• Anonym (Tre)

    Ensambarn eller ni med ensambarn, saknar man syskon?

    Vi har ett barn och funderar på att stanna vid det. Redan tidigare pratade vi om att det skulle passa oss bäst med ett barn och nu känns det ännu mer som att det verkligen räcker till med det barn vi har vad gäller jobb i hemmet. ;) Känns som om vi kommer ha råd och tid att uppleva saker och ha det bra tillsammans vi tre. Men samtidigt, jag har farhågor. Saknar man syskon hela livet? Känner man sig ensam? Får man en tråkig barndom även om man leker med vänner och kusiner? Och, finns risken att vi kommer ångra oss? Eller kan det vara riktigt bra? Hur var/är det för er? Vill gärna ha svar från både ensambarn och föräldrar till ensambarn. Ni får hemskt gärna berätta annat än just det jag frågat om.

  • Svar på tråden Ensambarn eller ni med ensambarn, saknar man syskon?
  • Anonym (Tre)

    Tack för otroligt fina svar och berättelser! Hinner svara mer grundligt ikväll, men vill bara säga att jag är väldigt tacksam för att ni vill berätta hur ni tänker och känner kring detta!

  • Anonym (Tre)

    Så många tänkvärda berättelser! Känns som om majoriteten som skrivit här känner att det blir en saknad livet ut utan syskon. Tråkigt! Vi skulle som sagt helst stanna vid ett barn, men kommer överväga att skaffa ett barn till ännu en runda. Vill ju inte riskera något dåligt för vårt barn samtidigt som vi båda känner oss oroliga för att förlora den livskvalitet vi verkligen njuter av. Vi var aldrig hundra procent övertygade om att skaffa ens ett barn men är nu väldigt lyckliga att vi gjorde det. Men jag känner mig mycket mer rädd för att ha två barn än ett. Samtidigt kan jag ju som många andra ibland längta efter en liten bebis, är ju inte så rationellt dock. Vill att vi tre ska vara lyckliga!

  • Anonym (Tre)
    Erizajo skrev 2014-05-31 22:40:07 följande:
    Jag vet inget om hur det är att vara ensambarn och jag har själv tre barn men måste bara säga att det verkar vara en grej i denna tråd som ingen nämner nämligen att TS skriver att de som föräldrar inte vill ha fler barn, tror inte att det någonsin skulle vara rätt av henne och maken att skaffa ett till barn enbart av den anledningen att deras nuvarande barn KANSKE kommer att sakna syskon! Vill man bara ha ett bör man inte skaffa fler!

    Det är det här jag inte vet. Om du har rätt eller fel... För självklart kommer vi älska ett eventuellt nästa barn lika mycket och vara tacksamma över det, även om vi samtidigt riskerar den vardag vi trivs i och är rädda om. Vi vill helst bara ha ett barn, men samtidigt vill vi ju göra allt för det barnet. Är det då rätt att medvetet och frivilligt avstå från syskon, vilket kanske gör barnet olyckligt som vuxen? Jag önskar att det vore rätt, för det skulle vara så skönt att få fortsätta ha det som nu och kanske är det så det blir. Men är bara så orolig för att göra fel val. Att vårt barn ska känna sig ensam för att vi ska få ha det bra. Gah!
  • Anonym (Tre)
    Glad Gbg skrev 2014-06-01 16:40:13 följande:
    Känner igen det du skrev i mig själv, jag har försökt att jobba bort det och har lyckats till en stor del.  Har haft en fantastisk uppväxt på alla sätt och vis, dock trodde jag länge att världen snurrade runt mig.  Det är precis som du säger jag vill ha två barn av just den anledningen att det skall lära sig att dela med sig att lära sig att bråka och bli sams igen istället för att bara dra....  Men visst alla ensambarn blir inte så men jag tror att det är en stor anledning till att jag inte har familj. Jobbat  på detta i många år nu att komma ut från min "ensambarns bubbla". Som sagt valet är ju ditt men skulle starkt rekommendera att skaffa ett syskon

    Tror du det finns något dina föräldrar skulle kunna gjort annorlunda i din uppfostran, förutom att ge dig syskon, som skulle ändrat förutsättningarna?
  • Anonym (Tre)
    Anonym (Syskon) skrev 2014-06-01 15:00:45 följande:
    Hej! Min mamma var ensambarn- saknade någon. Har en nära kusin- men det blev uppenbart att de inte var mer än kusiner när deras mammor dog. (VId olika tillfällen- de kunde inte sörja och ta det praktiska gemensamt så som man gör med syskon. Hon valde att få fyra barn. Min före detta sa alltid att han var nöjd med att vara ensam. Men efter att ha levt med mig som har tre syskon, har han nu efter ett antal år valt att få två barn. När jag frågade varför- eftersom han sagt annorlunda- sa han att han sett fördelarna i oss 4. Jag uppskattar min tre syskon. Nu har jag två barn. Måste säga att jag tycker att det fantastiskt skönt när det ena är utlånat till släkten nån dag eller natt. Så ur vuxenperspektiv kanske ett är bra! Å andra sidan finns det stunder jag längtar efter tre. Måste bara säga att två barn inte bar är dubbelt så jobbigt som ett, det är mer eftersom de kivas och gärna springer åt varsitt håll när det är som minst lämpligt. Det ska man vara förberedd på om man skaffar två...

    Oh, så skrämmande ärlig du är! ;) Det här med att det är ännu mer jobb än dubbelt så mycket. Oj oj oj. Men tack för att du är ärlig!
  • Anonym (Tre)

    Ska tillägga en sak, att det är min man som allra mest känner att det är rätt att stanna vid ett barn. (Jag håller till stor del med honom!) Tror att jag skulle kunna övertyga honom om två om jag verkligen vill, men är rädd för det. Att lura på honom något han egentligen helst inte vill ha. Förändra hans vardag till "det sämre". Jag älskar mitt barn innerligt, men jag älskar även min man enormt djupt. Vill dem båda så väl.

  • Anonym (Tre)
    Anonym (nr2 in progress) skrev 2014-06-01 15:03:28 följande:
    Jag är inte heller ensambarn, men har många sådana i bekantskapskretsen och har just nu ett sådant själv då inget syskon ännu hunnit komma trots att barnet är ganska gammalt. Det är min uppfattning att många ensambarn (nej, det gäller inte alla!) är väldigt egoistiska och självcentrerade, vilket kanske inte är så konstigt då de fått all uppmärksam under sin uppväxt. Av den anledningen har jag och min man valt att försöka skaffa ett syskon till vårt barn, även om vi precis som TS känner att det nog gott kunde ha räckt med ett barn. 

    Den här anledningen till att skaffa fler barn övertygar inte mig, även om jag absolut förstår dig! Det är förstås rätt val av rätt anledningar för er, menar ingenting illa! Tänker själv bara att det ofta är så med storasyskon, att jag upplever dem som mer bossiga och mindre benägna att kompromissa. Det tror jag alltså inte är något syskon nödvändigtvis kan förändra.
  • Anonym (Tre)
    Anonym (ensam 2) skrev 2014-06-01 18:54:44 följande:
    Är det väldigt bråttom att bestämma sig? Jag menar, är du eller ni "'äldre" så att det är nu eller aldrig? Inte så bra kanske att behöva hasta fram ett sånt här beslut. Om ni känner att ni har flera år på er innan fertiliteten blir ett potentiellt problem, skulle ni kunna tänka er att ge er tid att fundera ett tag? Om ni har flera år mellan barnen blir det ju lite som att ha ett barn i taget, men syskonen har ändå varandra för livet, på sikt? Lycka till med ert beslut. 

    Jadu, det här var rätt klokt faktiskt! Antar att det är andras åsikter som gör att jag börjar stressa över det här. Våra mammor! ;) Men nej, det är ingen panik egentligen. Kan vänta något år till. Fast vårt barn är litet fortfarande så kanske inte blir så stor åldersskillnad ändå. Annars skulle jag gärna ha sex års åldersskillnad ungefär, då skulle det inte kännas lika farligt, men vågar inte vänta så länge om vi ska ha fler. Då skulle jag vara 38 år när vi i så fall började försöka med tvåan. Känns riskabelt. Men att lägga tanken på is ett år skulle fungera tror jag!
  • Anonym (Tre)
    Anonym (ingen garanti) skrev 2014-06-01 18:55:08 följande:
    Jag tycker du ska göra precis som du känner för, vill ni inte ha fler barn så skaffa inga fler. Att tänka på saker som att barnet känner sig ensam både som barn och vuxen är att överanalysera det. Fokusera på att ditt barn har det bra istället. Vad som sen händer i vuxen ålder  kan du inte styra över, det kan gå helt åt olika håll. Jag har som sagt knappt någon kontakt alls med mina syskon så det finns verkligen ingen garanti att man blir tighta hela livet.

    Jag är expert på att överanalysera saker, huvudet på spiken! Själv har jag glädje av mina syskon, men min man känner annorlunda. Tror han kommer uppskatta sina syskon mer med tiden dock. Kanske.
  • Anonym (Tre)
    Anonym (myt) skrev 2014-06-01 19:38:12 följande:
    De värsta mest egoistiska människorna jag träffat genom livet har alla haft flera syskon! Att ensambarn är mer bortskämda än andra är en MYT! Även om ni skaffar syskon till ert barn kan ett av dom eller båda bli helt odrägliga och omöjliga att umgås med. Min erfarenhet är att ensambarn snarare blir väldigt bra på att få och behålla kompisar eftersom de behöver kompisarna mer, de kan inte gå hem och tjura med sina syskon och få medhåll....de lär sig att reda ut konflikterna med sina kompisar istället.

    Inom det här området håller jag med dig.
  • Anonym (Tre)
    Anonym (ingen garanti) skrev 2014-06-01 19:23:55 följande:
    Inte för att vara sån men tyvärr är det vanligaste att den äldsta kvinnan bland syskonen ensam sköter föräldrarna oavsett hur gamla de är. Att dela bördan är i praktiken en utopi. Jag arbetar med äldre och ser det varje dag. Att dela på bördan solidariskt existerar knappt alls.

    Intressant! Tragiskt, men intressant! Känner instinktivt att detta skulle kunna stämma överens även i min syskonskara när den tiden kommer. Tyvärr. Du kanske har en poäng! Fast det är klart att även om ett barn tar hand om det praktiska kanske hon får stöd av sina syskon känslomässigt genom att prata med dem. Talar du med dessa äldre syskon i ditt jobb om det? Berättar de om de har kontakt alls gällande de äldre föräldrarna med sina syskon?
  • Anonym (Tre)
    Anonym (ingen garanti) skrev 2014-06-01 20:48:48 följande:
    Jag får vara stöd för väldigt många hela tiden och vad jag har märkt så är det antingen så att de hjälps åt väldigt bra tillsammans eller så fungerar det inte alls, alltså att några av syskonen inte hör av sig alls förutom när det ska delas upp pengar. Oftast är det "storasyster" som drar hela lasset.

    Verkligen sorgligt! Man borde prata mer om sådant här. Hur det kan bli så. Hur man kan lämna sina föräldrar, ensamma eller i ett syskons vård. Beror det på att vi har för mycket i våra liv? Om det nu handlar om tidsbrist. Har så svårt att förstå. Men så är jag äldsta syster också. ;)
  • Anonym (Tre)
    Anonym (Anna) skrev 2014-06-01 21:05:17 följande:
    Jag har ett syskon, en tre år yngre lillebror. Vi tillbringade vår barndom med att retas, slåss och i bästa fall (ytterst sällsynt) ignorera varandra. Vi har aldrig lekt ihop, mer än när vi lekte med grannbarnen i ett stort gäng. Vi har aldrig anförtrott oss åt varandra, aldrig varit särskilt lojala mot varandra. Sen vi flyttade hemifrån har vi setts hos våra föräldrar några gånger om året, och varit hyfsat artiga mot varandra. Sen vi båda fick barn har vi träffats lite mer, men oftast ihop med mamma. Jag är jätteglad för mitt barns skull att hon har fått en kusin, men bara tanken på att tillbringa mer än några timmar ihop med min bror får mig att vilja spy. Som liten, och kanske ännu mer nu som vuxen, har jag varit avundsjuk på dem som har bra relationer med sina syskon, men även på dem som inga syskon hade/har. Som slapp allt oväsen och all dramatik. Min pappa har en syster som han stod ganska nära när de var små, och de har följts åt, om än på avstånd, genom livet. Tills farmor dog. Då ställdes allt på sin spets, och de har inte pratat med varandra sen begravning och bouppteckning. Själv har jag bara ett barn. Visst funderar jag på om vi har fattat fel beslut, om vi borde skaffa ett barn till, för hennes skull. Men nej. Jag tycker att det är så sorgligt. Visst fattar jag att folk inte skaffar barn de inte vill ha, men det där "det är mest för det existerande barnets skull" låter sorgligt. Nej, ska jag ha ett barn till ska det vara för min skull, för att det är något jag önskar mig av hela mitt hjärta - inte för att jag är rädd att mitt barn går miste om något. Det bästa man kan ge sitt barn är inte ett syskon. Det är livet, tid, obegränsat med kärlek och föräldrar som orkar.

    Mm, du har säkert rätt!
  • Anonym (Tre)
    Anonym (Sant) skrev 2014-06-01 22:51:30 följande:
    Dessutom går väl alla barn på dagis nu för tiden. Där lär de sig det sociala spelet från 1 års åldern.

    En tröstande tanke!
  • Anonym (Tre)
    Anonym (Ensam 3) skrev 2014-06-02 09:49:30 följande:
    Hej! Jag är ensambarn och har alltid fått det jag har velat ha och behövt. Kärlek, tid, uppmärksamhet, saker och alltid fått vart med på allt. Jag är inte på något vis bortskämd idag eller missanpassad på andra vis. Jag har aldrig saknat syskon, brukar säga att jag inte kan sakna något jag aldrig har upplevt! När många frågar om jag inte saknar syskon. Jag har själv rn dotter idag och känner NEJ inga mer barn, skulle aldrig orka med det. Min man vill ha mer barn och han har 2 syskon, men det är jag som får ta det största lasset så han får ta och foga sig. Möjligtvis att man kan bli bebissugen om flera år men det får bli ett senare bekymmer Isf. Jag har alltid drömt om ett barn. Det enda negativa jag kan komma på är att mamma och pappa är skilda och det är en hel del problem med min mamma som super en del och sånt. Det kan va ganska tungt att bära helt själv utan nån annan som kan ta lite av skiten. Men det är ju inte säkert att ett syskon hade brytt sig ändå!

    Gud vad skönt att läsa ditt inlägg! Att du vuxit upp som ensambarn och varit så nöjd med det att du själv har ett barn. Hade ni en stor släkt med många barn i din ålder? Eller många föräldrars barn i samma ålder? Efter alla svar tror jag att vi lägger det här åt sidan ett tag och avvaktar och ser om det dyker upp någon önskan om fler barn eller inte. Om ej hoppas jag vi blir riktigt bra enbarnsföräldrar och kan kompensera så gott det går för bristen på syskon. Enda kruxet är det här med att känna sig ensam när vi blir sjuka, gamla och går bort...
  • Anonym (Tre)
    Gladskit skrev 2014-06-02 11:37:50 följande:
    Jag kommer själv från en skara på fyra barn och har ett själv. Jag har jättefin kontakt med mina egna syskon så valet att stanna vid ett har inget med det att göra, inte alls. Hittills har jag inte känt någon längtan efter fler barn och vi är nöjda som det är, blir det så blir det senare i så fall. Och blir det inga syskon så är jag övertygad om att det kommer att gå bra det med. Min son har tre kusiner i nära ålder och massor av kompisar. Även mor-och farföräldrar, mostrar och farbror finns nära geografiskt sett. Jag kan känna ibland att det vore kul för hans skull om han fick ett syskon men jag kan inte skaffa ett barn till enbart därför.

    Låter väldigt klokt!
  • Anonym (Tre)
    fluu skrev 2014-06-02 20:50:56 följande:
    Jag är ensambarn och har alltid avskytt det. Visst var det väldigt tråkigt att vara ensam som liten, men det är faktiskt nu som vuxen som det blivit en sorg för mig att jag inte har några syskon. När jag var liten var det jobbigt att inte ha någon att gadda ihop sig med mot föräldrarna. Någon att dela vardagen med och kunna skylla på ;) Och det hade varit väldigt värdefullt att ha någon att gå igenom mina föräldrars skilsmässa med, någon som stod på min sida. Jag vet inte hur många patetiska bilder det finns på mig som barn där jag åker karusell ensam, jag öppnar ett berg av julklappar, när jag badar ensam, när jag sitter som enda barnet vid ett kalasbord. Jag minns att jag, eftersom jag ofta var enda barnet, kände en viss press på mig att vara glad. Alla vuxna värnade så mycket om mig och ansträngde sig så för att exempelvis mina födelsedagar skulle bli så bra som möjligt. Jag kände alltid hur alla tittade på mig och ville se att jag var glad. Till slut gick jag och gömde mig... Visst hade jag många vänner, men ingen som var där varje dag och levde efter samma förutsättningar som jag. Jag kände också press att "lyckas". Mamma och pappa hade ju bara mig. Jag kände också, av den anledningen, mig pressad att inte råka illa ut. Som barn, och faktiskt även fortfarande, kunde jag göra vad som helst för att få vara med i en grupp, i ett sammanhang. Det saknade jag. Så därför hade jag inga problem med att dela med mig eller så. Jag bara gav och gav för att skapa gemenskap. När kompisarna gått hem hade jag ändå allt för mig själv. Och eftersom jag inte har någon annan som minns min barndom så kan jag ibland undra om jag hittat på den eller bara sett den på bild. Jag önskar så att jag hade någon att säga "minns du den gången?" eller "så typiskt mamma" till. Någon som visste hur de var som föräldrar. Jag är väl också ganska bortskämd egentligen. Inte så mycket med prylar, men med tid, med att vara den enda som kan få bestämma middag eller film och så. Nu som vuxen är det än värre att inte ha syskon. Jag är 21 år och mina föräldrar är i 40- & 50-årsåldern och är således inte direkt döende, men jag oroar mig ändå redan nu för hur det blir när de dör. Tack  vare att min morbror stannade kvar i byhålan och tog hand om sjuka morfar så kunde mamma och moster flytta och plugga och jobba. Kommer inte jag kunna göra så? Kommer det vara upp till mig att hjälpa mina föräldrar? Kommer jag inte kunna jobba så mycket som jag vill, flytta som jag vill? Är det jag som ska ta hand om allt efter deras död? Jag ensam? När de är borta finns det ingen som kan minnas dem som jag kan. Jag är så avundsjuk på sambon som har tre syskon som han är nära med. Den gemenskapen, de vet allt om varandra, de alla minns deras gemensamma barndom, den är liksom levande fast de alla är vuxna nu. De finns alltid där för varandra. Visst vet jag att det inte är så idylliskt för alla syskon, men ändå.... Så till det mer positiva med att ha varit ensam som jag märkt såhär i efterhand: Jag har alltid haft eget rum, jag har aldrig behövt konkurrera om mina behov eller kompisar, mina föräldrar har haft all tid i världen för mig(för mycket ibland..), jag hade som sagt lätt för mig att dela med mig. Jag var också den fredsskapande i kompisgänget, den som höll gruppen samman, som medlade, den som inte gick igång på tjafs eller "min leksak". Jag var ju inte van vid bråk och gillade det inte. Och var så rädd för att en grupp jag tillhörde skulle spricka. Så mitt barn ska få syskon, men med många år emellan. Jag tänker kanske 6-8 år. Jag inbillar mig att det kanske är den bästa av världar. Att ha någon, men inte behöva konkurrera om behov eller kompisar. Att barnen har något gemensamt, men ändå också lever i sina egna världar.
    Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

    Otroligt fin beskrivning av dina tankar och känslor kring det här, tack för att du delade med dig! Det är ju sådant här som får mig att känna att vi kanske trots allt borde försöka oss på ännu ett barn.
  • Anonym (Tre)
    Anonym (Fem/sex år) skrev 2014-06-02 22:08:02 följande:
    Hej! Jag har en bror som är fem år yngre än mej. Vi har inga kusiner, vår släkt bor i närheten men vi umgås inte regelbundet med dem. Som du skrev innan, att kanske vänta några år med syskon, kan jag rekommendera. Det skiljer som sagt fem år mellan oss, och vi är inte heller av samma kön, men jag känner ändå att vi har en väldigt tajt relation. Vi har kunnat 'leka' med varandra under vår uppväxt, inte behövt tjafsa om samma kompisar, kunnat prata om allt med varandra (trots åldersskillnaden) även om det såklart hänt att vi rykt ihop. Men enligt mina erfarenheter bråkar syskon som är jämnåriga mer med varandra, vilket såklart är jobbigt för föräldrarna. Endel har ju skrivit att de valt att ha liten åldersskillnad för att syskonen blir tajtare då, men med tanke på föräldrarna skulle jag säga att en fem-sex år är att föredra. Man kan bli väldigt taja ändå. Men i slutändan är det ändå ert val, och ni ska känna er bekväm med det :)

    Mm, jag tror verkligen att denna åldersskillnad skulle vara ultimat! Önskar bara att vi startat tidigare ur denna aspekt. Med fem års skillnad skulle jag vara 37 år när vi skulle börja försöka och vågar man vänta så länge? Och hur påverkas kroppen av en graviditet så sent? Vet att många andra klarar sig bra, men känner personligen att jag blev väldigt sliten redan nu. Men, skulle gärna vilja ha ett barn till om det var med den åldersskillnaden. Har precis samma erfarenhet som du även om jag har fler syskon. Att det är den med lite fler år emellan jag knöt an mest till. Mer närhet och mindre bråk och avundsjuka. Skönt både för min mamma och för oss...
  • Anonym (Tre)
    jenny99 skrev 2014-06-03 23:56:29 följande:
    Jag har 3 syskon som står mig väldigt nära. Jag och min man tänkte bara ha ett barn,men redan som 3 åring pratade hon om syskon.När hon var 5 år kom lillasyster till,vårt beslut.Vi undrade länge varför vi inte skaffa andra barnet tidigare????.Det var tio gånger lättare och vår dotter blev mycket mindre krävande.Plus att hon hjälpte till från dag1.Med blöjbyte matning lära sig gå.Detta var det bästa som hänt henne.Idag är barnen 13 år och 8 år och dom är fortfarande måna om varandra.Inte ofta det är syskonbråk och så fort min 13åring är ensam bjuder hon in lillasyster på film,mys mm.När 13åringens vänner är här händer det att de målar lillasysters naglar eller låter henne vara med en stund.Alla väljer antalet barn men två passade oss perfekt och det där med syskonbråk konstant känner jag inte igen.Jag tror syskonbråk uppstår främst pga svartsjuka.Jag körde från dag 1 att storasyster alltid får vara delaktig plus att tiden med storasyster inte skulle förändras negativt alls.En bebis måste inte vara ett hinder för läsa leka pyssla med äldre barnet lika ofta eller ännu oftare.Det lönar sig gör hela familjen.

    Men tror du inte att ni valde en rätt bra ålder att skaffa nästa barn? Tänker att det i mina ögon är ultimat för att undvika bråk och avundsjuka, fem-sex års åldersskillnad. Att det handlar mycket om det. Där är problemet för oss att jag känner att jag kanske inte vågar vänta så länge om vi ska kunna få ett barn till. Antingen avstå syskon eller försöka när åldersskillnaden är den mer vanliga 2-3 år. Tyvärr är det just den kortare åldersskillnaden jag upplever innebära en större risk för just bråk, trots och avundsjuka. Förutom att en två/treåring förstås inte kan hjälpa till med bebisen på samma sätt som en femåring.
Svar på tråden Ensambarn eller ni med ensambarn, saknar man syskon?