Ensambarn eller ni med ensambarn, saknar man syskon?

Jag är en sladdis så man kan ju säga att jag har erfarenhet av båda delar. Mina syskon är 8 resp 10 år äldre än jag. Den ena flyttade till annan stad för studier när jag var 8 år, den andra flyttade något år senare när jag var ca 10. Var ensam kvar hemma med föräldrarna då.

Min erfarenhet är att syskon är väldigt viktiga. För mig var de faktiskt världsviktiga. Det blir en annan dynamik i hemmet, där det finns en till jämlike som alltid finns där, oavsett om man har en väldigt kärleksfull syskonrelation eller om den är mer medioker. Ett syskon är en livslång vänskap och relation där man har ett självklart band till varandra, som inte liknar något annat (iaf vad jag upplevt).

Jag tror man behöver någon i ens egna ålder (+ eller - max typ fem år tror jag är ultimat) som finns där att bolla tankar, åsikter eller bara som förebild och kamrat.

Min personliga vinklade uppfattning.

Tror säkert många ensamvarg blir lyckliga också. :)

Vi har dock precis skaffat ett syskon till våra snart tvååriga dotter, till stor del för hennes skull.

Lycka till hur ni än gör!