Ensambarn eller ni med ensambarn, saknar man syskon?

Hej! Jag är ensambarn och har alltid fått det jag har velat ha och behövt. Kärlek, tid, uppmärksamhet, saker och alltid fått vart med på allt.

Jag är inte på något vis bortskämd idag eller missanpassad på andra vis. Jag har aldrig saknat syskon, brukar säga att jag inte kan sakna något jag aldrig har upplevt! När många frågar om jag inte saknar syskon.

Jag har själv rn dotter idag och känner NEJ inga mer barn, skulle aldrig orka med det.

Min man vill ha mer barn och han har 2 syskon, men det är jag som får ta det största lasset så han får ta och foga sig. Möjligtvis att man kan bli bebissugen om flera år men det får bli ett senare bekymmer Isf.

Jag har alltid drömt om ett barn.

Det enda negativa jag kan komma på är att mamma och pappa är skilda och det är en hel del problem med min mamma som super en del och sånt. Det kan va ganska tungt att bära helt själv utan nån annan som kan ta lite av skiten. Men det är ju inte säkert att ett syskon hade brytt sig ändå!

Jag kommer själv från en skara på fyra barn och har ett själv. Jag har jättefin kontakt med mina egna syskon så valet att stanna vid ett har inget med det att göra, inte alls.

Hittills har jag inte känt någon längtan efter fler barn och vi är nöjda som det är, blir det så blir det senare i så fall.
Och blir det inga syskon så är jag övertygad om att det kommer att gå bra det med.
Min son har tre kusiner i nära ålder och massor av kompisar. Även mor-och farföräldrar, mostrar och farbror finns nära geografiskt sett. Jag kan känna ibland att det vore kul för hans skull om han fick ett syskon men jag kan inte skaffa ett barn till enbart därför.

Intressant tråd.

Jag har ett barn, vi funderar på en till, men ju närmre vi kommer att göra något åt det så börjar vi tänka i banor om varför vi ska ha två? Vill vi, eller är det för att samhället är gjort för två vuxna och två barn?

En dotter - två föräldrar = en orkar alltid, hon får all kärlek och all tid.

Har själv en syster och vi blev inte kompisar förrän vi var över 20 så det där med att det är roligare som barn vet jag inte om jag alltid tror på.

Jag är/var ensam barn och led fruktansvärt av det. Hade ändå kusin som var ett halvår yngre än mig och sen fick hon syster efter 22mån och jag var så avis, både på deras bråk och på att dom alltid hade varandra. Likaså har jag kanske varit svår senare i livet, jag är helt enkelt van att få som jag vill, vilket är både bra och dåligt. Kanske är det skillnad på de där föräldrarna lever ihop hela livet, jag bodde ju växelvis sedan ett års ålder och det var så ensamt! Fick halvsystrar när jag var 13 och 15 och min första syster hade jag tjatat efter och längtat efter hela mitt liv och de är båda mina små hjärtegull, men är ju inte samma sak. Det skiljer bara 1,5 år mellan dom och det har varit så bra, är glad för deras skull samtidigt som de fått allt jag drömt om. Dom har varandra och sin kärnfamilj och jag själv känner inte att jag hört till, trots världens bästa "styvfar" osv. Nu har jag själv två barn (med lite mindre än 16mån mellan) och jag är så glad att dom har varandra. Det var ofantligt viktigt för mig med syskon (de har inte ens några kusiner och lär inte ha på 10 år heller) eftersom jag lidit så utan. Men alla är olika, det är alltid så. Men nånstans tror jag ändå att det är fler ensambarn som saknat syskon än de som önskar att deras syskon inte funnits...

Min kusin är ensambarn och hon saknar syskon och har "alltid" gjort. Kan tillägga att hon är i samma ålder som mig och mina syskon, vi bor väldigt nära varandra och har alltid umgåtts mycket både under fritid och semester (nästan alltid åkt på semestrar ihop exempelvis). Min moster och hennes man är fantastiska människor och hon har inga synpunkter på deras "bidrag" under hennes uppväxt, men just att inte ha den samhörighet som syskon ger (både med kärlek och bråk) saknar hon - trots att hon, som sagt, varit en stor del av vår familj och vi i hennes.

Anledningen till att hon inte har några (levande ska väl tilläggas) syskon är att min moster fick en dotter till när min kusin var typ 1,5 år, men flickan föddes alldeles för tidigt och klarade sig tyvärr inte och det uppstod komplikationer i samband med förlossningen som gjorde att min moster förlorade sin livmoder

Det kan kanske ha bidragit till hennes saknad av syskon, i och med att hennes föräldrar ju faktiskt ville ha fler barn även om de gjorde det bästa av situationen de hamnade i.

Jag var ensambarn och bodde med en ensamstående mor (i många år, tills hon skaffade en sambo med tillhörande styvsyster) och min erfarenhet är att det tvingade mig att bli social och ta kontakt med andra ungar på gården, i skolan etc. Eftersom jag inte hade några syskon saknade jag inte heller det, då jag inte hade något att relatera till, mer än kompisar som hade syskon. Jag kunde iofs tycka att det var mysigt att vara hemma hos en "storfamilj" och tex äta middag, men jag tyckte det var så stojigt och "mycket", så det var mer som att gå på en livfullare utflykt (missförstå mig rätt). 

Jag tillbringade en hel del semestrar med mina kompisar och deras familjer, och jag hade kompisar som följde med mig på semester (oftast till mormor och morfars landställe), så jag fick se mer än om vi hade varit en stor familj tror jag. 

Jag och ex-maken valde att bara skaffa ett barn för att vi kände att det räckte och ville fokusera på sonen och varandra och jag känner än i dag att det var rätt beslut. Sonen har många vänner och jag upplever inte att han på något sätt känner sig ensam.

Jag tror inte att ert barn kommer att känna sig ensam så länge han/hon får uppmärksamhet av er och att ni och han/hon har ett socialt liv. :)