Ensambarn eller ni med ensambarn, saknar man syskon?

Jag är en sladdis så man kan ju säga att jag har erfarenhet av båda delar. Mina syskon är 8 resp 10 år äldre än jag. Den ena flyttade till annan stad för studier när jag var 8 år, den andra flyttade något år senare när jag var ca 10. Var ensam kvar hemma med föräldrarna då.

Min erfarenhet är att syskon är väldigt viktiga. För mig var de faktiskt världsviktiga. Det blir en annan dynamik i hemmet, där det finns en till jämlike som alltid finns där, oavsett om man har en väldigt kärleksfull syskonrelation eller om den är mer medioker. Ett syskon är en livslång vänskap och relation där man har ett självklart band till varandra, som inte liknar något annat (iaf vad jag upplevt).

Jag tror man behöver någon i ens egna ålder (+ eller - max typ fem år tror jag är ultimat) som finns där att bolla tankar, åsikter eller bara som förebild och kamrat.

Min personliga vinklade uppfattning.

Tror säkert många ensamvarg blir lyckliga också. :)

Vi har dock precis skaffat ett syskon till våra snart tvååriga dotter, till stor del för hennes skull.

Lycka till hur ni än gör!

Det beror klart. Mina föräldrar var gamla när de fick mig. Inga släktingar att leka med, alltid själv på kalas. Mina kusiner kunde vart mina föräldrar...ja, du förstår.

Helt klart en situation som inte stämmer för alla ensambarn.

Men jag har alltid känt mig ensam, saknat syskon enormt och saknar fortfarande! Båda mina föräldrar är bortgångna. Så aldrig någon familj att prata i telefon med och att ha den där naturliga kontakten med.

Mina barn har inga kusiner på den sidan. Vi träffar aldrig släkt på min sida.

För mig har det varit oerhört viktigt att skaffa mer än ett barn.

Men jag har mina vänner och min mans familj och de är jag otroligt nära. Har drömsvärföräldrar! Våra barn har fyra kusiner att leka med i samma åldrar...det kommer fler.

Men kommer alltid sakna att bara kunna ringa ett syskon och prata.

Det är klart inte alla syskon som kommer överens men eftersom jag aldrig haft ett så har jag en drömbild över hur det kunnat vara.

Jag har två syskon men tycker verkligen inte att dom är några livslånga vänner. Dom vänner jag räknar med attha kvar hela livet är inte mina syskon. Jag har ett par vänner so jag räknar med att alltid ha kvar men mina syskon kommer jag troligtvis att tappa kontakten med helt i framtiden.
Vi har inget gemensamt och träffas egentligen bara när vi träffar våra föräldrar, pratar aldrig i telefon om det inte gäller något t ex köpa en present åt mamma. Så jag skulle inte säga att syskon garanterar en livslång vänskap.

Enda barnet till två fantastiska föräldrar. Helt underbar uppväxt, saknade aldrig syskon. Men nu när de är gamla och sjuka skulle jag gjort vad som helst för att ha släkt att dela slitet med. För det är slitigt som sjutton att ständigt finnas stand by, åka på sjukhus, hålla kontakt med hemtjänst, handla kläder, betala räkningar osv.

Har en dotter som också kommer bli ensambarn. Allt annat än självvalt från min sida. Hade jag haft chansen hade jag skaffat MINST två barn, gärna tre.

Jag var ensambarn och jag hade en jättefin barndom. Mina föräldrar och jag var mkt tillsammans; spelade spel, gick på badhus, bakade, cyklade mm. Nu har jag själv tre döttrar och jag fascineras dagligen när jag ser kärleken och lojaliteten dem emellan.

Jag vet inget om hur det är att vara ensambarn och jag har själv tre barn men måste bara säga att det verkar vara en grej i denna tråd som ingen nämner nämligen att TS skriver att de som föräldrar inte vill ha fler barn, tror inte att det någonsin skulle vara rätt av henne och maken att skaffa ett till barn enbart av den anledningen att deras nuvarande barn KANSKE kommer att sakna syskon! Vill man bara ha ett bör man inte skaffa fler!

Jag är själv uppväxt med en två år yngre bror och har haft jättemycket nytta utav honom. Iaf dom liten. Vi bodde ute på landet med dåligt utbud på barn i vår ålder. Och även idag är jag jätteglad över att ha honom i mitt liv även om vi inte har så väldigt mycket kontakt.
Min pappa är funktionellt ensambarn. Han har en sju år äldre syster som han inte haft så kul med som barn, hon var för gammal för att vilja leka med honom liksom. Men idag när min farmor blivit dålig är han nog rätt nöjd över att dom kan dela bördan.
Min mamma har fyra äldre syskon och ville själv ha många barn. Vi blev som sagt bara två. Men hon tycker väldigt bra om tre av sina syskon och har alltid gjort även om dom sinsemellan har en rätt eldig relation. Sin ena storebror har hon i princip sagt upp bekantskapen med.

Min sambo har två helsyskon och två halvsyskon. Sina halvbröder har han kontakt med emellanåt och träffar kanske en gång om året på sin höjd. Sin ena syster har han sagt upp bekantskapen med. Men sin andra storasyster har han en bra relation med och dom pratar en hel del i telefonen och ses även en hel del.

Så det här med syskon är väl något i grunden positivt men det behöver inte vara det. Och det är inte en helt okomplicerad relation. Jag älskar min bror hur mycket som helst. Och jag vet att han gör det samma med mig. Men han gillar inte min sambo så våran relation till varann har tagit stryk dom senaste fem åren.

Men framförallt så är väl det här med syskon en sak för föräldrarna att bestämma. Vill man inte ha fler när ett barn så bör man inte skaffa fler. Vore det upp till barnen så tror jag det skulle bli tokigt i många fall. Högst upp på min önskelista när jag var liten var en storebror (och Det i många år)

Är uppvuxen med endast min mamma men pappa fick tre barn men en annan kvinna innan han fick mig så jag har äldre syskon också men betraktar mig främst som så kallat ensambarn. Men jag var inte ensam för det! Är jätteglad över att mamma endast fick mig och blir det inget syskon till knodden i magen så ska jag göra mitt bästa för att han ska få växa upp utan att sakna syskon. Umgås mycket med vänner har jämgamla barn osv. Jag och bästa vännen som också väntar barn har bestämt oss för att vi ska vara barnvakt åt varann mycket :). 

Min erfarenhet är att de som är uppvuxna med ett eller flera syskon tycker att syskon är jätteviktiga, inget konstigt med det alls! Men vi andra kan se positiva saker i att få ha sina föräldrar för sig själv. Och tro mig man kan lära sig att kompromissa, dela med sig och ta hänsyn till andra utan syskon :).