Ensambarn eller ni med ensambarn, saknar man syskon?

Jag är själv uppväxt med en två år yngre bror och har haft jättemycket nytta utav honom. Iaf dom liten. Vi bodde ute på landet med dåligt utbud på barn i vår ålder. Och även idag är jag jätteglad över att ha honom i mitt liv även om vi inte har så väldigt mycket kontakt.
Min pappa är funktionellt ensambarn. Han har en sju år äldre syster som han inte haft så kul med som barn, hon var för gammal för att vilja leka med honom liksom. Men idag när min farmor blivit dålig är han nog rätt nöjd över att dom kan dela bördan.
Min mamma har fyra äldre syskon och ville själv ha många barn. Vi blev som sagt bara två. Men hon tycker väldigt bra om tre av sina syskon och har alltid gjort även om dom sinsemellan har en rätt eldig relation. Sin ena storebror har hon i princip sagt upp bekantskapen med.

Min sambo har två helsyskon och två halvsyskon. Sina halvbröder har han kontakt med emellanåt och träffar kanske en gång om året på sin höjd. Sin ena syster har han sagt upp bekantskapen med. Men sin andra storasyster har han en bra relation med och dom pratar en hel del i telefonen och ses även en hel del.

Så det här med syskon är väl något i grunden positivt men det behöver inte vara det. Och det är inte en helt okomplicerad relation. Jag älskar min bror hur mycket som helst. Och jag vet att han gör det samma med mig. Men han gillar inte min sambo så våran relation till varann har tagit stryk dom senaste fem åren.

Men framförallt så är väl det här med syskon en sak för föräldrarna att bestämma. Vill man inte ha fler när ett barn så bör man inte skaffa fler. Vore det upp till barnen så tror jag det skulle bli tokigt i många fall. Högst upp på min önskelista när jag var liten var en storebror (och Det i många år)