Anonym (Tre)

Äldre 31 May 21:26

68 svar

Ensambarn eller ni med ensambarn, saknar man syskon?

Vi har ett barn och funderar på att stanna vid det. Redan tidigare pratade vi om att det skulle passa oss bäst med ett barn och nu känns det ännu mer som att det verkligen räcker till med det barn vi har vad gäller jobb i hemmet. ;) Känns som om vi kommer ha råd och tid att uppleva saker och ha det bra tillsammans vi tre. Men samtidigt, jag har farhågor. Saknar man syskon hela livet? Känner man sig ensam? Får man en tråkig barndom även om man leker med vänner och kusiner? Och, finns risken att vi kommer ångra oss? Eller kan det vara riktigt bra? Hur var/är det för er? Vill gärna ha svar från både ensambarn och föräldrar till ensambarn. Ni får hemskt gärna berätta annat än just det jag frågat om.

Glad Gbg

Äldre 1 Jun 19:09

#31

Anonym (Tre) skrev 2014-06-01 18:36:51 följande:

Tror du det finns något dina föräldrar skulle kunna gjort annorlunda i din uppfostran, förutom att ge dig syskon, som skulle ändrat förutsättningarna?

Absolut inte har varit iväg med kusiner på skidsemestrar ett par ggr/år åkt utomlands nästan en ggr i månaden till våra grannländer. Varit på seglarläger på sommaren, massa scoutläger, SSU läger på den tiden då det begav sig. Varit på alla dess möjliga aktiviteter som finns..

Jag har haft den bästa uppfostran man kan ha så det är inte nått sådant det handlar om. Jag skulle lätt kunnt gett bort nästan allt för att fått ett syskon i efterhand. Jag har ju aldrig haft någon som bråkat med mig som jag tvingats att bli sams med. Aldrig fått känna av att allt är inte mitt, alltid varit van vid att stå i centrum, fått min vilja igenom mestadels, aldrig behövt fått kämpa för att få något. Att man inte kan vinna alla konflikter utan att ibland måste man lägga sig.

Det väsentliga är det som händer innanför väggarna, att behöva lära sig det ovannämnda redan från barnspel. Att inte behöva lära sig det i vuxen ålder, det är ju det som kan bli problematiskt om man är ensambarn. Just det sociala spelet mella människor i grupp, hoppast att du förstår mina tankebanor.....

Visa detta för din gubbe så hoppas jag att han tänker om lite....

katastrofplantagen

Äldre 1 Jun 19:20

#32

Jag är ensambarn. Väntar nu mitt andra barn. Här är min story.

Jag växte upp utan syskon, utan mor- och farföräldrar. Dessutom med sporadisk kontakt med annan släkt tex kusiner, mor/farsyskon. Jag är också yngst av alla kusiner.

Jag bodde med mamma i en liten by vilket begränsade min sociala gemenskap då mamma dessutom inte var så pigg på att skjutsa eller umgås med folk.

Min pappa bodde i ett mindre lantsamhälle där jag var vh. Två äldre kusiner bodde i samma by. De ville inte gärna leka med en barnunge. Barnen som bodde där permanent kom jag aldrig in i kretsen utan enbart sporadiska kontakter.

Om jag haft ett syskon så hade jag inte känt mig lika ensam. Jag hade dessutom haft någon att leka och bråka och prata med. Men jag tror det hade gått lika bra om boendesituationen såg annorlunda ut eller om vi inte varit inflyttade till byn.

Nu när mina föräldrar är gamla och jag får ta hand om den av dem som har det svårt, så hade jag önskat att jag haft syskon att ta hjälp av, att reflektera med.

Jag hade personligen nöjt mig med ett barn och se till att hon fått den sociala biten ändå, men detta med att hantera sina gamla föräldrar ensam vill jag inte riskera. Dessutom vill jag att min dotter ska ha någon att leka, bråka, prata med. En relation av blodsband som kan se ut lite hur som helst. Bara hon inte är ensam. Så snart kommer hennes lillebror och det är mest för hennes skull.

Anonym (ingen garanti)

Äldre 1 Jun 19:23

#33

katastrofplantagen skrev 2014-06-01 19:20:24 följande:

Jag är ensambarn. Väntar nu mitt andra barn. Här är min story.

Jag växte upp utan syskon, utan mor- och farföräldrar. Dessutom med sporadisk kontakt med annan släkt tex kusiner, mor/farsyskon. Jag är också yngst av alla kusiner.

Jag bodde med mamma i en liten by vilket begränsade min sociala gemenskap då mamma dessutom inte var så pigg på att skjutsa eller umgås med folk.

Min pappa bodde i ett mindre lantsamhälle där jag var vh. Två äldre kusiner bodde i samma by. De ville inte gärna leka med en barnunge. Barnen som bodde där permanent kom jag aldrig in i kretsen utan enbart sporadiska kontakter.

Om jag haft ett syskon så hade jag inte känt mig lika ensam. Jag hade dessutom haft någon att leka och bråka och prata med. Men jag tror det hade gått lika bra om boendesituationen såg annorlunda ut eller om vi inte varit inflyttade till byn.

Nu när mina föräldrar är gamla och jag får ta hand om den av dem som har det svårt, så hade jag önskat att jag haft syskon att ta hjälp av, att reflektera med.

Jag hade personligen nöjt mig med ett barn och se till att hon fått den sociala biten ändå, men detta med att hantera sina gamla föräldrar ensam vill jag inte riskera. Dessutom vill jag att min dotter ska ha någon att leka, bråka, prata med. En relation av blodsband som kan se ut lite hur som helst. Bara hon inte är ensam. Så snart kommer hennes lillebror och det är mest för hennes skull.

Inte för att vara sån men tyvärr är det vanligaste att den äldsta kvinnan bland syskonen ensam sköter föräldrarna oavsett hur gamla de är. Att dela bördan är i praktiken en utopi. Jag arbetar med äldre och ser det varje dag. Att dela på bördan solidariskt existerar knappt alls.

Anonym (myt)

Äldre 1 Jun 19:38

#34

Anonym (nr2 in progress) skrev 2014-06-01 15:03:28 följande:

Jag är inte heller ensambarn, men har många sådana i bekantskapskretsen och har just nu ett sådant själv då inget syskon ännu hunnit komma trots att barnet är ganska gammalt. Det är min uppfattning att många ensambarn (nej, det gäller inte alla!) är väldigt egoistiska och självcentrerade, vilket kanske inte är så konstigt då de fått all uppmärksam under sin uppväxt. Av den anledningen har jag och min man valt att försöka skaffa ett syskon till vårt barn, även om vi precis som TS känner att det nog gott kunde ha räckt med ett barn.

De värsta mest egoistiska människorna jag träffat genom livet har alla haft flera syskon! Att ensambarn är mer bortskämda än andra är en MYT! Även om ni skaffar syskon till ert barn kan ett av dom eller båda bli helt odrägliga och omöjliga att umgås med. Min erfarenhet är att ensambarn snarare blir väldigt bra på att få och behålla kompisar eftersom de behöver kompisarna mer, de kan inte gå hem och tjura med sina syskon och få medhåll....de lär sig att reda ut konflikterna med sina kompisar istället.

Anonym (Tre) Trådstartaren

Äldre 1 Jun 19:41

#35

Anonym (myt) skrev 2014-06-01 19:38:12 följande:

De värsta mest egoistiska människorna jag träffat genom livet har alla haft flera syskon! Att ensambarn är mer bortskämda än andra är en MYT! Även om ni skaffar syskon till ert barn kan ett av dom eller båda bli helt odrägliga och omöjliga att umgås med. Min erfarenhet är att ensambarn snarare blir väldigt bra på att få och behålla kompisar eftersom de behöver kompisarna mer, de kan inte gå hem och tjura med sina syskon och få medhåll....de lär sig att reda ut konflikterna med sina kompisar istället.

Inom det här området håller jag med dig.

Anonym (Tre) Trådstartaren

Äldre 1 Jun 19:47

#36

Anonym (ingen garanti) skrev 2014-06-01 19:23:55 följande:

Inte för att vara sån men tyvärr är det vanligaste att den äldsta kvinnan bland syskonen ensam sköter föräldrarna oavsett hur gamla de är. Att dela bördan är i praktiken en utopi. Jag arbetar med äldre och ser det varje dag. Att dela på bördan solidariskt existerar knappt alls.

Intressant! Tragiskt, men intressant! Känner instinktivt att detta skulle kunna stämma överens även i min syskonskara när den tiden kommer. Tyvärr. Du kanske har en poäng! Fast det är klart att även om ett barn tar hand om det praktiska kanske hon får stöd av sina syskon känslomässigt genom att prata med dem. Talar du med dessa äldre syskon i ditt jobb om det? Berättar de om de har kontakt alls gällande de äldre föräldrarna med sina syskon?

Anonym (ingen garanti)

Äldre 1 Jun 20:48

#37

Anonym (Tre) skrev 2014-06-01 19:47:16 följande:

Intressant! Tragiskt, men intressant! Känner instinktivt att detta skulle kunna stämma överens även i min syskonskara när den tiden kommer. Tyvärr. Du kanske har en poäng! Fast det är klart att även om ett barn tar hand om det praktiska kanske hon får stöd av sina syskon känslomässigt genom att prata med dem. Talar du med dessa äldre syskon i ditt jobb om det? Berättar de om de har kontakt alls gällande de äldre föräldrarna med sina syskon?

Jag får vara stöd för väldigt många hela tiden och vad jag har märkt så är det antingen så att de hjälps åt väldigt bra tillsammans eller så fungerar det inte alls, alltså att några av syskonen inte hör av sig alls förutom när det ska delas upp pengar. Oftast är det "storasyster" som drar hela lasset.

Anonym (Anna)

Äldre 1 Jun 21:05

#38

Jag har ett syskon, en tre år yngre lillebror. Vi tillbringade vår barndom med att retas, slåss och i bästa fall (ytterst sällsynt) ignorera varandra. Vi har aldrig lekt ihop, mer än när vi lekte med grannbarnen i ett stort gäng. Vi har aldrig anförtrott oss åt varandra, aldrig varit särskilt lojala mot varandra. Sen vi flyttade hemifrån har vi setts hos våra föräldrar några gånger om året, och varit hyfsat artiga mot varandra. Sen vi båda fick barn har vi träffats lite mer, men oftast ihop med mamma. Jag är jätteglad för mitt barns skull att hon har fått en kusin, men bara tanken på att tillbringa mer än några timmar ihop med min bror får mig att vilja spy. Som liten, och kanske ännu mer nu som vuxen, har jag varit avundsjuk på dem som har bra relationer med sina syskon, men även på dem som inga syskon hade/har. Som slapp allt oväsen och all dramatik. Min pappa har en syster som han stod ganska nära när de var små, och de har följts åt, om än på avstånd, genom livet. Tills farmor dog. Då ställdes allt på sin spets, och de har inte pratat med varandra sen begravning och bouppteckning. Själv har jag bara ett barn. Visst funderar jag på om vi har fattat fel beslut, om vi borde skaffa ett barn till, för hennes skull. Men nej. Jag tycker att det är så sorgligt. Visst fattar jag att folk inte skaffar barn de inte vill ha, men det där "det är mest för det existerande barnets skull" låter sorgligt. Nej, ska jag ha ett barn till ska det vara för min skull, för att det är något jag önskar mig av hela mitt hjärta - inte för att jag är rädd att mitt barn går miste om något. Det bästa man kan ge sitt barn är inte ett syskon. Det är livet, tid, obegränsat med kärlek och föräldrar som orkar.

Anonym (Tre) Trådstartaren

Äldre 1 Jun 21:05

#39

Anonym (ingen garanti) skrev 2014-06-01 20:48:48 följande:

Jag får vara stöd för väldigt många hela tiden och vad jag har märkt så är det antingen så att de hjälps åt väldigt bra tillsammans eller så fungerar det inte alls, alltså att några av syskonen inte hör av sig alls förutom när det ska delas upp pengar. Oftast är det "storasyster" som drar hela lasset.

Verkligen sorgligt! Man borde prata mer om sådant här. Hur det kan bli så. Hur man kan lämna sina föräldrar, ensamma eller i ett syskons vård. Beror det på att vi har för mycket i våra liv? Om det nu handlar om tidsbrist. Har så svårt att förstå. Men så är jag äldsta syster också. ;)

Anonym (Sant)

Äldre 1 Jun 22:47

#40

Anonym (ingen garanti) skrev 2014-06-01 18:55:08 följande:

Jag tycker du ska göra precis som du känner för, vill ni inte ha fler barn så skaffa inga fler. Att tänka på saker som att barnet känner sig ensam både som barn och vuxen är att överanalysera det. Fokusera på att ditt barn har det bra istället. Vad som sen händer i vuxen ålder kan du inte styra över, det kan gå helt åt olika håll. Jag har som sagt knappt någon kontakt alls med mina syskon så det finns verkligen ingen garanti att man blir tighta hela livet.

Min sambo har två syskon och nästan ingen kontakt med dem. Min syster och jag har regelbunden kontakt och är nära men inte bästa vänner. Jag tror också så. Det är en chans att ge ettan ett syskon men ingen garanti. Tänk om 2an blir skadat eller särskilda behov. Det kan man inte veta.

Ensambarn eller ni med ensambarn, saknar man syskon?

INNEHÅLL