes nära vänner blev som "syskon".

Så, jag tror inte att det finns ett givet svar på vad som är bäst. Det handlar nog mycket om hur man är som person.

Jag är ensambarn och har alltid avskytt det. Visst var det väldigt tråkigt att vara ensam som liten, men det är faktiskt nu som vuxen som det blivit en sorg för mig att jag inte har några syskon.

När jag var liten var det jobbigt att inte ha någon att gadda ihop sig med mot föräldrarna. Någon att dela vardagen med och kunna skylla på ;) Och det hade varit väldigt värdefullt att ha någon att gå igenom mina föräldrars skilsmässa med, någon som stod på min sida.
Jag vet inte hur många patetiska bilder det finns på mig som barn där jag åker karusell ensam, jag öppnar ett berg av julklappar, när jag badar ensam, när jag sitter som enda barnet vid ett kalasbord.
Jag minns att jag, eftersom jag ofta var enda barnet, kände en viss press på mig att vara glad. Alla vuxna värnade så mycket om mig och ansträngde sig så för att exempelvis mina födelsedagar skulle bli så bra som möjligt. Jag kände alltid hur alla tittade på mig och ville se att jag var glad. Till slut gick jag och gömde mig...
Visst hade jag många vänner, men ingen som var där varje dag och levde efter samma förutsättningar som jag.
Jag kände också press att "lyckas". Mamma och pappa hade ju bara mig. Jag kände också, av den anledningen, mig pressad att inte råka illa ut.
Som barn, och faktiskt även fortfarande, kunde jag göra vad som helst för att få vara med i en grupp, i ett sammanhang. Det saknade jag. Så därför hade jag inga problem med att dela med mig eller så. Jag bara gav och gav för att skapa gemenskap. När kompisarna gått hem hade jag ändå allt för mig själv.
Och eftersom jag inte har någon annan som minns min barndom så kan jag ibland undra om jag hittat på den eller bara sett den på bild. Jag önskar så att jag hade någon att säga "minns du den gången?" eller "så typiskt mamma" till. Någon som visste hur de var som föräldrar.
Jag är väl också ganska bortskämd egentligen. Inte så mycket med prylar, men med tid, med att vara den enda som kan få bestämma middag eller film och så.

Nu som vuxen är det än värre att inte ha syskon. Jag är 21 år och mina föräldrar är i 40- & 50-årsåldern och är således inte direkt döende, men jag oroar mig ändå redan nu för hur det blir när de dör.
Tack  vare att min morbror stannade kvar i byhålan och tog hand om sjuka morfar så kunde mamma och moster flytta och plugga och jobba. Kommer inte jag kunna göra så? Kommer det vara upp till mig att hjälpa mina föräldrar? Kommer jag inte kunna jobba så mycket som jag vill, flytta som jag vill? Är det jag som ska ta hand om allt efter deras död? Jag ensam?
När de är borta finns det ingen som kan minnas dem som jag kan.
Jag är så avundsjuk på sambon som har tre syskon som han är nära med. Den gemenskapen, de vet allt om varandra, de alla minns deras gemensamma barndom, den är liksom levande fast de alla är vuxna nu.
De finns alltid där för varandra.
Visst vet jag att det inte är så idylliskt för alla syskon, men ändå....

Så till det mer positiva med att ha varit ensam som jag märkt såhär i efterhand: Jag har alltid haft eget rum, jag har aldrig behövt konkurrera om mina behov eller kompisar, mina föräldrar har haft all tid i världen för mig(för mycket ibland..), jag hade som sagt lätt för mig att dela med mig. Jag var också den fredsskapande i kompisgänget, den som höll gruppen samman, som medlade, den som inte gick igång på tjafs eller "min leksak".
Jag var ju inte van vid bråk och gillade det inte. Och var så rädd för att en grupp jag tillhörde skulle spricka.

Så mitt barn ska få syskon, men med många år emellan. Jag tänker kanske 6-8 år. Jag inbillar mig att det kanske är den bästa av världar. Att ha någon, men inte behöva konkurrera om behov eller kompisar. Att barnen har något gemensamt, men ändå också lever i sina egna världar.

Hej!

Jag har en bror som är fem år yngre än mej. Vi har inga kusiner, vår släkt bor i närheten men vi umgås inte regelbundet med dem. Som du skrev innan, att kanske vänta några år med syskon, kan jag rekommendera.

Det skiljer som sagt fem år mellan oss, och vi är inte heller av samma kön, men jag känner ändå att vi har en väldigt tajt relation. Vi har kunnat 'leka' med varandra under vår uppväxt, inte behövt tjafsa om samma kompisar, kunnat prata om allt med varandra (trots åldersskillnaden) även om det såklart hänt att vi rykt ihop. Men enligt mina erfarenheter bråkar syskon som är jämnåriga mer med varandra, vilket såklart är jobbigt för föräldrarna. Endel har ju skrivit att de valt att ha liten åldersskillnad för att syskonen blir tajtare då, men med tanke på föräldrarna skulle jag säga att en fem-sex år är att föredra. Man kan bli väldigt taja ändå.

Men i slutändan är det ändå ert val, och ni ska känna er bekväm med det :)

Jag har 3 syskon som står mig väldigt nära. Jag och min man tänkte bara ha ett barn,men redan som 3 åring pratade hon om syskon.När hon var 5 år kom lillasyster till,vårt beslut.Vi undrade länge varför vi inte skaffa andra barnet tidigare????.Det var tio gånger lättare och vår dotter blev mycket mindre krävande.Plus att hon hjälpte till från dag1.Med blöjbyte matning lära sig gå.Detta var det bästa som hänt henne.Idag är barnen 13 år och 8 år och dom är fortfarande måna om varandra.Inte ofta det är syskonbråk och så fort min 13åring är ensam bjuder hon in lillasyster på film,mys mm.När 13åringens vänner är här händer det att de målar lillasysters naglar eller låter henne vara med en stund.Alla väljer antalet barn men två passade oss perfekt och det där med syskonbråk konstant känner jag inte igen.Jag tror syskonbråk uppstår främst pga svartsjuka.Jag körde från dag 1 att storasyster alltid får vara delaktig plus att tiden med storasyster inte skulle förändras negativt alls.En bebis måste inte vara ett hinder för läsa leka pyssla med äldre barnet lika ofta eller ännu oftare.Det lönar sig gör hela familjen.

Jag växte upp med 3 syskon och mina föräldrar valde att ha många barn för att båda växte upp som ensambarn.

Min man är ensambarn och berättar ofta om sorgen att inte ha syskon.

Även min mamma.

Och pappa.

Jag har bra kontakt med alla mina syskon och min syster är min bästa vän. Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne, vi vet ju allt om varandra och jag minns dagen då hon föddes. Det är min syster!

Mina bröder finns alltid där. Och dom är fantastiska människor. Vi är en familj och våra barn kommer att vara en familj.

Jag tänker att även om man kan vara lycklig som ensambarn så finns det nog fler ensambarn som växer upp med sorg än barn med syskon som växer upp och önskar att vara ensamma.

Och att ensambarn skulle vara egocentriska stämmer inte, min man till exempel, är en underbar person som sätter alla andra först.

Jag har inga syskon, har aldrig saknat det heller varken som barn eller vuxen. Tyckte till och med det var skönt att inte ha några när jag var liten, mina vänner bara bråkade med sina hela tiden. Nu som vuxen har jag vänner som har syskon men flera har dålig kontakt ändå.. Har 1 barn själv, han är 8 men aldrig sagt att han skulle sakna syskon.. Han leker med vänner och är nöjd ändå :)

Jag är ett ensambarn. Visst är de klart att jag kan ha tänkt att jorden snurrar runt mig i yngre dagar, men det skulle jag vilja påstå att alla gör och ni som förnekar det kan ju ställa er frågan om ni inte skulle må bra av att vara lite mer självkritiska. Det är klart jag har känt mig ensam och önskat mig syskon ibland, men det har aldrig hindrat mig i livet. Har helt underbara föräldrar som lärt mig skillnaden på rätt och fel. Vad ärlighet handlar om och framför allt vad ödmjukhet är. 
Har inga problem med sociala situationer, snarare tvärtom. 

Förstår inte riktigt hur man kan skaffa mer än 2 barn med gott samvete på en planet som vi praktiskt taget våldtar med överpopulation som det är. Har sett alldeles för många barn som inte får tillräckligt med kärlek och uppmärksamhet från föräldrar som verkar anse att det räcker att uppfostra ett barn, så kan de uppfostra resten. Det fungerar inte så. Folk blir ofta förvånade när det "kommer fram" att jag är ensambarn, inte för att dom känner några utan för att dom helt enkelt lärt sig att ensambarn är egocentriska. 
Människor är egocentriska. 

Om vi istället delar upp det i hobbys säg att du har 1 hobby och lägger all tid på den, då blir du förmodligen jävligt begåvad på det. Skall du bolla 4 hobbys samtidigt så kommer du aldrig att bli lika duktig på dessa för att du helt enkelt inte haft tid att uppnå den fulla potentialen. Byt sedan ut Hobby emot barn och tänk över era beslut i att skaffa fler barn "för barnens skull".

Barn blir till de ni låter dom utvecklas till.
/Lyckligt ensambarn

Det är min stora sorg i livet att min son kommer att växa upp utan syskon. Vi kan helt enkelt inte få fler barn. Mina systrar betyder så mycket för mig och jag önskar att min son skulle fått uppleva samma sak.

Jag tror dock inte min sons personlighet påverkas så negativt av att vara ensambarn. När han har kompisar och kusiner på besök är han alltid generös och delar med sig. Han har noll behov av att vara i centrum, vilket jag är väldigt glad över. Om han varit ett sådant barn som älskar att spexa och få uppmärksamhet, hade jag varit bekymrad över att den sidan kanske skulle utvecklas för mycket i och med att han är ensambarn.

Men det gör ont i hjärtat att läsa inläggen från ensambarnen här och tänka på min son.

PS om man tänker på trådstarten så skulle mitt råd vara att avvakta med syskon och känna efter igen om några år. Det skiljer 7 år mellan mig och min yngre syster och vi har alltid haft bra kontakt och stort utbyte av varandra. Man måste inte vara nära varandra i ålder för det. DS

Man vet aldrig hur det blir. Jag hade en kompis när jag var liten som var ensambarn, tyckte alltid det var tragiskt hemma hos dem, det var ett hem för vuxna där hon bodde. Ensam i en vuxenvärld. Bara vuxensemestrar. En annan kompis hade istället en nästan jämngammal syster men de avskydde verkligen varandra och umgås fortfarande inte.

Det finns inga garantier för hur det blir