Ensambarn eller ni med ensambarn, saknar man syskon?

Så många tänkvärda berättelser! Känns som om majoriteten som skrivit här känner att det blir en saknad livet ut utan syskon. Tråkigt! Vi skulle som sagt helst stanna vid ett barn, men kommer överväga att skaffa ett barn till ännu en runda. Vill ju inte riskera något dåligt för vårt barn samtidigt som vi båda känner oss oroliga för att förlora den livskvalitet vi verkligen njuter av. Vi var aldrig hundra procent övertygade om att skaffa ens ett barn men är nu väldigt lyckliga att vi gjorde det. Men jag känner mig mycket mer rädd för att ha två barn än ett. Samtidigt kan jag ju som många andra ibland längta efter en liten bebis, är ju inte så rationellt dock. Vill att vi tre ska vara lyckliga!

Ska tillägga en sak, att det är min man som allra mest känner att det är rätt att stanna vid ett barn. (Jag håller till stor del med honom!) Tror att jag skulle kunna övertyga honom om två om jag verkligen vill, men är rädd för det. Att lura på honom något han egentligen helst inte vill ha. Förändra hans vardag till "det sämre". Jag älskar mitt barn innerligt, men jag älskar även min man enormt djupt. Vill dem båda så väl.

Jag tycker du ska göra precis som du känner för, vill ni inte ha fler barn så skaffa inga fler. Att tänka på saker som att barnet känner sig ensam både som barn och vuxen är att överanalysera det. Fokusera på att ditt barn har det bra istället.
Vad som sen händer i vuxen ålder  kan du inte styra över, det kan gå helt åt olika håll. Jag har som sagt knappt någon kontakt alls med mina syskon så det finns verkligen ingen garanti att man blir tighta hela livet.